Forum Psykisk ohälsa - Känsliga rummet
Varje medlem är ansvarig för sina inlägg.
  • Avtrubbad känslomässigt av SSRI/SNRI?

    Tor 15 mar 2018 23:01 Läst 8239 gånger Totalt 31 svar
    Anonym (SSRI/­känslo­r)
    Visa endast
    Tor 15 mar 2018 23:01

    Jag tenderar skriva en halv novell när jag ska skriva även den simplaste fråga.

    Min sambo led länge av depression. Det är ju en skymf att påstå att förhållandet var bra, men där fanns i alla fall känslor i mängder, allt från kärleksyttringar av olika slag, till glädje/ilska, sorg och besvikelse. Jag har gått vid hennes sida i 14 år och har aldrig haft planer på att ge upp.

    År av tjat och övertalning fick henne till slut att gå till läkaren och söka hjälp.

    Hon ordinerades SSRI (citalopram). Det hjälpte!!

    Idag, två år senare är hon känslomässigt som en tall, eller en sko, välj själv.

    Allt studsar på henne. Ingenting skapar en känsla. Hon är på samma humör mest hela tiden, aldrig speciell glad och aldrig ledsen. Det finns inget som får henne att känna nånting.

    Jag vill inte gå in på detaljer, men vår dotter berättade en sak för henne. Hade hon sagt det till mig hade mitt hjärts gått i bitar och jag hade inte kunnat sova på veckor. Det hade satt igång en känslostorm av sällan skådat slag.

    Men inte på min sambo. Hon tog det med ro, helt iskall.

    Vad är detta för jä*la preparat? Jag påstår inte att hon hellre borde må som hon gjorde, men att gå från det till en levande död, som helt saknar förmåga att känna något, vare sig positiva eller negativa känslor, det vet i sjutton vad jag ska tycka om.

    Är det så här de här preparaten är tänkta att fungera? Att de stänger av en känslomässigt, vilket får till följd att depressionen inte kan ta de uttryck den gjort?

  • Anonym (Meh)
    Visa endast
    Mån 19 mar 2018 01:27 #21
    Anonym (T) skrev 2018-03-18 09:56:28 följande:

    Nej, själva vitsen är att SSRI leder till högre produktion av serotonin och att serotoninet tas upp långsammare (SNRI påverkar fler signalsubstanser) så att du faktiskt kan känna glädje, ork osv. Om du upplever att den tar bort glädjen så tar du antingen ett preparat som inte passar dig eller för hög dos så att du går runt med konstant serotoninpåslag och känner samma sak hela tiden... Detta är vanligt! Studier visar att ungefär hälften tycker att deras antidepressiva tar bort glädjen, men de allra flesta av dessa blir hjälpta av att ändra dos/preparat. Du ska inte behöva känna dig oförmögen att känna glädje!


    Hmm, alla jag känner som äter SSRI säger samma sak som jag själv som provat flertalet preparat och olika doser. Att dessa tar bort enbart negativa känslor är möjligen i läkemedelsreklam eller i sagornas värd. Har du verkligen gått på dessa substanser?

    De dämpar åt båda håll, det är ett faktum.
  • Anonym (Meh)
    Visa endast
    Mån 19 mar 2018 01:32 #22
    Anonym (Meh) skrev 2018-03-19 01:27:52 följande:

    Hmm, alla jag känner som äter SSRI säger samma sak som jag själv som provat flertalet preparat och olika doser. Att dessa tar bort enbart negativa känslor är möjligen i läkemedelsreklam eller i sagornas värd. Har du verkligen gått på dessa substanser?

    De dämpar åt båda håll, det är ett faktum.


    Såg nu att (T) visst går på Sertralin. Jag mår också bättre av dessa, mer ork, mindre ångest osv som gör att jag klarar vardagen utan sjukskrivning. Men det har ett pris. Upplever du enbart positiva effekter så var glad, det är nog inte helt vanligt.
  • Anonym (Mimmi­)
    Visa endast
    Mån 19 mar 2018 02:04 #23
    Anonym (Meh) skrev 2018-03-19 01:27:52 följande:

    Hmm, alla jag känner som äter SSRI säger samma sak som jag själv som provat flertalet preparat och olika doser. Att dessa tar bort enbart negativa känslor är möjligen i läkemedelsreklam eller i sagornas värd. Har du verkligen gått på dessa substanser?

    De dämpar åt båda håll, det är ett faktum.


    Nej, det ska inte vara så. SSRI skrivs ut slentrianmässigt tyvärr, många behöver inte medicinen alls, hjälper motion, terapi mm är det bättre, andra behöver medicin men inte just SSRI. Jag säger inte att SSRI är dåligt för alla men det är fel att alla ska börja med det oavsett symtom.
  • Anonym (Kk)
    Visa endast
    Mån 19 mar 2018 03:50 #24

    Hej

    Det där låter ju inte speciellt kul. Läste detta nedan. Hur länge har hob gått på medicinen?

    "Det kan ta upp till några veckor innan du börjar må bättre. Den fortsatta förbättringen sker sedan gradvis, och det kan ta två till tre månader innan du är återställd.

