Betala av bolån på 7-10 år? Realistiskt?

Jag är 40+ och har lyckats helt amortera av hela mitt bostadslån som var i samma storlek som ert, och det tog ungefär så lång tid som ni räknat ut.

Som många säger finns det många ekonomiska incitament att faktiskt inte göra det. För mig väger säkerhet och frihet mycket mer.

De absolut största fördelarna som jag ser det med att vara fri från bostadslån är:

* Extremt låga boendekostnader.
* Helt oberoende av den svenska och globala ekonomin. Höjer Riksbanken styrräntan till 500% som de gjorde på 90-talet så berör det inte min privatekonomi på ett direkt vis. (Däremot kan det beröra min arbetsgivare etc)
* Kommer inte hamna i kläm även om jag hamnar i en situation där jag måste sälja med förlust pga en bostadsmarknad i svajning.
* Frihet att kunna välja arbete som jag trivs riktigt bra med med även om det skulle ge mindre betalt.

För mig var det viktigt att ha en bra kontant buffert medan jag amorterade ner bostadslånet. Gick på flera mindre och större ekonomiska smällar som fullständigt hade knäckt ekonomin i flera kvartal om jag inte hade haft en rejäl buffert. För er som har barn känns det ännu viktigare. 

Effekten av att nu vara skuldfri är att så där 2/3 av min disponibla inkomst numera är tillgänglig att göra vad jag vill med. Jag investerar långsiktigt månadsvis i gratis indexfonder, har kontant buffert nog för att klara mig utan inkomst i två år och drömmer om att ganska snart köpa en stor bit mark för att senare bygga ett litet hus som jag vill ha det och gå i pension vid 55 för att ha möjlighet att forma det som jag vill medan jag har muskelkraft till att göra det.

För mig handlar det helt och hållet om säkerhet. Jag hade troligen haft det ekonomiskt bättre på pappret om jag valt att investera i börsen i stället för att amortera, men hade ekonomin kraschat rejält under den perioden skulle jag kunnat ha stått där med stora lån till höga räntor, förlorade investeringar på börsen och utan jobb. Det är ett hazardspel jag som trygghetsknarkare inte känner mig alls bekväm med. Tycker det har fungerar exceptionellt bra för mig ändå.

Det är så underbart enkelt att planera framtiden nu. Det finns inga direkta orosmoment alls när jag tänker på det.

Som ni ser står det jag, jag och jag snarare än vi överallt i text. Jag har egentligen hela tiden varit olika konstellationer av ett vi, men det finns inga barn i bilden. Jag är osäker på hur stor skillnad det skulle göra. Troligen skulle det bara göra mig en ännu större trygghetsknarkare. 

En sista parantes är att det känns extremt bra att veta jag inte kommer efterlämna ett trassligt dödsbo till mina kära.