Ni som lever/levt med "psykopat" eller "narcissist", när märkte ni?

Jag försökte avsluta relationen måååånga gånger under dessa år, jag flyttade tom ifrån honom en gång men det slutade med att vi flyttade ihop igen. Detta var efter att vi fått första barnet, hade vi inte haft henne hade det nog varit enklare att bara hålla sig undan. Att det tog slut helt just efter 5 år var nog bara en ren slump egentligen, det var då en massa olika faktorer som varken han eller jag kunde påverka som ledde till det. Men ingen är gladare för det än jag.

Förstår det. Måste vara himla skönt att han gav upp!!!

Skönt att du är fri nu!

Låter som mitt ex, han hade dessutom en vän - en vän sedan studenttiden. Jag funderade faktiskt ibland just på det, hur han kunde vara så störd (narcissist på alla kriterier i alla listor man kan hitta), men ändå ha denna loja vän som stannade och verkade tycka om honom. Idag förstår jag bättre - ja, nu när jag inser att det tog 5 år att ta bort hjärntvätten jag drabbats av i relationen. Vännen var väl viktig för honom för att han skulle verka normal, då såg han förmodligen till att vännen stannade också (precis som jag själv gjorde). Just nu är jag rekvisita i sken av trevliga exfrun som han har världens-bästa-kompis-relation-med (efter ett år av silent treatment). Det ser bra ut, bidrar bra till "trevliga mannen - imagen" som hans nya fru ska få uppleva. Usch ...

Jag har länge funderat på om min man är narcissist, men det går i vågor eftersom han växlar mellan att vara klok och snäll och sen elak nästa dag. Han har aldrig slagit mig eller såå, ej heller kallat mig för fula kränkande ord, det är mer finslipat än så. 

Vi har barn tillsammans. Han deltar i stort sett inte i att sköta hushåll och barn utöver det han absolut måste. När han kommer hem är han trött och sätter sig i soffan med sin Ipad. när han är trött så får han det, men varken barnen eller jag får komma undan från att göra jobb hemma genom att säga att vi är trötta. Barnen och jag kan prata med honom utan att han ens reagerar. Han klagar mycket på barnen, och det är stor dubbelmoral i det, t ex att de sitter för mycket med Ipad vilket han även själv gör. När någon av oss försöker ta en diskussion med honom om brister/dubbelmoral, så är det som att han aldrig riktigt tar till sig det. Allt är någon annans fel. Han ber väldigt sällan om ursäkt för något. Om jag klagar och han märker att jag är stark i det så sköter han sig väldigt bra i några dagar, men sen är vi tillbaka i samma spår igen. Det som är jobbigast är hur han beter sig mot barnen, jag uppfattar det som respektlöst, att de är hans ägodelar som måste tycka som han. När de vill prata om saker t ex som har hänt i skolan så kan han säga "det där har du pratat om förut, jag är inte intresserad"  Han är aldrig våldsam mot barnen, men kan vara skrämmande genom att han är stor och arg. Sen är det barnens eget fel att de blir rädda för honom snabbt när han reagerar på något. Barnen tyr sig mer till mig och det är mitt fel enligt honom och beror inte på något som han gjort. 

Han är väldigt intresserad av sex, han kräver det av mig utan att säga det rakt ut, utan snarare genom att bli sur och arg om han inte får det. I övrigt verkar han inte särskilt intresserad av att ha tid med mig över huvud taget. 
Vad tror ni?

Shit, det där känner jag igen, "som att han hatade mig". Kan inte du berätta lite mer om hur han var och betedde sig? Mvh

Shit, det där känner jag igen, "som att han hatade mig". Kan inte du berätta lite mer om hur han var och betedde sig? Mvh

Jag tog mig ur ett halvårslångt förhållande med en narcissist för ett par månader sedan. Det var inte en lätt sak att ta sig ur kan jag säga... Den processen drog ut på tiden från juli till för 6 veckor sedan egentligen, för gjorde slut flera gånger.

