Avtrubbad känslomässigt av SSRI/SNRI?
Ja jag kände ingenting. Var bara tom. Helt likgiltig inför allt. Inget var svart eller vitt, utan bara grått. Det var skönt när livet var som värst, dels försvann tankarna på självmord och jag fick matlusten tillbaka, och IOM att jag började äta igen så fick jag lite mer energi till att faktist göra saker, men jag kände inget, för någon.
Jag slutade sen efter en kortare period, just för att jag tyckte inte om att känna mig tom. Jag är en människa med känslor högt och lågt och tänker och känner MYCKET. Jag ville inte missa dom där dagarna när allt var så himla bra för det var dom som fick mig att ändå se framåt. Det var värt mer att ha 5 skitdagar för en bra dag, istället för att ha sex dagar med ingenting. Jag vill kunna skratta tills jag gråter, och jag vill också kunna ta striden dom dagar när jag bara sitter och gråter ögonen ur mig.
Eftersom jag kom igång med maten och fick mer energi därifrån så började jag träna mer istället, tog tankarna över så gick jag ut och gick och gick, eller så körde jag hårt på löpbandet här hemma, och det det fungerade (oftast) för mig att trötta ut mig fysiskt istället. Nu har jag varit medicinfri i ca 3,5 år. Än i dag kan jag dippa i perioder men nu VET jag att dom går över.
Min största sorg är att det är så mycket som är borta för mig i minnet. Jag kommer knappt ihåg något alls från när jag var liten tex, och under perioden det var som värst är det nästan helt svart. Det värsta är att jag har ?missat? mitt barns uppväxt. Jag var där men ändå inte. Jag minns bara väldigt få stunder under några år. Det är fruktansvärt och jag känner mig fortfarande som världens sämsta förälder och det kommer jag nog alltid få leva med. Jag känner nu att jag fanns inte där. Fysiskt absolut, men inte psykiskt. Jag är rädd att det kommer sätta spår i barnet, men sen jag slutade med medicinen så har jag gjort allt i min makt för att reparera våran relation. Och missförstå mig rätt, jag tog självklart hand om barnet på alla sätt och vis, men just det att jag inte minns hens uppväxt, eller att jag kände lika ?grått? för barnet som jag gjorde för allt annat. Det är hemskt, och jag har knappt ens vågat erkänna för mig själv än i dag att det varit så! Hen är ju det absolut bästa och viktigaste jag har!!! Jag förstår inte hur jag kunnat vara så ?grå? i mina känslor!
Depressionen har definitivt ?förstört? min hjärna och minne. Jag hade svår depression och ångest. Kunde få panikångestattacker till och från, så pass svåra att jag började krampa pga syrebrist.
I dag mår jag bra faktist. Har inte haft något attack alls på flera år. Och som jag sa, visst kommer det dagar när allt suger och allt är jobbigt, men jag har lärt mig att acceptera dom, och att det är som det är, och i morgon är en bättre dag. Och blir det inte bättre i morgon så kanske nästa dag. Eller nästa.
Det viktiga är att jag VET att det blir en bra dag igen. Det visste jag inte förut. Alla har dåliga dagar och det är okej.
Jag kommer aldrig mer äta medicin igen. Jag vill aldrig mer tillbaka till den människan jag var då. Sen hjälpte dom ju mig att ta mig vidare just där och då, men i det långa loppet gjorde dom mer skada än nytta på mig och min familj. Jag lever idag själv och har barnet varannan vecka. Jag älskar livet, men inte alla dagar. Jag jobbar heltid och kommer ut på promenader med min hund. Jag ringer till vänner för att höra hur dom mår. Jag äter regelbundet. Jag motionerar normalt. Jag älskar mitt barn mest av allt på denna jord. Jag vill leva, och jag tänker leva. Det tog tid att ta sig dit, men nu finns det inget som kan stoppa mig!