Någon mer vv-förälder som vill träffa någon men som absolut inte vill ha in den "nya" i barnens liv?

Det är ju skillnad om man har heltidsboende barn. Och jag känner nya familjer där ny partner gått all-in och det blivit bra. Men för mig känns det främmande. Barnen får flytta ut först. De ska inte behöva bo med en främmande man.

Jag är helt inne på att vara särbo men barnen kommer nog att få träffa min partner snart. I början som en vän som kommer över och fikar eller äter middag och sen med tiden kan det bli övernattningar när barnen är hemma. Jag har i vanliga fall barnen varannan vecka och än så länge träffas vi bara de veckor barnen är borta. Men i sommar kommer barnen att vara hemma 5 veckor i sträck och då kommer jag att träffa min partner även när barnen är hemma. 

Lycka till att hitta nån som är ok med att inte ta del av varandras liv fullt ut forrän 'kanske om något år'; det är en kk du vill ha, inte en livskamrat.

Alla gör så klart som de vill. Möter du en partner som vill samma som du så go for it. 
Som du beskriver det så är du väl heller inte redo för mer än att göra så. 

Livskamrat nej. Kk nej, det är sex utan känslor och det gillar jag inte. Seriös särbo vill jag ha, på sikt. Så svårt kan det väl inte vara.

Jag gissar de flesta "seriösa särbos" vill ha ett heltidsforhållande med hela hjärtat investerat, men inte bo ihop. Inte ett varannan-vecka-forhållande med hjärtat halvt investerat. Men du kanske har tur och hittar nån likasinnad.

Det är ju precis det jag vill ha. Seriös särbo med hjärtat investerat. Varannan vecka med barnen. Går det inte att hitta så lär jag förbli singel då.

Jag kanske misstolkar men du låter lite föraktfull, både här och i dina tidigare inlägg. Varför är det inte ok att olika människor vill ha olika typer av förhållanden?

Menar inte att låta föraktfull. Klart det är ok om BADA parter vill ha ett likarat forhållande. Jag påpekar bara att de flesta som vill ha seriosa forhållanden knappast vill dela upp sina känsloliv som TS forespråkar. Därav onskar jag henne helhjärtligt lycka till i sitt sokande, och hoppas ingen av parterna blir sårade i slutändan. Det finns ju de som klarar av att leva dubbelliv med två fruar, och investera känslomassigt i båda familjerna, så hon kan ju ha tur.

Rent känslomässigt, som partner, hur investerar man hela hjärtat i någon som man vet har små barn i samma stad, men som man inte får träffa, och ens partner inte har förtroende för en att kunna träffa, förran efter något år minst?