Men i alla fall; när vi träffades tyckte jag han var helt fantastisk. Han var 49 år, stilig, mycket vältränad, sexig. Körde racerbil som en gud, så det kändes som en flickdröm blivit sann (jag är 40+)...

Komplimangerna flödade; jag var den snyggaste kvinna han varit ihop med, han hade aldrig känt såhär förut, jag hade fantastisk kropp osv. Han var kär och galen och jag drogs in i den känslan och upplevde mig lika kär och galen. Visst lade jag märke till lite konstigheter här och där (bland annat tyckte han jag "uppmuntrade andra män när jag hade öppen profil på Instagram och någon man lajkade foton på helt neutrala saker), men jag slätade över sådant för mig själv. Skyllde på att han måste lära känna mig först så skulle han inte vara osäker på mig sedan.

Han var besatt av min rumpa. Tog på den jämt, övertalade/tjatade sig till analsex . Totalt sexuellt fixerad, skulle alltid ha sex och ansträngde sig väldigt för att jag skulle njuta. Kändes ju fint i början, men sedan upplevde jag det "mekaniskt" - det skulle bara vara så. Inga känslor inblandade.

Bevakade svartsjukt alla andra män i omgivningen så ingen skulle se på min rumpa, när en killkompis jag känt i 100 år klappade till på den så blev det ett djävla liv efteråt. Vi hade inte respekterat honom hette det. Sedan smög det sig in mer och mer sådant, vi kunde inte passera killar som spelade volleyboll utan att han anklagade mig för att spana in dem - trots att de var hälften så gamla som jag. Cyklade någon förbi mig och slängde en blick så fick jag höra det; varför han tittat på mig. Han fotade mig när jag sov naken i hans säng och verkade inte förstå varför detta kändes kränkande och obehagligt för mig - han vägrade också ta bort bilderna...

Han fick hemska utbrott för ingenting, alltid saker utan sanningshalt. Kastade saker på mig men slog mig aldrig - däremot ville han att JAG skulle slå honom när vi grälade. 

Berättade ofta för mig vilken tur jag hade som hade en sådan karl som honom, men självkänslan måste ändå varit obefintlig för han krävde komplimanger (ofta för sexuella saker och penisen) och kunde bli märkligt osäker när jag skulle lägga upp något foto på honom. Han ville godkänna det först.

Ganska snart började jag ändå känna att något var fel. Saker han påstod om sina ex lät inte rimliga, även om jag köpte det till en början. Han påstod bland annat att de varit otrogna osv - men jag fann det orimligt att flera kvinnor skulle gjort det mot en så pass snygg man som var bra i sängen. Började lägga saker på minnet och märkte att han aldrig hade detaljer om det han påstod, var som att han inte orkade brodera ut historierna nog detaljerat. Han motsade sig själv ofta också, påstod ena gången att ett visst ex alltid bråkat - men när vi grälade så påstod han plötsligt att han ALDRIG grälat med samma ex. Saker gick liksom inte ihop. Men jag var fortfarande kär och hoppades på bättring.

Råkade till sist tappa en sak som var hans och han fullkomligt exploderade. Kastade den i ansiktet på mig, skrek att jag var en idiot osv. Sade till honom att han inte fick göra så igen och det lovade han - två dagar senare hände det igen, på ett hotellrum. DÅ fattade jag att jag måste ur det.

Det som var så läskigt efter dessa utbrott var att när det var över för honom - vilket det kunde vara efter 1 minut - så var det som att det aldrig hänt. Då ville han hålla handen och förstod liksom inte varför jag var ledsen eller kände obehag/rädsla. 

