Ni som lever/levt med "psykopat" eller "narcissist", när märkte ni?

Jag var för ung för att fatta, vi var båda 20 år när vi träffades, vid 40 skilde jag mig och då var jag nednött till fotknölarna och behövde professionell hjälp. 

Han var "too good to be true", och jag kände att jag vunnit högsta vinsten. Blev störtförälskad, och han med (den biten/passion funkar för dem, men ej normal långsiktig kärlek).

I alla snyggt och framgångsrikt han kom dragandes med, fanns vissa varningssignaler redan från början.

Han reagerade t ex med onormal ilska och vrede för skitsaker. Jag trodde det skulle mogna bort, allt annat var ju bra. Men så med tiden kom de första kränkningarna, märkliga fula angrepp, små gliringar inför vänner (mina vänner - han hade inga egna). Narcissister är otroligt prestationsinriktade sexuellt, ett sätt att bibehålla makt och skapa beroende hos motparten gissar jag. Uppvaktningen är djävulskt bra, man känner sig som utvald och center of attention (för vem skulle lägga ner så mycket energi och pengar på någon som inte betydde något egentligen för sin egen skull på ett djupare plan?). Jo, det vet vi ju nu....

I efterhand inser jag hur otroheten började mycket tidigare än vad jag fattade först. De ser det som en rättighet och eftersom de inte känner skuld och skam, varför skulle det vara ett problem?

Fortfarande många år efter skilsmässan, tar han chansen när vi måste ses (barn) och varvar mellan avvisande kyla till "trevliga superpappan" när det passar (med betoning på sista meningen. 

Jag ser honom inte som en människa längre, utan som mekanismer - som jag ska hålla mig borta från.

Nu var det ett tag sen.. Men jag minns att tecknena egentligen alltid fanns där och alltid hade funnits där.

Vi träffades genom ett gäng gemensamma vänner som reste tillsammans och jag minns att han var väldigt arrogant, nonchalant och självgod hela resan. Skröt mycket om sig själv, vägrade hjälpa till, mm...

Han hakade på mig rätt snabbt och jag var inte jätteintresserad - såg det hela mest som ett kul tidsfördriv. Vi bestämde oss för att träffas på tu man hand, efter resan och då kände jag hur bossig han var. Minns att han föreslog att vi skulle åka och bada och medan vi låg där på klipporna, vid vattnet, så tog han mig mellan benen - helt ogenerat.

Gick ofta och hela tiden över gränser.

När vi hade sex struntade han i skydd, osv och sexet var hårdhänt och känslokallt. Samt att han tjatade om analsex (?!)

Jag vägrade träffa honom mer, men då la han till med en väldigt mjuk och försynt sida plötsligt.

Så vi blev ihop (?!!? Jag är en idiot)

Han hade väldigt bråttom med att snärja mig, minns jag och att vi skulle bo ihop.

När vi väl bodde ihop så började han styra och domdera där hemma: i stort som smått.

Hur jag dammsög, hur jag diskade, hur jag satt i hans nya soffa.

Varje gång jag träffade mina vänner så ringde han vid upprepade tillfällen och störde; vännerna reagerade.

Med sina fåtal vänner (som han knappt träffade) blev han macho, dryg och ännu mer nedvärderade mot mig.

Det dröjde inte länge förrän vi hade vårt första gräl och då skrek han sig högröd på mig (aldrig sett sån ilska förr) och stack hemifrån, sedan ?silent treatment? i veckor - svarade inte på samtal, sms, mm

Tillslut var jag så otroligt kuvad...

Min sambo var bara sjukligt svartsjuk i början. När vi flyttade ihop kom tecknen mer o mer. Kunde inte ta diskussioner utan att explodera, drog på sig offerkoftan, slog sönder saker när jag inte gav med mig (jag ger mig inte när jag har rätt). Han skyllde gärna o ofta allt på mig, jag va känslig/barnslig/svartsjuk. Han såg sig själv som perfekt o de va fel på alla andra. Men ack så karismatisk och charmig han upplevs för dom som inte känner han som jag gör, han är en riktig tjejmagnet o jag vet flera som grät sig till sömns när vi blev ihop.

Jag har haft svackor, främst den senaste tiden har allt liksom tagit slut i mig. Det som räddar mig är att han jobbar borta på veckorna så jag får ett andrum.

