Någon mer vv-förälder som vill träffa någon men som absolut inte vill ha in den "nya" i barnens liv?

Rent känslomässigt, som partner, hur investerar man hela hjärtat i någon som man vet har små barn i samma stad, men som man inte får träffa, och ens partner inte har förtroende för en att kunna träffa, förran efter något år minst?

Menar inte att låta föraktfull. Klart det är ok om BADA parter vill ha ett likarat forhållande. Jag påpekar bara att de flesta som vill ha seriosa forhållanden knappast vill dela upp sina känsloliv som TS forespråkar. Därav onskar jag henne helhjärtligt lycka till i sitt sokande, och hoppas ingen av parterna blir sårade i slutändan. Det finns ju de som klarar av att leva dubbelliv med två fruar, och investera känslomassigt i båda familjerna, så hon kan ju ha tur.

Okej. Det är svårt att veta om ?Lycka till? betyder ?Lycka till? ???????? eller ironiskt ?Lycka till? (hehe). Sen är jag lite överkänslig efter att nyligen ha lämnat en flerårig särborelation. Men det är en annan historia.

Jag och min särbo har varit tillsammans i tre år. Vi har inga planer på att flytta ihop i första taget. Vi träffas med våra respektive barn ibland men oftast själva. Vi träffades med barnen efter ett halvår, då på neutral mark och som ?kompisar?. De fick veta att vi var ihop efter ytterligare ett halvår. Att vara särbo är det bästa. Jag gillar att vara ensam ibland och han har ett intresse som i sin tur tar mycket tid. Tror vi sluppit mycket irritation genom att inte bo ihop, faktum är att vi aldrig bråkat under de här åren.

Jag tror också att det kan vara svårare att finna kombon hela hjärtat, halva tiden samt att olika viktiga människor i ens liv prompt ska hållas åtskilda, samtidigt som man verkligen investerar i varandra... men ändå bara delvis och med många villkor.

Dock tror jag att fler män än kvinnor (fördomsfullt kanske) är beredda på det, dvs de män som skulle se det som en "friare" relation med "osynligt bagage".

Det viktigaste är att man är öppen med vad man vill från början. Givetvis finns det alltid likasinnade runt hörnet.

Med det sagt kan man också komma att omvärdera saker med tiden. De principer som man först känner är oerhört viktiga (kanske som ett slags skydd e d) kan mycket väl komma att naggas i kanten och luckras upp när relationen väl är på plats. Eller inte. Sådant vet man aldrig förrän man är där.

Ett genuint lycka till :)

Jag är rätt bränd och nyseparerad, så kanske ändrar jag mig med tiden. Just nu känns det verkligen som att ingen får kliva över tröskeln i mitt hus. Det är min privata sfär.