Gav honom ultimatum att antingen gick han till psykolog eller så var det slut. Till en början verkade han nästan överväga det, men så sade han att om psykologen frågade något om det han faktiskt gjort mot mig skulle han kliva upp och gå... Sedan svängde han till att det var jag som hade problem. Så jag gjorde slut och en sanslös mängd sms, mess och samtal kom. Fulla med anklagelser om att jag var ond/otrogen/elak/en tjuv osv. HAN hade ju bara älskat mig. Han växlade mellan anklagelser och ömma ord... Tre gånger gick jag tillbaka pga detta, för jag orkade inte med och vågade inte blockera honom.

Precis som någon nämnt här speglade han mig. Jag misstänkte att han var otrogen pga vissa saker och uttryckte mig med ett specifikt ordspråk om detta - den använde han ofta mot mig efter det.

Räddningen blev att jag pratade med min exman om detta - då fick jag äntligen öppna upp. Då blev det lättare att också prata med vänner om det och då lossnade hans grepp. Sedan kontaktade jag flera av hans ex som berättade att det han påstått om dem var vad HAN gjort. Och DE hade detaljerna han saknade i sina berättelser; kunde namnge kvinnorna han haft på sidan om... Trots att de haft riktiga bevis för detta blånekade han. Han hade även där kastat saker på dem och varit hotfull. 

Det gick aldrig att resonera, vädja eller diskutera med honom. Trots att han tex gormat och skrikit på hotellrummet och varit hotfull påstod han att det var jag som varit det. Han gav sig ALDRIG vad gällde sådant, allt fult han gjorde var det jag som gjorde - precis som med hans ex. Man kan ju inte komma någonstans med en sådan. Noll förståelse i ögonen, såg alldeles kall ut. Totalt kall.

Efter jag gjorde slut senaste gången (vi hade knappt träffats på länge för jag försökte ju hela tiden dra mig ur) var det tyst från honom två veckor. Sedan messade han plötsligt om hur mycket han saknade mig - samtidigt som han anklagade mig för otrohet och hur jag dejtade bakom ryggen på honom. Då blev jag förbannat leds och sade att det var omöjligt att vara otrogen när man inte är ihop och att jag fan inte accepterar att han ljuger för att svartmåla mig. När jag nämnde hur länge vi inte setts eller hörts av så var det verkligen som att han inte kom ihåg det; som att vi i hans hjärna sågs dagen innan. Också läskigt.

Dagen efter det utbrottet kom en ursäkt plötsligt, han skrev att han saknade mig, tänkte på mig men önskade mig lycka till. Efter det har han hållit tyst ett par veckor nu och jag hoppas det fortsätter så då jag dejtar en trevlig kille. Har berättat för min nya om denne man, om han skulle dyka upp...

Tror i ärlighetens namn att han lider av mer än en personlighetsstörning eller narcissism med annan psykisk sjukdom. Efter ett tjafs vi hade gick han tex ut på promenad och hittade inte hem efteråt, och han hade många tvångstankar och nojor.

Om jag hade vetat när jag träffade honom, att den superstilige mannen var en mardröm - oj så mycket energi jag skulle sparat... Speciellt med tanke på att allt jag skriver här bara är en bråkdel av det som hände.

Ja just det - han pratade ju tidigt om giftermål osv, vilket jag inte alls blev smickrad över utan tyckte var på tok för tidigt. Så nappade inte på den, men det hade väl kunnat vara lite rimligt även från en frisk man om han nu skulle varit galet kär...

Men det riktigt galna var att han ibland kunde kasta ur sig "ska vi inte skaffa en liten bebis, tänk vad söt den skulle bli" osv. Jag var alltså 44 år när vi började träffas och han var 49 - och han föreslår en BEBIS?!

Sade till honom varje gång att han nog satsat på fel ålderskategori om han ville ha en bebis och då släppte han det bara med ett skratt direkt. Insåg ganska snart att han lärt sig vad som "biter" på kvinnor; prat om giftermål och bebisar är ju sådant man gärna tycker är SÅ gulligt... 