Jag märkte det efter varit gift i 15 år, då min son och jag hade 3 veckor för oss själva. I samma veva såg jag igenom min pappa, vilket tog över 40 år att genomskåda honom.

Jo du, stalking vid separation känner jag igen från mitt ex, helt sanslöst var det!

Läser mycket här om er som varit i destruktiva/hotfulla relationer och skulle vilja höra lite hur ni lyckas släppa obehaget av detta.

Jag är som många andra väldigt ärrad av tidigare erfarenheter. Träffade en kille väldigt kort (jsg bröt snabbt då jag märkte kontrollerande tendenser) som hört av sig lång tid (ett par år) efter att jag slutat svara och ständigt hittat nya sätt, nu tror jag dock jag lyckats blocka honom överallt och inte hört något på ett år. Problemet när man blockar är ju att man inte vet om personen ändå fortsätter hänga upp sig på en..

Undrar hur ni andra gjort för att komma över rädslan och känslan av att personen inte ger upp? Hur vet man? Så jobbigt att inte ha kontroll över vad den andra tänker och har för sig.

Jsg har en ny relation sedan länge så har gått vidare på det sättet men bär på ständig ångest och mardrömmar.

mitt n x ger aldrig upp. Han tror fortfarande att jag har känslor för han? Fattar själv inte det, då han var grymt elak vid mig? Jag försöker att hålla han kort. Vi har barn ihop. Så måste tyvärr ha kontakt. Varje gång försöker han. Senast daska han mig på rumpan. Jag visste vad han ville. Men lyckades säga till han att sluta med det! Då nattade jag barnen. I övrigt opererades min ena tös bort halsmandlarna mm. Han berättade att han " fått beröm av personal för att vara en sådan toppen pappa! Som tagit hand om henne då!". Visst det är bra. Men jag förstod att han ville allt focus skulle ligga på han då. Jag tycker snarare att tösen är en kämpe, o att man ska berömma henne istället? Men återigen så låg allt focus på han.

Det är så SJUKT att läsa era inlägg!! Så mycket som är gemensamt!!

Det här med att de går fort fram, sätter en på piedestal, använder otroligt stora ord alldeles för tidigt, får en att känna sig som the love of their lives! Att man är otroligt speciell, Vill snabbt sätta etikett på förhållandet, men samtidigt håller en lite utanför familj, ev barn osv.

Mitt ex hade inte så mycket vänner men han var otroligt ?nära? med mig men samtidigt visste ingen om mig. Också på distans. (Han bor i Malmö). Är väl smidigt när de gör slut för att suga sig fast i någon ny som bekräftar dem som personer när den förra (jag) börjar se sprickor i fasaden. Han klarade INTE av att jag tvivlade eller ifrågasatte honom. Då blev han otroligt kränkt och körde någon slags silent treatment. Slutade bekräfta mig och slutade vara gullig på sms och telefon osv.

När jag satte hårt mot hårt och verkligen ifrågasatte hans beteende och till och med kontaktade hans bror (som jag känner) för att få svar på vem han egentligen är så blockade han mig överallt. Han blev så kränkt och lade hela skulden på mig. Han sa att han var van att tjejer bad honom dra åt helvete och han talade illa om tidigare tjejer han dejtat. Där borde det ringt en stor varningsklocka för mig men... jag var ju så SPECIELL!

Jävla parasiter alltså. Är så irriterad och känner mig dum som lät mig luras. Men jag är ju ett sånt där lätt offer för sådana män: jag är väldigt omtänksam, förstående och empatisk.

Jätteläskigt, precis så var det och så är det igen nu när han träffat en ny kvinna, allt går i rasande fart och hon har sålt sin lägenhet för detta nya förhållande är ju bara såååå bra, bättre man kan man inte hitta på denna jord.

Men så plötsligt för ett tag sedan hörde jag att hon desperat försökt kontakta våra gemensamma vänner för att få tag i honom. Okontaktbar. Jobbigt när man inte allts känner till vad silent treatment handlar om. Hon hade väl råkat kränka honom på något outgrundligt sätt ... stackars kvinna...!

Låter väldigt likt min exsambo.

De Narcissistiska dragen märktes redan första gångerna jag träffade honom, men jag viftade bort det hela.