• Anonym (Puff)
    Fre 16 mar 2018 08:49
    12615 visningar
    31 svar
    31
    12615

    Avtrubbad känslomässigt av SSRI/SNRI?

    Anonym (SSRI/känslor) skrev 2018-03-15 23:01:33 följande:

    Jag tenderar skriva en halv novell när jag ska skriva även den simplaste fråga.

    Min sambo led länge av depression. Det är ju en skymf att påstå att förhållandet var bra, men där fanns i alla fall känslor i mängder, allt från kärleksyttringar av olika slag, till glädje/ilska, sorg och besvikelse. Jag har gått vid hennes sida i 14 år och har aldrig haft planer på att ge upp.

    År av tjat och övertalning fick henne till slut att gå till läkaren och söka hjälp.

    Hon ordinerades SSRI (citalopram). Det hjälpte!!

    Idag, två år senare är hon känslomässigt som en tall, eller en sko, välj själv.

    Allt studsar på henne. Ingenting skapar en känsla. Hon är på samma humör mest hela tiden, aldrig speciell glad och aldrig ledsen. Det finns inget som får henne att känna nånting.

    Jag vill inte gå in på detaljer, men vår dotter berättade en sak för henne. Hade hon sagt det till mig hade mitt hjärts gått i bitar och jag hade inte kunnat sova på veckor. Det hade satt igång en känslostorm av sällan skådat slag.

    Men inte på min sambo. Hon tog det med ro, helt iskall.

    Vad är detta för jä*la preparat? Jag påstår inte att hon hellre borde må som hon gjorde, men att gå från det till en levande död, som helt saknar förmåga att känna något, vare sig positiva eller negativa känslor, det vet i sjutton vad jag ska tycka om.

    Är det så här de här preparaten är tänkta att fungera? Att de stänger av en känslomässigt, vilket får till följd att depressionen inte kan ta de uttryck den gjort?


    Det är ju en drog, som ska stänga av din kropps naturliga funktion att hjärnan signalerar (ångest) faror, och du ska bli mer eller mindre apatisk.

    Jag slutade med SSRI på eget beslut ingen nedtrappning inget jag bara la av att äta pillrena för det var misshandel mot mina känslor min hjärna och min kropp.

    Sen hade jag kvar något ångestdämpande och sa till killen jag hade "men jag provar bara äta ett sånt piller hur farligt kan det vara det kommer inte synas på mig jag blir bara vanlig, För jag känner mig lite orolig"

    Dagen efter sa min kille: "Fy fan vad obehaglig du var, lova mig att du aldrig mer äter sånt där igen!!" Han tyckte jag blev helt olik mig själv. Ett piller. SSRI.

    Är väldigt kritisk mot den här "hjälpen" jag fick bara mer ångest av att äta sånt för min kropps naturliga alarm blev på mute, och hur kunde jag lära mig förstå mina känslor och tankar och mönster om de alla skymdes för?
  • Anonym (Puff)
    Fre 16 mar 2018 08:54
    #4
    Anonym (.) skrev 2018-03-16 00:01:20 följande:

    SSRI tar bort både topparna och dalarna och vissa blir som zombies. Så är det.

    Och kåtheten försvinner helt. Onanerar inte ens längre.


    Och var exakt är hjälpen i att "ta bort" det som är DU? Som du ska lära dig om? Som du ska lära dig hantera och förstå? Och att göra din kropp till en robot när du är individ med ett helt känslospektra som finns där För din skull?

    Tycker det är att sopa smutsen under mattan. Förvara din hjärna i en låda för de har inte ork att bry sig om inte du skriker tillräckligt att du vägrar. De som vägrar som mig och andra de får riktig hjälp. De som manipuleras att de har hjälp när de bara är på procrastination-droger av psykiatrin de hjälper ingen.
  • Anonym (Puff)
    Fre 16 mar 2018 09:30
    #6
    Anonym (SSRI/känslor) skrev 2018-03-15 23:01:33 följande:

    Jag tenderar skriva en halv novell när jag ska skriva även den simplaste fråga.

    Min sambo led länge av depression. Det är ju en skymf att påstå att förhållandet var bra, men där fanns i alla fall känslor i mängder, allt från kärleksyttringar av olika slag, till glädje/ilska, sorg och besvikelse. Jag har gått vid hennes sida i 14 år och har aldrig haft planer på att ge upp.

    År av tjat och övertalning fick henne till slut att gå till läkaren och söka hjälp.

    Hon ordinerades SSRI (citalopram). Det hjälpte!!

    Idag, två år senare är hon känslomässigt som en tall, eller en sko, välj själv.

    Allt studsar på henne. Ingenting skapar en känsla. Hon är på samma humör mest hela tiden, aldrig speciell glad och aldrig ledsen. Det finns inget som får henne att känna nånting.

    Jag vill inte gå in på detaljer, men vår dotter berättade en sak för henne. Hade hon sagt det till mig hade mitt hjärts gått i bitar och jag hade inte kunnat sova på veckor. Det hade satt igång en känslostorm av sällan skådat slag.

    Men inte på min sambo. Hon tog det med ro, helt iskall.

    Vad är detta för jä*la preparat? Jag påstår inte att hon hellre borde må som hon gjorde, men att gå från det till en levande död, som helt saknar förmåga att känna något, vare sig positiva eller negativa känslor, det vet i sjutton vad jag ska tycka om.

    Är det så här de här preparaten är tänkta att fungera? Att de stänger av en känslomässigt, vilket får till följd att depressionen inte kan ta de uttryck den gjort?


    Det borde vara olagligt att äta preparat när du är förälder

    Stackars barn vad obehagligt det ska vara med en förälder som är som en vägg.
  • Anonym (Puff)
    Lör 17 mar 2018 19:58
    #15
    Anonym (A) skrev 2018-03-16 16:20:03 följande:

    Jag tror att kemiska obalanser Inte finns!! Det är bara påhittat...


    Baserat på?
Svar på tråden Avtrubbad känslomässigt av SSRI/SNRI?
Logga in
Bli medlem
Medlemsregistreringen är tillsvidare avstängd mellan 00:00 och 07:00. Vänligen återkom senare.