Avtrubbad känslomässigt av SSRI/SNRI?

Jag tenderar skriva en halv novell när jag ska skriva även den simplaste fråga.

Min sambo led länge av depression. Det är ju en skymf att påstå att förhållandet var bra, men där fanns i alla fall känslor i mängder, allt från kärleksyttringar av olika slag, till glädje/ilska, sorg och besvikelse. Jag har gått vid hennes sida i 14 år och har aldrig haft planer på att ge upp.

År av tjat och övertalning fick henne till slut att gå till läkaren och söka hjälp.

Hon ordinerades SSRI (citalopram). Det hjälpte!!

Idag, två år senare är hon känslomässigt som en tall, eller en sko, välj själv.

Allt studsar på henne. Ingenting skapar en känsla. Hon är på samma humör mest hela tiden, aldrig speciell glad och aldrig ledsen. Det finns inget som får henne att känna nånting.

Jag vill inte gå in på detaljer, men vår dotter berättade en sak för henne. Hade hon sagt det till mig hade mitt hjärts gått i bitar och jag hade inte kunnat sova på veckor. Det hade satt igång en känslostorm av sällan skådat slag.

Men inte på min sambo. Hon tog det med ro, helt iskall.

Vad är detta för jä*la preparat? Jag påstår inte att hon hellre borde må som hon gjorde, men att gå från det till en levande död, som helt saknar förmåga att känna något, vare sig positiva eller negativa känslor, det vet i sjutton vad jag ska tycka om.

Är det så här de här preparaten är tänkta att fungera? Att de stänger av en känslomässigt, vilket får till följd att depressionen inte kan ta de uttryck den gjort?

Det är ju en drog, som ska stänga av din kropps naturliga funktion att hjärnan signalerar (ångest) faror, och du ska bli mer eller mindre apatisk.

Jag slutade med SSRI på eget beslut ingen nedtrappning inget jag bara la av att äta pillrena för det var misshandel mot mina känslor min hjärna och min kropp.

Sen hade jag kvar något ångestdämpande och sa till killen jag hade "men jag provar bara äta ett sånt piller hur farligt kan det vara det kommer inte synas på mig jag blir bara vanlig, För jag känner mig lite orolig"

Dagen efter sa min kille: "Fy fan vad obehaglig du var, lova mig att du aldrig mer äter sånt där igen!!" Han tyckte jag blev helt olik mig själv. Ett piller. SSRI.

Är väldigt kritisk mot den här "hjälpen" jag fick bara mer ångest av att äta sånt för min kropps naturliga alarm blev på mute, och hur kunde jag lära mig förstå mina känslor och tankar och mönster om de alla skymdes för?

Så reagerade jag också, sorg och glädje försvann helt. Det sägs att man kan hitta bättre balans med ett preparat som passar en bättre men jag vågade aldrig testa. Det värsta var att jag nästan inte har några minnen kvar av de åren, viktiga födelsedagar, vänner, min student, att min farfar dog mm. är som raderat. Bilder och berättelser är som om folk pratar om någon annan helt och hållet. På foton tycker kag det syns att det inte är jag där inne. Vet inte riktigt varför det blev så.

Jag har försökt återskapa mycket med hjälp av vänner och familj men för mig känns det som om jag förlorade nästan 4 år av mitt liv.