Problemet var bara att han inte uppdaterade denna kunskap i samma takt som hans ålder steg (och åldern på kvinnorna han dejtade). För samma sak som kanske skulle charmat mig när jag var 20-30 år slog ju helt fel när han föreslår det när jag är 44. Då undrade jag ju bara om han var knäpp. 

Att han påstod sig vilja ha giftermål och barn var ett inlärt beteende, sådant som fungerat när han var yngre. Ungefär som när han snappade upp ord och meningar från mig som en papegoja och sedan kastade det på mig under ett gräl. Men han ville inte ha barn egentligen, han påstod sig ha lämnat ett längre förhållande för att hon ville ha barn - och han var som sagt en barnlös 49-åring... Så det var något som endast sades i syfte att manipulera (och hade förmodligen fungerat när han var yngre och hade tjejer i rätt ålder).

När vi börjat dejta och hen fick första frispelet och misshandlade mig från att vi nyss legat och gosat i sängen. Jag svarade fel på en fråga som handlade om pengar och knarkaffärer. Hade alltså ingen aning om kriminalitet fram till dess. Men innan dess såg jag att något var fel, första gången jag såg hen så fick jag dåliga vibbar. Det var med intensiv charm och kampanjande hen lyckades få mig till att se hen som kompis först. Sedan växlade ju hen till sårbar och empatisk igen så det var svårt att veta om hen var falsk då eller inte. Jag vet 4 år efter avslut fortfarande inte vem hen är på insidan.

Hej,
Vad konstigt att ingen i denna tråd uppmärksammat ditt inlägg.

Hur går det? Polisanmäler du hans sabotage? Hur mår tvillingarna? 

Jag tänker på dig. 

Jag tror din man helt enkelt är en bortskämd skitunge.

Varningssignal på detta, det åter som mitt ex. Han var mycket noggrann med att aldrig slå mig, men betedde sig djupt kränkande systematiskt tills jag inte var mer än ett skal, hela självkänslan försvann. Minns att kroppen liksom inte han bearbeta det han sagt förrän det var dags för nästa. Idag kan jag inte förstå hur jag kunde vara så hjärntvättad. Men det är som en sten som holkar ur ett hål när vatten får den att röra sig fram och till baka, tiden gör att man tappar greppet och normaliserar elakheter, helt orimligt och orättvist beteende.

Jag har lärt mig att undvika folk som uppvisar endel beteenden efter att ha träffat flera narcissister och levt alldeles för nära en av dem.
Förut skulle jag nog tänka att alla är olika och alla har vi ju våra fel och brister, men nu vet jag bättre och känner igen folk som inte kommer ge mig något positivt tillbaka:

1. Folk som säger en grej och gör en annan
Jag fattar att det inte alltid blir som man vill. Framförallt så är ju jag och de människor jag älskar långt ifrån ofelbara och man gör fel ofta. Men om man är en notorisk lögnare, varför prata om hur ärlig man är? Om man vet med sig att man mest tänker på sig själv, varför prata om hur altruistisk man är? Om man är pank och gärna blir bjuden, varför prata om att man absolut inte är en person som tar emot gåvor? Om man vill ligga, varför prata om att det är en dålig ide och sen ta initiativ i alla fall?
Det här är inte samma sak som att lova att man ska göra en sak och sedan glömma den. Det är mer jämförbart med att notoriskt glömma uppgörelser och sedan prata om att man är en sån person som aldrig glömmer uppgörelser, så det måste vara DU som tänker fel.

2. Folk som skyller på andra
Vad som än händer kan det ju vara någon annans fel på ett eller annat sätt. Men det är i stort sett aldrig relevant eller konstruktivt att tänka på, än mindre prata om. Att reda ut vems fel det är har aldrig hjälpt någon att lösa en situation men ofta hjälpt någon att komma undan sitt ansvar eller försvara att de sitter på sin röv medan andra får ta konsekvenserna.

