Varför blir folk så arga när man hör av sig till ex man inte kommit över?

Fast om trådskaparen skrivit att den har hört av sig till exet upprepade gånger efter exet har bett denne att lägga av - då är det trakasserier.

I den tråden skrev hon att han sagt åt henne att sluta höra av sig, om hon sedan sitter och frågar oss på forumet "ska jag höra av mig ändå?" Och sen gör det, då trakasserar hon exet. Svårare än så är det inte, det är ingen felanklagelse trakasserier är trakasserier.

Jag är inte precis lugn gällande otrohet ska du veta, men jag tror FL varnar ganska lätt om det blir hetsigt i otrohets-diskussioner så man håller tillbaka.

Kanske är det lättare att bli ilsken över din tråd eftersom det är något så simpelt egentligen, du ska lyssna på andras gränser, och respektera ditt ex även om han eller hon inte känner något för dig längre. Kanske är det lätt att reagera "men släpp honom bara!" För att man vet hur skadligt det är för en själv och alla inblandade att det fortgår, det känns så simpelt att det blir irriterande att människor inte bara lämnar människor ifred. Psykisk misshandel är ju djupare saker, kanske är tufft att bara säga "men lämna honom då!" När man är manipulerad och nedbruten det är mer komplext.

Det är ett intressant fenomen du tar upp, och jag tror att det t.ex. inte skulle ha skapat samma reaktioner för t.ex. 30 år sedan (om ett liknande forum funnits då)

Jag reagerade också på det - min analys är att vi har förändrat vår attityd till relationer och relationssökande på ett ganska genomgripande sätt. Vi har haft en väldigt snabb övergång från traditionellt dejtande där man haft sin bekantskapskrets som urval till ett dejtande när vi har i princip hela världen som utgångspunkt. Jag tänker samtidigt att vi har blivit extremt fokuserade på vår egen (och inte andras) framgång och lycka. I relationssammanhang skulle jag säga att vi har blivit mer kräsna - och kanske det är en logisk följd av vårt större utbud.

Detta har i sin tur bidragit till att vi ser det som vår rättighet att inleda och avsluta relationer enbart med vår eget bästa i åtanke. Att stanna upp och fundera vad ens egna handlingar innebär för andra har inte stått på agendan. En tanke att hålla tillbaka en blivande relation av risk för att såra den andra, tror jag inte många har ägnat. 

Jag har läst någonstans att man i den asiatiska kulturen främst sätter kollektivet först. Man tänker att ens värde utgår ifrån vad man kan bidra till det gemensamma, till andra. Ett sådant synsätt är helt motsatt det synsätt som vi har haft i västvärlden, och som jag nu anser angående relationer att vi har fjärmat oss från ännu mer.

Jag tror att förklaringen till de starka reaktionerna när ett sårat ex hör av sig och vill ha en förklaring och ett tydligare avslut, handlar om att vi har utvecklat starka normer om att vi enbart behöver ta hänsyn till oss själva och våra egna behov när vi gör våra beslut. Ett ex som ringer och påminner oss om vårt val att "stänga av" denne från vårt liv, blir en obehaglig påminnelse om att vi sårar andra när vi handlar utifrån enbart våra egna behov. Detta kombinerat med att vi anser att vi har rätten på vår sida (eftersom normen säger oss att man inte behöver visa hänsyn mot andra i sina kärleksbeslut), gör att vi blir heligt ilskna.

Jag menar inte att man inte ska göra slut med någon det inte funkar med. Jag menar bara att man ska inleda livslånga relationer och se dem som det. Vi ska inte lättvindigt inleda relationer med andra eller slänga bort andra människor från vårt liv, bara för att det känns enklast i stunden. En person som man har älskat med, berättat sina innersta tankar för, är en person som man ska vara rädd om, även då det börjat storma. Det är inte mycket som krävs för att 1. Ge personen en tydlig förklaring till varför man gått skilda vägar, och 2. Ge personen en chans att ventilera och därigenom få en bättre förståelse kring separationen och ge denne möjligheten att växa som människa.

Ibland behöver man bryta kontakten med en person, tillfälligt eller permanent. Men det behöver inte vara normen, och i vilket fall kan man innan uppfylla de två punkterna ovan.

Det är ett intressant fenomen du tar upp, och jag tror att det t.ex. inte skulle ha skapat samma reaktioner för t.ex. 30 år sedan (om ett liknande forum funnits då)

Jag reagerade också på det - min analys är att vi har förändrat vår attityd till relationer och relationssökande på ett ganska genomgripande sätt. Vi har haft en väldigt snabb övergång från traditionellt dejtande där man haft sin bekantskapskrets som urval till ett dejtande när vi har i princip hela världen som utgångspunkt. Jag tänker samtidigt att vi har blivit extremt fokuserade på vår egen (och inte andras) framgång och lycka. I relationssammanhang skulle jag säga att vi har blivit mer kräsna - och kanske det är en logisk följd av vårt större utbud.

