Har ni älskat någon på allvar?

När du inte behöver fråga eller undra om du verkligen är kär, så har du hittat rätt.

Jag har varit kär många gånger men tvivlat i efterhand på om jag verkligen älskat...tror inte jag är kapabel.

Men mästare på att vara förälskad:)

Du har sett alla liken i garderoben och de oväntade små-detaljerna som kan vara irriterande en dålig dag men är lika kär ändå.

Jag längtade efter att förälskelsen skulle ta slut för jag gillar det där vardagliga där man får se hela personen, (utan filter) tycker det är där man har kärlek om man har den någonstans men istället känner både jag och min sambo att vi är som nykära varje dag, det krävs så lite så känner vi oss lyckligast i världen, ingen vardag är grå för vår kärlek lyser lika rött som vid första dejten första"jag älskar dig" och första gången vi rörde varandra. Ta som exempel att han bara från ingenstans vände om bilen och åker iväg med mig till en fin park för att gå tillsammans på ett ställe vi aldrig varit tillsammans på förut. Att vi känner oss brinnande av att få ha tid över att laga lite mat tillsammans, jag är en person som älskar hela vägen, allt eller inget-person och jag ser det som att jag slutade aldrig dejta honom bara för att vi blev ett par, vi är på dejt varje gång vi ses och jag blir förälskad på nytt varje dag.

Vi båda har en attityd att kärlek är tiden man ger varandra.

Tid engagemang och uppoffringar. Sammanfattar vårt "vi"

Kärlek ser olika ut för alla, men den gemensamma nämnaren är nog att du börjar tycka om dig själv och livet i allmänt lite extra mycket tack vare den här personen som du har mött, du blir kär i dig och ditt liv i samma stund som kärleken för honom växer fram.

Det känns tydligt, inte bara i ett inledande skede utan även ett år senare, flera år senare. Även vid tyngre perioder så är känslan där. Så upplever jag det åtminstone. Jag har bara haft en längre relation innan, men där fanns inte känslan där och jag gjorde slut efter en tid av olika anledningar. 

@Lisa, fint skrivet. Det är viktigt att tycka om sig själv tycker jag.

"Kärlek ser olika ut för alla, men den gemensamma nämnaren är nog att du börjar tycka om dig själv och livet i allmänt lite extra mycket tack vare den här personen som du har mött, du blir kär i dig och ditt liv i samma stund som kärleken för honom växer fram."

Du behöver inte undra, du vet det. Även när ni haft världens gräl vet du det.

Starkt och så sant!

Bra att du tog upp att man älskar personen även i och efter obekväma sitser och stormiga perioder. Det måste inte vara lätt för att älska, det sker ändå.

Tack, absolut man måste tillåta sig själv kärlek och lyckan med den för att kunna ta emot den helt och hållet.

Ett citat jag alltid sett som kärlek:

"Kärlek är vänskap som börjat brinna"

Absolut

Ja, men det blev bara skit av det.

Det ledde bara till att jag kände mig överkörd och utnyttjad i slutänden.

Jag tror att den typen av känslor är farliga.

Nu ligger jag mest med tjejer och om det är mer så får de visa att de beredda och gå långt mer än halva vägen, de får gå hela vägen faktiskt.

Nej. De tjejer /kvinnor jag träffat genom har inte intresserat mig tillräckligt för ett förhållande ens. Barn är ointressant. Jag trivs i ensamheten, och tror nog inte på tvåsamhet överhuvudtaget, alla idag verkar blåsa varandra med otrohetsaffärer till höger och vänster, så jag håller mig undan. Trist såklart, men ganska skönt.