3. Folk som alltid "tjänar mest" (obs räknar verkligheten och inte vad de säger)
Mina möten med narcissister har gjort mig en smula paranoid och jag räknar numer i de flesta situationer ut "vem tjänar på det här?"
Oftast så blir reslutaten lite hit och dit, eventuellt slumpmässigt. Men så finns det vissa som alltid tjänar på alla situationer. Alltså rent konkret, vem betalade, vem fick grejer gratis, vem åt sin favoritmat och vem diskade osv osv.
Nu finns det ju så klart könsroller och andra hierarkier som styr detta. Men om du försörjer en kille och plötsligt vägrar betala mer. Så dumpar han dig. Så hittar han en ny tjej som betalar hans hyra. Han är garanterat inte "frisk" och du ska nog hålla dig borta i framtiden.
Det hör ihop med att använda andra människor som medel för sina egna syften. Det är dock svårt att se (bevisa) själva "användningen" medans det är lättare att se vem som egentligen tjänade på en situation. Är det alltid samma person använde h*n förmodligen människor som medel.

4. Folk som får mig att tvivla på min egen verklighetsuppfattning
Nu händer det ju ibland att någon utmanar min världsbild på ett stimulerande och positivt sätt. Man kan omvärdera sina tankar och åsikter. Det brukar kännas positivt för mig.
Men när jag tvivlar på att min verklighetsuppfattning stämmer, när jag inte vet om jag ska ändra min världsbild efter det jag ser eller om jag bara är helt vilse, då utgår jag numer ifrån att någon manipulerar mig. Det har nämligen visat sig finnas fullt av människor i en här världen som inte kastar mig ut i den otäcka upplevelsen av att inte kunna lita på mina egna sinnen.
Det hör mkt iihop med de två punkterna ovan.
När någon målar upp en bild av sig själv som jag tror på och sedan gör något helt annat. När jag framfört min oro och förvirring i hopp om att de ska kunna reda ut någonting och fem minuter senare tänker jag att allt är mitt fel och att jag aldrig kommer kunna ha en normal relation med någon. Det har visat sig att det händer bara med personer som jag av olika anledningar tror är psykopater/narcissister/manipulativa. Konflikter med andra slags personer brukar gå att prata om utan att jag blir orolig för att jag är sinnessjuk.Även när jag har haft fel.

Finns ju massa praktiska uppenbara ledtrådar men enklaste vägen att undvika narcissister, för mig, är ändå att lita på min känsla. Om jag går igång som fan och inte kan tänka på något annat än vad en person vill, eller vad jag ska göra för att de ska förlåta mig eller VARFÖR männskan vägrar prata med mig/vägrar inse sanningen/låtsas om det här problemet som jag lyfter om och om igen osv osv, Då är det något som är fel. Och givetvis är det jag som ansvarar för mina känslor och det är meningslöst att skylla på någon annan. Så jag tar ansvar, gentemot mig själv, och undviker de här människorna som får mig att känna så.

Jag försöker inte förstå dem. Och jag försöker inte förklara för dem. Jag försöker inte få dem att förstå. Jag försöker bara att inte bry mig ett skit.

Jag försöker också undvika att berätta alla mina åsikter och tankar för folk. Även för människor jag har förtroende för. Jag håller reda på vad jag sagt och inte sagt och när deras åsikter stämmer överens med vad jag berättat om mina åsikter tar jag det med en nypa salt. Och får jag inget annat än mina egna tankar speglade tillbaka på mig så fattar jag misstankar och blir ännu mer restrektiv med att berätta hur jag tänker.

Är för paranoid för att skriva om mina egna erfarenheter på ett forum, hoppar fortfarande högt varje gång jag ser en person med samma längd/hårfärg på stan, man vet ju aldrig...

