Skaffa barn nummer två som ensamstående

Tack för att du delar med dig!

Vad härligt att det har gått bra för er och att du lyckades bli gravid så snabbt. Valde du att göra det i Sverige eller utomlands? Har du några tips på vad man bör tänka på vid val av klinik, mm?

Jag har bestämt mig för insemination eller IVF (beroende på vad läkaren rekommenderar) med donerade spermier (tyvärr är helsyskon inte aktuellt). Såvitt jag förstår kan man som ensamstående med ett barn betala för behandlingen här i Sverige, men många verkar ändå åka till Danmark eller andra länder trots att kostnaderna ser ut att vara ganska lika. Eller har jag missförstått något?

Jag ser att tråden varit tyst ett tag men tänkte kolla hur det går för er som funderade..

Är någon med i "Mamma på egen hand" på FB?

Jag har en son på 9 månader och kommer inom några månader (troligtvis till hösten) påbörja försök att ge honom syskon. Jag är helt ensamstående och har klarat det fint med sonen, men hade ändå tyckt det varit skönt att höra från någon i samma situation eller samma tankar.

Under sonens första år pluggade jag 100% (ej distans), reste till Barcelona, Malaga och snart NYC samt roddade försäljning av lägenhet. Och så har jag en hund som ska ut ett par gånger per dag. Hade tygblöjor, pottade sonen från 3 månader (så gott som blöjfri). Dock kommer jag behöva dra ner på ett par av dessa sakerna med nummer två ;D Men vad jag menar är att jag inte varit på bristningsgränsen med ett barn och tror därför att jag kommer klara ett till ^^

Hej alla som svarat och varit nyfikna och gått i samma tankar. 
Jag tog mitt beslut och sitter nu med en ofattbart fantastisk liten dotter som fyllde ett år i maj. 
Jag vill inte ens föreställa mitt liv utan henne. 
De första dagarna efter att vi  hade kommit hem och vardagen satte fart kändes det lite meckigt just på morgonen med alla blöjbyten (för det kan ju bli flertalet) att få på tre individer kläder (Ja jag skulle ju tydligen också ha kläder på mig) och ha i alla mat (viktigt att tajma allt så att man kan amma medan stora äter frukost) för att komma iväg och lämna stora barnet på förskolan i tid. Men efter bara några dagar fick jag in rutiner på det där och sen har det inte varit svårt alls. Mycket tack vare att dottern är så sjukt lugn och snäll. 

Det enda egentligen svåra med att vara tvåbarnsförälder är bråken från stora barnet. Sedan tvåan börjat krypa och kunna RÖRA saker i hemmet har ettan varit  sjukt taskig mot henne och jag hoppas verkligen att det är en period av trots som snart är över. Han kan vara rätt taskig och putta och slå även andra barn på förskolan...

Det jobbiga nu är att titta på dottern och inte känna att man vill ha en till!
För det vill man. 
Sonen bor hos sin pappa på deltid och jag och dottern är ensamma halva tiden. Kanske är det bäst så?  Kanske är det bästa av världar?
Eller kanske det blir himla tyst och trist när det bara är hon och jag hemma. Kanske skulle hon faktiskt vilja ha ett helsyskon så hon slapp vara ensambarn varannan vecka? Kanske hon skulle vilja ha ett syskon att dela hela sin situation med, när storebror har sin pappa?

Hade det kommit ett till barn som tvåan hade jag inte tvekat, men man vet ju faktiskt inte vad man får. 

Hur har det gått för alla  er andra!?

Oj vad bra att hitta denna tråd. Håller nämligen precis på att försöka med nr 2. Är singel och fått ettan med insemination. Vill bara gärna ge henne ett syskon också. Jag har haft en del oro om hur det ska gå att passa två - för man är ju liksom i underläge som enda förälder.

Har även funderat på hur i all världen det ska gå rent ekonomiskt. Dagis för två och allt annat!

Men så många andra klarar det så varför inte jag också, eller hur?

TS så härligt att det verkar så relativt enkelt att komma in i en bra rutin!

Hej, vad fint att läsa att allt gick bra och att du är lycklig med ditt beslut.

Jag har själv försökt med ett syskon i två års tid (hade som du en dotter från tidigare relation men var i stort sett själv med henne från att hon var några månader gammal, hon var 2 när jag började men är 4 nu). Nu har jag lyckats, efter 2 år med många försök med inseminationer och ivf och är gravid i v.12.

Kanske pga sömnbrist och illamående samt tärande oro för MA och hela coronasituationen som är jobbig men nu börjar katastroftankarna krypa på mig. HUR ska jag klara två barn? Hur ska jag ha råd med två tonåringar så småningom, hur ska jag någonsin kunna göra något själv, tänk om de inte tycker om varandra osv osv (givetvis har jag noga tänkt på allt innan beslutet och kom ju fram till att jag kommer få det att fungera och att jag får ta hjälp av en barnflicka ett par hämtningar i veckan tex). 

Hur fungerar det för dig nu? Hur/vem har du kunnat ta hjälp av om du behöver passning? 

Oj vad bra att hitta denna tråd. Håller nämligen precis på att försöka med nr 2. Är singel och fått ettan med insemination. Vill bara gärna ge henne ett syskon också. Jag har haft en del oro om hur det ska gå att passa två - för man är ju liksom i underläge som enda förälder.

Har även funderat på hur i all världen det ska gå rent ekonomiskt. Dagis för två och allt annat!

Men så många andra klarar det så varför inte jag också, eller hur?

TS så härligt att det verkar så relativt enkelt att komma in i en bra rutin!