Livet efter misshandel

Jag kommer med ett svar senare, skriver detta så jag inte tappar bort tråden.

Hej. Du är inte ensam. 3 år helvete, 4 månader sen separation. Det finns så många av oss.
Jag har barn, och vet du vad? Du har inget att skämmas över och du måste prata med någon. Dom som är insatta i detta förstår hela processen och ingen skulle klandra dig för du har barn. Relationen är över och det är det viktiga! Men jag förstår dig! Mår själv skit. I min stad har jag hjälp av en verksamhet inom kommun för kvinnor som varit våldsutsatta! Kolla upp det och ring! Du behöver den hjälpen att bearbeta och sätta gränser misstänker jag.
Jag hade en relation (kort) där mannen slog mig vid några få tillfällen, hotade med att ta sitt liv, döda mig, hotade mig med kniv och de var destruktivt. Jag kunde inte ta mig ur, han träffade en annan och lämnade mig som tur var. Därefter var jag knäckt tänkte söka hjälp men gjorde aldrig det (hann knappt) och strax där efter så träffade jag en annan av en slump, jag var rädd, försiktig och ville ta det riktigt lugnt.. men han lyckades på något sätt och pang boom så bodde vi ihop, fick barn och våldet eskalerade och det som började med psykiskt slutade i fysiskt. Jag kunde knappt lämna.. det som tillslut fick mig att lämna var att det var så intensivt på slutet med bråk/våld och jag var livrädd, trodde helt enkelt att jag skulle dö. Jag visste att det här går inte, barn går sönder av det här! Så det bara blev ett sista ryck mot min vilja egentligen för hoppet om att den där underbara mannen jag träffade skulle komma tillbaka höll jag ju så hårt fast vid. Så jag bara gjorde, agerade utan att känna.

Så snälla ta mitt råd och prata. Så du lär dig att se olika varningssignaler osv. Prata kan i min stad göras enskilt med utbildad person och i grupp med andra utsatta. Jag har en lång väg kvar men jag kände bara att jag måste skriva det jag vet om det kan hjälpa dig att förstå att du behöver prata med professionella.
Jag läser massor om sånt här! Googlar! Lyssnar poddar!
Lyssnar böcker!

Eva rusz har gjort en bok- varför hatar män kvinnor som älskar dem.

Googla "en vacker dag lämnar jag honom" också en bra bok att lyssna på och förstå vad det handlar om och att man inte är ensam.

Sök på Eva rusz i appen där poddar finns så kommer det upp mycket om destruktiva relationer. Våld i nära relation osv.

Boken "omgiven av psykopater"

För mig är sökandet av fakta någon form av hjälp även om jag tvivlar ibland och bara faller.

Jag vill söka hjälp för jag känner att jag inte klarar att hantera det och gå vidare på egen hand.
Men rädslan är att dom ska anmäla till soc och att dom ska ta mitt barn ifrån mig. För att misshandlade mig några gg framför vårat barn. Men jag tog mig som sagt ur det, men att dom på nått vis ska vända de som hänt mot mig. Vi har varannan vecka nu. Men jag vet att han aldrig på något vis skulle göra illa vårat barn, för det är hans allt.
Jag skulle vilja ha hjälp men anonymt. Går det?

Under vårat förhållande hade jag numret till kvinnojouren framme flera gg och var på väg att ringa men jag vågade inte.

Bra det!
Jag förstår din oro men nej inte kan jag tänka mig det! Dom vet ju hur dom här männen fungerar och vad som tillslut händer med kvinnan och varför man inte lämnar. Så var inte orolig! Du lever ju dessutom inte i det längre så det finns ingen anledning.

I mitt fall var polis på plats vid några tillfällen och såklart kom de in orosanmälan.. och det blev utredning och möten. Jag var livrädd att nu tar dom barn! Men nej, dom lyssnade såg till att erbjuda hjälp i form av "par-terapi" och det var bra ett tag, sen hände något igen och en ny orosanmälan kom in från polis, jag var öppen, ärlig och frågade och grät såklart om dom skulle ta barnen, det ska ganska mycket till för det. Vi hade en bra kontakt och jag fick/får fortfarande stöd av kontakt på soc. Men visst, dessa terapi möten hjälpte inte och de blev värre och värre hemma och hade jag stannat så hade det säkert blivit fråga om att placera barn i en tryggare miljö.

Denna verksamhet jag nämnde har även samtal för barn. Använder det. Funkar bra och det är viktigt att få prata för barn också. Det finns säkert i din kommun också.