Detta har i sin tur bidragit till att vi ser det som vår rättighet att inleda och avsluta relationer enbart med vår eget bästa i åtanke. Att stanna upp och fundera vad ens egna handlingar innebär för andra har inte stått på agendan. En tanke att hålla tillbaka en blivande relation av risk för att såra den andra, tror jag inte många har ägnat. 

Jag har läst någonstans att man i den asiatiska kulturen främst sätter kollektivet först. Man tänker att ens värde utgår ifrån vad man kan bidra till det gemensamma, till andra. Ett sådant synsätt är helt motsatt det synsätt som vi har haft i västvärlden, och som jag nu anser angående relationer att vi har fjärmat oss från ännu mer.

Jag tror att förklaringen till de starka reaktionerna när ett sårat ex hör av sig och vill ha en förklaring och ett tydligare avslut, handlar om att vi har utvecklat starka normer om att vi enbart behöver ta hänsyn till oss själva och våra egna behov när vi gör våra beslut. Ett ex som ringer och påminner oss om vårt val att "stänga av" denne från vårt liv, blir en obehaglig påminnelse om att vi sårar andra när vi handlar utifrån enbart våra egna behov. Detta kombinerat med att vi anser att vi har rätten på vår sida (eftersom normen säger oss att man inte behöver visa hänsyn mot andra i sina kärleksbeslut), gör att vi blir heligt ilskna.

Jag menar inte att man inte ska göra slut med någon det inte funkar med. Jag menar bara att man ska inleda livslånga relationer och se dem som det. Vi ska inte lättvindigt inleda relationer med andra eller slänga bort andra människor från vårt liv, bara för att det känns enklast i stunden. En person som man har älskat med, berättat sina innersta tankar för, är en person som man ska vara rädd om, även då det börjat storma. Det är inte mycket som krävs för att 1. Ge personen en tydlig förklaring till varför man gått skilda vägar, och 2. Ge personen en chans att ventilera och därigenom få en bättre förståelse kring separationen och ge denne möjligheten att växa som människa.

Ibland behöver man bryta kontakten med en person, tillfälligt eller permanent. Men det behöver inte vara normen, och i vilket fall kan man innan uppfylla de två punkterna ovan.

Förstår inte varför du påstår att du och exen är sakliga och att alla som svarar på ts med andra åsikter är så himla arga. Jag tycker som nån annan skrev att det säger mer om dig hur du tolkar detta än om alla du syftar på.

Det verkar vara ett viktigt ämne för dig, känner du dig träffad? Jag har inte sett det du menar (ang ilska) men däremot tycker jag att folk kan vara taskiga eller tramsiga ibland. Tex i tråden med tjejen som hörde av sig för att exet inte ens berättade att han gjort slut och sen skrev elaka svar till henne, det var ju elakt.

Och inte stalkning då det bara var nån vecka senare hon skrev tråden.

Däremot dom som håller på i månader och år som nån galning som var fast övertygad om att exets nya bara var en rebound och ideligen hörde av sig och hade vanföreställningar om att han fortfarande älskade henne, sånt är ju otäckt och fruktansvärt att bli utsatt för.

Det fanns nån tråd där en tjej undrade varför hennes ex som det varit slut med i flera år blockat henne, jag såg ingen ilska där mer än att flera blev jätteupprörda på ts ex och skrev väldigt hårda ord om att det var empatilöst.

Dom som är arga och upprörda brukar vara ex som känner igen sig i att förfölja och se det som en rättighet att behålla sin plats i exets liv faktiskt.

Är det det du känner?

Jag vet inte om någon mer märkt det men den senaste tiden har det kommit upp många trådar där folk blivit dumpade och fortsatt att höra av sig till exet. I samtliga av dessa blir folk riktigt förbannade på TS, kallar honom eller henne för stalker och verkar se det som ett otroligt vidrigt, nästan skamlöst och oförlåtligt beteende.

Jag har själv haft ett ex som hörde av sig flera gånger efter att det tog slut, och jag kände aldrig speciellt mycket ilska över det. Jag kan ärligt talat inte förstå varför reaktionerna på detta blir så otroligt starka och nästan överdrivna av folk som egentligen inte själva är personligt involverade? För även om det är olämpligt och dumt så är det väl ingenting att ojja upp sig över om någon annan gör det? Det skrivs ju trots allt mycket om otrohet, psykisk misshandel, dysfunktionella relationer etc. i det här forumet där det inte alls blir så hetska debatter som i just det här ämnet. Så varför är just det här med att höra av sig till ex så enormt kontroversiellt? Fattar verkligen inte det...

Jag är väl medveten om att jag sticker in en pinne i ett getingbo och öppnar pandoras ask när jag frågar om detta, och jag har laddat med militärhjälm och vallgrav inför en hetsk debatt. Men eftersom att jag inte fattar så får ni som blir så arga gärna upplysa mig om vad det är som gör att ni blir så extremt engagerade i just den här frågan?

Nu trycker jag på "Starta tråd"... Let the epic battle begin!!

Mitt ex och jag är fortfarande goda vänner. Min nye har mycket emot det och det är ju förståeligt så jag träffar exet mycket sällan-vi pratar mest i telefon.

Det går att vara vänner fast det är slut