Efter detta långa inlägg, så har jag en seriös, superviktig uppmaning till alla er som tror att ni har barn med en narcissist:
Gör slut!! Flytta! Skit i huset, pengarna, husfriden, släktingarna, nostalgin, whatever. Visst kan tanken på att ha delad vårdnad om barnen med en psykopat/narcissist framstå som fruktansvärd, men jag är övertygad om att det är bättre att bo med en psykopatförälder ibland än att bo med en psykopatförälder och en annan föräldrer som försöker hålla ihop familjen. Då finns det ju BARA destruktiva vuxenroller att identifiera sig med.
Och om du på allvar misstänker att din partner är narcissist så är dina chanser att "rädda" relationen lika med noll. Det spelar ingen roll om narcissism är rätt diagnos. En människa du kan ha ett bra liv med kommer inte få dig att misstänka att h*n är narcissist. Ge upp. Börja inte bråka och kriga om detta, utan håll käft, lägg undan pengar (hos en vän, inte på gemensamt konto), prata med folk du litar på, leta reda på nånstans att bo, samla ihop de prylar du kanske är rädd om och flytta dem osv osv.
Sluta ge narcissisten det h*n vill. Vägra inte, gör bara så absolut lite som du kan komma undan med. Måste du laga mat för att helvetet inte ska bryta lös, laga mat som inte är speciellt god och prata inte om något som kan intressera din parter under middagen osv osv. Låtsas att du är deprimerad snarare än att du har fått nog.
Och när du är redo så bara dra och titta aldrig tillbaka.

Lycka till allihop!

Anonym (dra, bara dra): <3

Tack för dina kloka ord.

Hoppas ni alla som är i klorna på en narcissist lyckas ta er loss och bli fria!!!

Jag vet inte om mannen jag bodde med i 2 år är narcissist. Så låt mig berätta. Avgör ni.

Jag 23 och han 28.

Vi har tillsammans i 2 år, har nyss gjort slut.

Han tog mig med storm från början. Satte mig på piedestal. Jag var hans livs kärlek, det bästa som hänt honom och hans drömtjej sen han var 20 år gammal.

Han grät över tanken på att vi skulle gå skilda vägar. Han tog hem mig till familjen redan efter 1 månad.

Han ville vara med mig varenda dag! Han ville göra allt med mig. Sova, äta, ut och äta, umgås, mysa, se film. Kom med mat till mitt jobb, överraskade mig med blommor och helt underbara, långa sms som fick mig att gråta av lycka och tänkte vilken underbar man jag träffat.

Han var väldigt känslig, underbar och mysig, kärleksfull och visade så stor respekt för mig och min kropp. Det var JAG som tog första steget till sex, han tafsade aldrig på mig eller försökte. Han visade så stor respekt. Jag var helt fast! Han grät efter 3 veckor och sa han älskade mig, jag är det bästa som hänt honom.

Och sen på det hela så såg han ut som skådisen Jason Momoa, så ja det gjorde inte det hela bättre hehe...

Han var vältalig, otroligt charmig och karismatisk, alltid välvårdad, bästa kläderna och parfymerna. Populär bland alla tjejer i stan även äldre kvinnor. Visade så stor respekt och empati. Ja alltså han var en 11a!!!

Så ja... efter att ha svävat på moln i 6 månader så blev han kall, tog avstånd, var väldigt bitter och elak, otroligt dryg och nonchalant. Otroliiiigt arrogant och hade även ett arrogant kroppsspråk. Slutade ta hem mig, slutade umgås med mig, sluta göra saker för mig. Började kalla mig för ord som "spräckt slyna, horjävel, smuts, kräk, luffare, misslyckad hora". Jag grät och förstod inte vad hans problem var. Framkallade bråk för att ha anledning till att sticka ut och göra vad han vill och "göra slut". Antagligen för att han gick med andra med gott samvete eftersom det ändå var slut....

