Någon mer vv-förälder som vill träffa någon men som absolut inte vill ha in den "nya" i barnens liv?

Varför skulle det vara svårt?

En särborelation där man ses när man inte har barnen. Eller att särbon också träffar och lär känna barnen men man bor på varsitt håll och lever varsitt liv med sina respektive barn och ses när man har lust. 

Behöver inte handla om bara sex eller kk, utan hela alltet med kärlek, vänskap, sex men utan att bo under samma tak.

Jag ser inget konstigt med det upplägget och vet flera som lever så och det går alldeles utmärkt.

Eftersom TS säger "Kanske att de kan få träffa honom om relationen är stabil, alltså efter något år då, minst" och att eftersom barn är en stor del av vem man är, anser JAG att det är svårt, om inte omöjligt, att lära kanna och lita på och öppna sitt hjärta helt för någon som totalt vill hålla barnen och allt vad det innebär ifrån en med en osynlig solid mur. Men kanske andra fungerar annorlunda.

Ja, det är såklart att du får reagera och agera som du vill och gör. Men jag tror inte att det är omöjligt att hitta någon som är på samma nivå och känner att särborelation för sig och barnaliv för sig räcker.

Jag har en vän som varit särbo med en man i snart 10 år. Hon träffar och har lärt känna hans barn (de är rätt stora nu), hon har vuxna utflyttade barn. De har delvis samma umgängeskrets och umgås mycket. Men de bor inte ihop. 

Så har jag en släkting som var gift med sin man i nästan 30 år. De skilde sig och hon träffade en ny man. Hon vill aldrig mer bo med en man, så de lever som särbo sedan 5-6 år tillbaka. Båda har vuxna utflyttade barn men vill ändå inte bo tillsammans. De bor hos varandra då och då men har varsitt hem. 

Jag skulle mycket väl kunna tänka mig sånt upplägg om jag skulle träffa någon ny efter skilsmässa. Nog kan man komma varandra så nära man vill utan att dela hem.

Handlar väl inte om att hålla barnen och relationen helt åtskilda utan kanske om att bespara barnen att behöva bo med nya människor, att behöva jämka och samsas med mammas nya, pappas nya, nya halvsyskon, styvsyskon och allt vad det innebär. Om relationen är långvarig finns väl ingen anledning att barn och partner aldrig träffas, men inte heller att de nödvändigtvis måste. Om jag umgås med min bästa väninnan har jag ju inte barnen med mig varje gång, vi träffas ju för att umgås med varandra inte för att hon och barnen ska träffas. Likadant kan det ju vara med en ny partner.

I

I TS fall handlar det just om att hålla barnen och relationen helt åtskilda under mist ett år, kanske längre.

Jag håller helt med TS om att det är rätt väg att gå. Ett år är inte speciellt lång tid och barnen ska inte behöva bli presenterade för tillfälliga pojk- eller flickvänner, det är bara ego av föräldrarna. 

Du låter lite bitter och bränd när du rackar ner på TS val av livssituation, ungefär som att det klassiska samboskapet är det enda rätta? 

Personligen är jag helt på TS linje, jag blir gärna kär och inleder ett nytt förhållande men är inte intresserad av att introducera den nya för barnen i första taget. Sedan är det särbo-förhållande som gäller, jag älskar min privata sfär och har inget intresse av att dela den med andra än mina barn. Jag är övertygad om att det finns många eventuella partners för mig därute som inte heller måste ha någon inpå sig 100% av tiden för att vara lycklig och ha ett meningsfullt förhållande.

Just så, kunde inte skrivit det bättre själv.

Sen undrar jag hur ni kan tycka att ett år är lång tid? Ett år är ju jättekort tid.

Ett år är väl inte särskilt lång tid? Varför ska barnen prompt introduceras till en ny pojkvän innan det ens gått ett år och är ett stabilt förhållande? Kanske tar några kortare förhållanden innan man träffar den man skapar en längre relation med också. Ska barnen behöva träffa alla som mamma och pappa dejtar ett litet tag?

Sen när relationen är lite mer långvarig så kanske partnern och barnen träffas och umgås ibland, men i övrigt hålls relationen mellan de vuxna. Barnen har väl oftast inget större behov eller intresse av att träffa mammas/pappas nya. Och ska man inte flytta ihop finns väl ännu mindre anledning. 

Som jag läser det innebär det ju att ts vill leva två vitt skilda liv, ena veckan ägnar hon all tid åt särbon (och "glömmer" barnen) och andra veckan ägnas åt barnen och utesluter särbon helt. Eller ska hon ändå ha halva kakan och ha kontakt med särbon även varannan vecka, då det inkräktar på barnens liv? 

I vårt fall hade jag en dotter på heltid, så att skilja på kärlek och familjeliv var inte ens genomförbart. Hon var ett år, så hon fick följa med på promenaddejter. För hennes del var det ju inte konstigare än att jag träffade vissa vänner väldigt sällan. Som tur var träffade jag snabbt på min nuvarande som jag varit tillsammans med i drygt 5 år. 

Med hans dotter på 8 ville jag ta det lugnt med innan vi visste att vi var seriösa, men hon blev så nyfiken av att vi pratades vid att hon ville träffa mig och dottern, så på den vägen är det. Första mötet blev i en lekpark för att det skulle vara så odramatiskt som möjligt.

Så det kan ju vara en stor skillnad om man har totalt ointresserade tonåringar som snart lämnar boet eller småbarn som ska bo hemma i 15 år till. I det senare fallet tror jag det blir tufft med särboliv så länge, om man trivs med någon vid sin sida dagligen. I ts fall verkar hon ju vara en ensamvarg, så då kan hon säkert klara av att sätta kärleken på vänt i en vecka om inte blixten slår ner. Är man riktigt kär är det svårt att dölja, barn brukar känna av stämningar. Men vi är ju olika som människor, vilka behov av närhet och intimitet vi har.

Det är inte riktigt så jag menar. Visst är jag lite ensamvarg, stämmer. Jag vill inte bli sambo, ever, och jag vill inte introducera en ev ny partner innan relationen är stabil, alltså ca 1 år sådär. Sen kan jag tänka mig tex utflykter tillsammans. Men jag vill inte utsätta barnen för att behöva bo med en ny man.

Var ute med en kollega häromdagen och lyssnade på musik och tog ett glas vin. Jag gillar verkligen sånt. Det här är en typisk sån grej jag skulle vilja göra med en ny partner. Är inte intresserad av att bli bonusförälder och jag vill inte ha någon bonusförälder till mina barn heller. Jag vill umgås utan barn.

Återstår att se om jag hittar någon likasinnad.

Min vän träffade en kvinna efter skilsmässan.

De bor grannar och har vars några barn.

De har aldrig flyttat ihop och det funkar utmärkt.

De äter, lagar mat, sover men har vars ett hem.

Har hållit i säkert 15 år och still going strong

Nu har jag på kul reggat mig på en dejting-site och skrev att jag inte är intresserad av bonusfamilj utan bara vill ses vv även på sikt. Så nu väntar jag på att erbjudandena bara rullar in, haha. Skämt åsido. Ska bli kul att se om någon svarar över huvudtaget.