Abort?

Jag har varit i samma sits som dig. Mitt råd är att ta kontakt med kvinnoklinikens kurator, de har abortrådgivning och är proffs på att bena i sånna tankar. Hoppas du kan komma till ett beslut som är rätt för dig.

När jag blev gravid första gången i december 2017 var det helt oplanerat och definitivt inte optimalt. Jag hade sagt upp mig från min fasta anställning, relationen med pappan var relativt ny och svajig så pappan ville att jag skulle göra abort, jag kände mig inte redo att bli mamma, osv. Så jag övervägde abort. Och jag velade väldigt mycket fram och tillbaka under ett par veckors tid. Jag bestämde mig för det ena och sen för det andra. Känslorna och tankarna stormade inombords.

Till slut landade jag i insikten att jag ville behålla barnet. Att det aldrig kommer vara perfekt tajming för att skaffa barn. Och även om allting skulle vara perfekt ena dagen så kan vad som helst hända dagen efter. Jag tänkte även att jag skulle hata mig själv om jag gjorde abort bl.a. för ett jobbs skull om det sedan skulle visa sig att jag inte kunde bli gravid igen.

Det viktigaste att komma ihåg i en sån här situation är att det inte finns något rätt eller fel. Och att du inte måste bestämma dig på en gång. Som det står ovanför är det väldigt bra att ta hjälp av klinker som är vana att hjälpa till i sådana här situationer. De kommer inte tvinga fram något beslut utan endast hjälpa dig att reda ut dina egna tankar.

Stort lycka till!

Jag rekommenderar dig att verkligen tänka igenom det noga. Minsta tvivel så behåll det. Har 2 barn sen innan, och både jag och min sambo kände oss färdiga. Men så på nåt sätt lyckades jag bli gravid ändå. Hade så svårt att bestämma mig. Min sambo ville absolut inte behålla det. Sa till honom att jag kommer inte klara av en abort. Men fick känslan av att han blev sur på mig varje gång jag sa det till han. Gick till kurator men blev inget klokare. Beställde en abort tid i vecka 9. Men klarade inte av å genomföra det. Beställde åter en tid. Men kände innerst inne att jag inte ville. Men på nåt sätt lyckades jag övertala mig själv att jag skulle klara det. Så igår tog jag den första tabletten. Och redan 1h efter kom ÅNGESTEN. Nu jag kan inte sluta gråta. Gråter till jag kräks. Får panik attacker...Och förstod att detta var inget jag ville. Jag gjorde det för min Sambo. Vilket gör att jag tål inte ens att se han nu. Om han bara hade stöttat mig hade det här aldrig hänt. Det är en fruktansvärd smärta inombords och det känns som om jag aldrig kommer bli okej igen. Och jag kommer defenitivt aldrig förlåta mig själv. Så är du minsta tveksam så behåll. Den här smärtan önskar jag inte någon ????

Åh nej... Jag är verkligen ledsen för din skull. Ingen ska behöva känna sig pressad till att fatta ett sådant beslut. Försökte du prata med din sambo om hur du kände? På vilket sätt tyckte du inte att kuratorn var någon hjälp?

När jag stod i valet och kvalet om min graviditet i december var min situation inte helt olik din. Min pojkvän var väldigt tydlig med att han ville att jag skulle göra abort. Jag förstod att om jag skulle behålla barnet skulle det antagligen ta slut mellan oss, men om jag gjorde abort så skulle vi ha gott om tid att fördjupa vår relation och uppleva världen tillsammans. Så jag kände mig verkligen trängd och osäker och ensam i det hela.

Ett barn påverkar såklart båda föräldrarnas liv. Och givetvis får båda två lov att ha åsikter. Men det är fruktansvärt när man inte känner stödet från sin partner... Man måste alltid känna sig fri att få fatta det beslut som man själv känner är rätt.

Jo jag pratade med han om hur jag kände. Men fick aldrig riktig bra respons. Men den värsta ångesten har lagt sig nu och jag försöker gå vidare. Vissa stunder på dagen känner jag att jag har gjort rätt, medans andra stunder kommer ångesten och gråten tillbaka. Jag hoppas att det kommer bli lättare och lättare. Men just nu måste jag nog sörja mitt barn och mitt val ????

Hej jag är med i denna sits nu då jag inte vet vilket jag vill göra då jag o det blivande barnets pappa bara varit tillsammans lite mer än 1 månad och det tog på en gång när vi hade sex.

Han säger dubbel moral till mig Ang att behålla o göra abort. Och jag själv är väldigt kluven ena sekunden vill jag behålla den andra vill jag inte. Jag mår så skit för jag inte vet vad jag ska göra. Jag ska på samtal hos gyn på tisdag så efter det får jag se vad som händer.

Jag har alltid varit emot abort har ja...

Och det jag inte förstår med min kille är för ena stunden så är de typ okej att behålla sen andra vill han ej. Men han har sagt o lovat att vilket jag än gör så kommer han finns här till 130 % för mig o de känns som han verkligen kommer att göra de! Men man vet ju aldrig.

Idag har vi 2 barn var på andra hållet . Dem är .35 år 4.5 år 8 år och 14 år så det är ju nästan en ny början för oss båda med småbarn igen men det för inte mig något.