Nu har jag kommit till den punkten att jag måste ha en älskare!!
Jag har en sambo och vi är ihop av bekvämlighetsskäl.
Men jag saknar kärlek, passion och åtrå. Har inte kysst en man på 6 år!! Har 6 med min sambo utan att kyssa honom!! Lång historia! Men nu börjar jag känna igen.
Jag är 35 år, glad och ser ok ut. Har bra arbete och inkomst. Är en vettig person men haft lite otur.
Skulle du kunna ha ett förhållande med en sån som jag?
Jag tror folk här och jag tror på psykologen.
Problemet är att det är för många parametrar i dramat.
Jag kan inte tänka mig ha barnen på halvtid heller. Andra kan men tanken är plågsamt.
Jag tror på er men hur jag än vrider och vänder på det så vinner oärlighet. I mitt fall.
Men som det verkar kan jag vara lugn. Ingen av er skulle ju nappa på mig buhu
Men jag kanske är trevlig, charmig och rolig. Finns det inga egenskaper som skulle förlåta min moral? Tänk om jag inte är en dålig människa utan bara haft otur?!
Men jag kanske är trevlig, charmig och rolig. Finns det inga egenskaper som skulle förlåta min moral? Tänk om jag inte är en dålig människa utan bara haft otur?!
Jag tror på er men hur jag än vrider och vänder på det så vinner oärlighet. I mitt fall.
Jag har flera arbetskamrater som flörtat men jag har aldrig svarat på det just pga respekten! Eftersom mitt jobb är viktigt för mig och jag vill bli respekterad skulle jag aldrig riskera den bilden av mig.
Skulle mina barn få reda på att jag har varit otrogen mot deras pappa skulle jag hellre dö.
Skulle jag bli kär i min kk skulle jag jubla av glädje om det var ömsesidigt och lämna min man.
Jag vilk bara ha EB hemlig kk utan risk för att bli påkommen. Tills ungarna är stora.
Herregud så hemskt.
Tycker ni inte att ni är lite väl hårda nu?
Skild och gift: ledsen för din skull och tråkigt för alla när den dagen kommer du behöver säga sanningen till er dotter.
Talade hon om för dig varför hon var otrogen?
Jag skulle kunna ge dig det du saknar.
34 år, oskuld, okysst, aldrig haft ett förhållande.
Skulle du kunna inleda ett förhållande med en sån som jag?
Jag tror folk här och jag tror på psykologen.
Problemet är att det är för många parametrar i dramat.
Jag kan inte tänka mig ha barnen på halvtid heller. Andra kan men tanken är plågsamt.
Jag tror på er men hur jag än vrider och vänder på det så vinner oärlighet. I mitt fall.
Men som det verkar kan jag vara lugn. Ingen av er skulle ju nappa på mig buhu