Var inte orolig, ingen kommer göra en orosanmälan i dagsläget, framförallt inte dom som arbetar med sånt här dagligen och skulle så bli så är det inte mer än att du är öppen och ärlig och idag är det ju som de låter inga problem med risk att bevittna våld iallafall inte hemma hos dig.

Ring anonymt till kvinnofridslinjen.se/sv/ och prata med dom till att börja med? Berätta om att du vill ha hjälp men är orolig för att soc ska ta barnet. Så kan säkert dom lugna dig och vägleda dig. Du är anonym och dom har tystnadsplikt.

Jag har blivit uppskrämd när det gäller soc. Tänk om dom tycker att jag är en dålig förälder som låter mitt barn bo hos honom varannan vecka pga det han gjort mot mig. Men jag vet att han aldrig skulle göra illa vårat barn. Han fick en anonym anmälan för ca ett år sedan att han skulle gjort illa sin nya när dom var bortrest. Det  vart utredning hos alla parter och jag "skyddade" honom vad gäller våran tid ihop. Eftersom han flertalet gg hotat att ta mitt liv. Tänk om dom vänder det emot mig? att jag en gång nekat. att dom kanske tycker att jag inte satt vårat barn i första hand?. 
Jag skulle aldrig någonsin släppa iväg vårat barn till honom om jag ens hade minsta oro till att han skulle göra barnet illa.

Tänkte bara säga att jag har samma. Jag kommer inte över allt han gjorde mot mig o barnen.

Och han fortsätter fortfarande mot mig. Men nu verbalt.

Jag var oxå en idiot som skyddade han inför soc. Han ville jag skulle ljuga om våldet. Så jag gjorde det. Sedan ångrade jag mig. Det kändes som jag ljög för mig själv när han fortsatte. Så jag sa som det var då..

Dessa sår man får, sitter djupt i själen. Är väldigt svårt att få bort tyvärr...

Har levt i ett sådant förhållande och tog mig därifrån. Att prata om det är viktigt för sin läkningsprocess. Skriv gärna till mig! Mi131@speedmail.se

Dom som jobbar på socialen med familjevåld/problematik kommer inte kunna använda detta mot dig. Du kanske fortfarande är rädd för honom? Hotad?

Det är pappan som ser dålig ut!
Var ärlig, berätta varför du skydda honom. Du har ju levt ihop med honom och varit utsatt för hot och våld!

Öppna upp dig och var anonym och ring kvinnofridslinjen dom kanske har en bra lösning? Där får du hjälp.

Jag vet att mitt x kommer träffa en ny och han kommer vara likadan mot henne. Så jag kommer vara uppmärksam och jag känner stark oro för vad mitt barn ev kommer bevittna. Bara hoppas polis blir involverad.

Steg ett för dig, ring kvinnofridslinjen.

Steg två lita på din magkänsla var uppmärksam på ditt barn.

Därefter agera om det behövs och var bara ärlig med allt isåfall.

<3 kämpa vidare!

(samma): berättade du för soc sen? om så, vad sa dom? vad hände?
Ja det är väldigt djupa sår och dom försvinner aldrig:(, i början var jag mest lättad och glad över att vara fri, men detta påverkar mig mer än jag trodde.

(Tina): jag har mailat dig.

Vad säger jag? hur börjar jag? när jag ringer kvinnofridslinjen.
Ja de e jag orolig för, att vårat barn ska få bevittna om han gör samma sak mot den nya.
men jag pratar ofta med vårat barn om allt, om någon är dum. hur hen har det hos sin pappa, osv. 

Vad bra att du frågar och är uppmärksam.

Jag har aldrig ringt själv men dom är vana. Jag tror det kommer automatiskt vad du ska säga.
Annars inled med att du har levt i en våldsam relation och behöver prata. Då flyter det förhoppningsvis på..
berättat om din oro kring socialen och att du inte vågar vända dig någonstans trots att du vill för att få prata/hjälp för du är rädd att socialen ska agera. Var ärlig, lämna inget ute, det är enklast.

Har mejlat tillbaka :)

Är i en relation nu och enda jag tänker är har vi varit våldsamma förut betyder det att vi alltid kommer bete oss så? Finns det de som klarat att bara sluta använda fel sätt som skrik hot slag etc ?

Hur mycket minns ditt barn av våldet?
Att han inte brukade våld mot barnet gör inte att barnet inte led. Det är också en form av misshandel som kan sätta djupa spår hos den unga.

Hur gammalt är ditt barn? 

