Sökes: intervjupersoner för forskningsprojekt om våld i syskonrelationer

Hej!

Stort TACK till er som svarat!

En diskussionsfråga som berör min forskning är: när tycker ni att gränsen för vanlig syskonrivalitet och syskonbråk kontra trakasserier och syskonvåld går? Hur vet man så att säga som förälder var gränsen ska dras?

Funderar Veronika  

Vad intressant frågeställning! Och en viktig sådan. I mitt fall blev jag faktiskt misshandlad och kränkt av min syster under uppväxten men jag har inget minne av att min mamma direkt sa ifrån på ett sätt att hon förstod det var oacceptabelt. Tror tom jag fick hjärnskakning en gång hon kastade en glasbehållare i huvudet på mig. Blodet bara rann över hela ansiktet. Då fick hon iofsig konsekvens av sin handling men annars tror jag den allmänna bilden är att det är normalt att syskon bråkar.

Har själv barn nu och tycker det är svårt då leken lätt och fort går över i att någon slagit sig och gråter. Men när det slåss på allvar eller hårt och vi märker det sätter vi alltid stopp.

Tack för ditt svar! Jag tycker det är intressant just det här med gränser - om man föreställer sig att t ex en skolkamrat hade gjort samma sak - hade omgivningen reagerat annorlunda då, tänker jag? Är det just i relationen "syskon" man förväntas kunna "ta" lite mer..? Kanske blir gränsdragningen ännu otydligare då - jag vet inte, bara funderar kring detta! 

Ditt inlägg kom inte med i mitt tidigare svar - tack igen för dina kommentarer! Just det där med att förstå att något är oacceptabelt tor jag är en viktig del i det hela!

Står inget om man är anonym i undersökningen m.m? Har du fått alla svar du vill ha? Var ju längesen du starta tråden nu.. Eller söker du fler svar här i tråden också? :)

Hej!

Förlåt mitt sena svar! (Har haft strul med avisering.) Jag är fortfarande intresserad av såväl diskussion i tråden som intervjupersoner! Intervjuerna är helt anonyma. Jag har samlat en del material men kommer inte att sammanställa detta och skriva om det förrän till hösten! Så alla tankar, funderingar och kommentarer mottages tacksamt! Det är ju ett ämne som inte är så omdiskuterat.

Allt gott!
/Veronika

Lite typiskt överlag, tycker jag, att man inte tar barns våld mot varandra på allvar. Även i andra relationer än syskonrelationen upplever jag att jag och andra barn fick tåla mycket som man aldrig hade accepterat mellan vuxna. Jag tycker generellt att föräldrar ingriper alldeles för sent. Jag och min bror bråkade hela uppväxten och har fortfarande ingen bra relation. Jag kan uppleva att det var han som var värst mot mig, men det kan vara bara mitt perspektiv. I vilket fall gjorde vi båda saker mot varandra som inte var okej och som jag önskar att våra föräldrar hade uppmärksammat och sagt ifrån om.

Jag tycker detta är jätteintressant - och viktigt! För samtidigt som det tycks finnas en bild av att "barn är barn", "syskon bråkar alltid", "de lär sig hantera konflikter"  osv. så är ju barn den grupp vi också betraktar (eller åtminstone förväntas betrakta!) som mest sårbar och som allra viktigast att uppmärksamma. Det är intressant det du skriver om att vi inte skulle acceptera samma sak mellan vuxna! Hur kan det då komma sig att våld blir mer "accepterat" bara för att det sker mellan barn?

PS. Om du Anonym (Elin) skulle ha lust att göra en telefonintervju - hör gärna av dig på min mail veronika.burcar_alm@soc.lu.se! Vore intressant att höra mer om dina reflektioner! DS.   

Ingen fara.

Hur går intervjuerna till? Skickar du frågor eller hur funkar det?

Jag och min lillebror växte upp väldigt tajta. Vi bråkade en hel del, slogs och en gång kastade jag en stor blomkruka på honom i ren frustration. Den missade som tur var. Vi lekte fint ihop men ibland rök vi plötsligt bara ihop. Är inte ett dugg traumatiserad. Kan det bero på att var äldst och störst. Eller beror det på att vi inte bråkade så mycket som jag tror. Minns exempelvis tydligemt blomkrukan men det hände ju bara en enda gång under våra 15 tajta år tillsammans.