Började även slå mig när jag till sist sa emot när han var elak mot mig. Sen var det mitt fel. Det var JAG som började, det var jag som provocerade honom, det var jag som gjorde fel. Hade jag inte sagt så eller gjort så, så hade det aldrig hänt. Låg i sängen och mös och jag låg vid ytterkanten, och jag frågade en vanlig fråga och han fick ett utbrott, gav mig en smäll så jag puttade till honom och sa vad fan sysslar du med. Då sparkade han mig så jag flög 1 meter ut från sängen, han bröt mitt revben så hårt han sparkade. Jag krälade på golvet och grät, "Vad gråter du över din hora. Twii på dig, bara gråt då ditt jävla barn" och jag grät och sa att snälla hjälp mig, jag har ont, kan inte andas. Efter tag lyfte han upp mig, bäddade ner mig och tyckte synd och bad om förlåtelse....

Han kunde steka en köttbit och det skvätte olja på honom så var det mitt fel och då fick jag höra det ena och andra. Stekta pannkakor en gång, han kunde inte vända ena kakan ordentligt då skrek han att det är mitt fel, jag är så ond, jag ger honom dåliga vibbar ( Och jag satt i ett annat rum!! Knäpptyst). Han slängde stekpannan i väggen och gick så arrogant till sovrummet. Vredesutbrott för minsta lilla. Kunde aldrig föra en normal diskussion, skulle alltid avbryta en, prata i munnen på, kalla en fula glåpord, nedvärdera en och klanka ner på ens utseende.

Tålde aldrig kritik eller höra något han gjort fel.

Han var spelmissbrukare, sålde droger, förlorade alla pengar på spel, hade bara ytliga vänner. Drack varje helg till den gränsen att han slogs med folk ute eller att han spydde och svimmade, sökte ständigt bekräftelse av andra tjejer ute och på alla sociala medier.

Kunde komma hem full, skratta åt mig och bråka med mig HELT utan anledning och provocera mig. Och när jag sa ifrån så grät han, säger att jag ger honom sån ångest.

Han sa hela tiden att jag är ond, elak, negativ och söker bråk när det var han som var det. Han triggade fram reaktion hos mig och när han väl fick det så var allt mitt fel. När någon verkligen trycker och trycker på dina punkter så exploderar du till sist.

Allt jag berättat om från mitt förflutna, alla mina misstag, mina brister det använde han sedan emot mig.

Kunde spotta på mig och sänka mig med ord helt till botten.

"Vem ska ens vilja vara med dig, du är ett skämt, du har inget vett i huvudet".

Han kunde göra mig så ledsen att jag grät så jag knappt fick luft, han kunde skratta åt mig och inte bry sig det minsta och flera gånger filma mig på Snapchat för att skicka till vänner.

Snackade med andra tjejer gjorde han hela tiden men förnekade det och skyllde på att jag gjorde det och jag knullade med andra och på jobb.

Allt jag sa, hur jag pratar och formulerar mig kunde han själv använda sig av sen. Ord som han inte ens vet vad de betyder kunde han använda när han såg jag använde dem.

Han skulle alltid leka så smart och typ läxa upp mig efter varje bråk vi haft. "Tänk om andra hade hört dig nu alltså. Du är sinnessjuk, du är ett skämt. Alltså lyssna bara på dig?!"...

Nekade allt och var riktigt kall och elak och när jag många gånger fick nog och bara ignorerade och stängde av, så kom massa kärleksförklarningar, falska tårar, tömma löften om att allt ska bli bra. När jag gav en ny chans, så var det bra några dagar sen samma skit igen.i 1 år så var det så här, on and off. Ny chans efter chans.

Och varje gång vi brutit så har han hört av sig som ingenting har hänt. Och har jag blockat honom för jag verkligen ville vidare, då kunde han stå och banka på dörren som en swat styrka och ringa mig privat!

Efter 2 års tid sitter jag här med magsår, hjärtproblem, inre oro och stress, panikattacker och så sjukt låg självkänsla. Det allra värsta med uppbrottet är att jag var så fäst vid hans bra sidor han visade i början, hoppades på att de skulle dyka upp igen, hans utseende, hur mysig han var i början. Och det allra värsta att få se honom med annan som han kommer göra allt för mig och bete sig bra mot.