Mitt barn såg för mycket, hörde för mycket... och trots att det gått ca tio år så sitter det där det sitter. Hela tonårstiden gick i spillror då allt det gamla gnagde hål i själen. Inte förrän nu i ung vuxen ålder har hen börjat släppa det som hände. Börjat... men långt ifrån i m¨ål.

Jag är glad att fanskapet inte är far till mitt barn.

Jag tror att har man förståelse alltså självinsikt och VILL ändra beteende och förstår att det är FEL och söker hjälp för att finna andra medel i stundens hetta så ja då finns det en möjlighet. Men är inte fallet så inte en chans!
Och tyvärr tror jag oftast att dom som använder våld skyller det på sin partner och ser sig själva som felfria.
Alltså våldsam, är nästan i det flesta fall alltid våldsam. Det är väl därför man säger att man ska gå vid första slaget för våldet har bara börjat och kommer eskalera med tiden.

Tack för ditt svar!

Jag behövde verkligen höra att det finns hopp för en relation som började i fel ende pga två människor som mår jättedåligt. Jag vet inte hur medveten han egentligen är, det känns som att han vet att det är fel och mått dåligt över det, och jag hoppas att jag är så medveten som jag tror att jag är om min del i det? Jag erkände för mig själv nyss att jag ville kunna kontrollera mig, men jag har inte förmågan. Det är ett stort första steg att våga separera vad jag vill och vad jag faktiskt är kapabel att kunna göra.

Vi har inte sökt hjälp än men båda är inne på det spåret att vi behöver göra någon förändring vi behöver nya resurser.

Jag ska flytta till en stad en bit ifrån och reparera mig ta små steg. Ta stöd av alla resurser, människor, vänner, familj, terapi, sysselsättning. Etc. Och tror han vill samma sak så vi ska ta var och ens ansvar.

Han har inte slagit mig hårt, inte så att jag lider. Det är mest bara skrämmande. Jag har däremot lämnat ärr över hela halva kroppen på honom och han har blödit en hel del. Jag har vassa naglar och jag försvarar / attackerar med mitt liv för har förövare -erfqrenheter då jag verkligen fått slåss för överlevnad. Det behöver jag inte med honom men i stunden när insikten tryter ser jag han som man och alla män som skadat mig. Så jag ser rött.

Han är ingen dålig människa, jag är ingen dålig människa, vi är fina människor vi vill ingen illa, vi har bara ingen balans i hur man förhåller sig till sina känslor erfarenhet och varandra, det är extra tufft för oss som kommer från vidriga hemförhållanden där man kommunicerat med just slag eller skrik.

Jag har fått mycket hat på mig för att jag inte tycker att han är en misshandlare, men jag står för min sak, en misshandlare vill inte erkänna att de har ett problem.

Mitt barn var 1,5år när vi separerade. 
Jag hoppas verkligen av hela mitt hjärta att hen inte minns något av den tiden.
Och jag hoppas inte att hen får se saker hos sin pappa som hen inte borde få se. 
Jag känner mig så hjälplös. vad gör man?

Det verkar som du iallafall har insikt i vad som är rätt och fel och att du vill förändras. Vägen dit är nog snabb kontakt med insatta i ämnet.
Vill inte döma dig och det är med omtanke jag säger detta för jag vet hur man fungerar (utgår från mig själv och andra) och jag hoppas verkligen att du inte förminskar det han gör och tar på dig allt. Lätt att man gör det. Men så behöver det inte vara och jag får gå på det du skriver.

Och som du beskriver det har ni båda problem som ni behöver arbeta med separat och kanske ihop framöver. Just detta kanske ändå gör att ni två inte är bra för varandras hälsa.. det är stor risk för explosion när båda är så nära gränsen och ska tygla sig.
Svårt, de bästa är att du gör som du tänkt och pratar/söker hjälp så kommer förhoppningsvis pusselbitarna så småningom falla på plats oavsett utgång! Kämpa på och lycka till! Det är modigt att se sig själv i spegeln och inse sina brister, bra. Hoppas att din partner är lika engagerad som dig!

Det är fortvarande lite tabu att prata om misshandel .Även fast kvinnan vet att det är inte hennes fel,så finns det skam över detta och dessutom lite rädsla att prata om detta.Andra kan lätt vända detta genom att säga något liknande;du valde ju honom.Vi visste inte då att han kunde bli våldsam.Sen finns manipulering och psykiskt misshandel då man lätt tappar bort verklighetsbilden .Våga prata,våga lyssna .

För det första behöver du ju gå i terapi för att prata ut om det som hänt dig och rensa upp gamla minnen. Att träffa en ny snubbe är inte din prioritet.