    En del personer kan uppleva en försämring under den första tiden av behandlingen. Då är det viktigt att följa läkarens anvisningar och inte själv ändra dosen eller avbryta behandlingen."

    Vissa blir väldigt annorlunda av medicin. Har själv en i min närhet som gick på ett preparat som gjorde personen till en vandrande zombie. Humöret var konstant och gnistan till reaktioner försvann helt.

  • Anonym (Meh)
    Visa endast
    Tor 22 mar 2018 00:45 #25
    Anonym (Mimmi) skrev 2018-03-19 02:04:15 följande:

    Nej, det ska inte vara så. SSRI skrivs ut slentrianmässigt tyvärr, många behöver inte medicinen alls, hjälper motion, terapi mm är det bättre, andra behöver medicin men inte just SSRI. Jag säger inte att SSRI är dåligt för alla men det är fel att alla ska börja med det oavsett symtom.


    Tog upp detta med min psykiatriker i går, och nej, det finns inget SSRI/SNRI som inte trubbar av åt båda håll. Det är liksom så de arbetar, att man blir stabilare och mindre känslig och så förklarade han hur vilket för mig var en kemilektion om hjärnan.
  • Anonym (Mimmi­)
    Visa endast
    Tor 22 mar 2018 00:54 #26
    Anonym (Meh) skrev 2018-03-22 00:45:55 följande:

    Tog upp detta med min psykiatriker i går, och nej, det finns inget SSRI/SNRI som inte trubbar av åt båda håll. Det är liksom så de arbetar, att man blir stabilare och mindre känslig och så förklarade han hur vilket för mig var en kemilektion om hjärnan.


    På ditt inlägg känns det som att du antigen missförstod mig eller psykiatrikern. Man ska bli stabilare av SSRI som du säger, man blir mindre känslig på så vis att man får mindre ångest, klarar motgångar bättre utan att bryta ihop mm men man blir inte mindre känslig som i att man blir mindre glad.
  • Anonym (Syrra­)
    Visa endast
    Tor 22 mar 2018 09:45 #27
    Anonym (Mimmi) skrev 2018-03-22 00:54:42 följande:

    På ditt inlägg känns det som att du antigen missförstod mig eller psykiatrikern. Man ska bli stabilare av SSRI som du säger, man blir mindre känslig på så vis att man får mindre ångest, klarar motgångar bättre utan att bryta ihop mm men man blir inte mindre känslig som i att man blir mindre glad.


    Helt korrekt..

    Minskas andra känslor som glädje, lust o dyl. Så är man troligtvis fel-medicinerad.
  • Anonym (Mimmi­)
    Visa endast
    Tor 22 mar 2018 15:42 #28
    Anonym (Syrra) skrev 2018-03-22 09:45:24 följande:

    Helt korrekt..

    Minskas andra känslor som glädje, lust o dyl. Så är man troligtvis fel-medicinerad.


    Precis, inte ens stämningsstabiliserande (som jag tar) tar bort naturlig glädje, lust, initiativförmåga mm.
  • Anonym (bite the dust)
    Visa endast
    Lör 21 nov 2020 09:40 #29

    Mitt ex var fin, hade härlig humor, värme och vi hade fin kärlek tillsammans. Efter SSRI blev personen i fråga mer och mer avtrubbad. För att tillslut bli helt ego, inåtvänd och avstängd känslomässigt. 
    Nu hörs vi inte längre, det känns inte lönt eftersom vederbörande blev en annan person än den som jag brukade vara kär i .
    I detta fallet så rör det sig om en felmedicinering hen har aldrig varit deprimerad. Hoppas att vedebörnade slutar, för sin egen skull. 
    Sedan får anhöriga till medicinerade själva börja med SSRI. Läkemedelsindustrins våta dröm. 

  • Anonym (Likgi­ltig)
    Visa endast
    Lör 21 nov 2020 13:29 #30

    Ja jag kände ingenting. Var bara tom. Helt likgiltig inför allt. Inget var svart eller vitt, utan bara grått. Det var skönt när livet var som värst, dels försvann tankarna på självmord och jag fick matlusten tillbaka, och IOM att jag började äta igen så fick jag lite mer energi till att faktist göra saker, men jag kände inget, för någon.

    Jag slutade sen efter en kortare period, just för att jag tyckte inte om att känna mig tom. Jag är en människa med känslor högt och lågt och tänker och känner MYCKET. Jag ville inte missa dom där dagarna när allt var så himla bra för det var dom som fick mig att ändå se framåt. Det var värt mer att ha 5 skitdagar för en bra dag, istället för att ha sex dagar med ingenting. Jag vill kunna skratta tills jag gråter, och jag vill också kunna ta striden dom dagar när jag bara sitter och gråter ögonen ur mig.

    Eftersom jag kom igång med maten och fick mer energi därifrån så började jag träna mer istället, tog tankarna över så gick jag ut och gick och gick, eller så körde jag hårt på löpbandet här hemma, och det det fungerade (oftast) för mig att trötta ut mig fysiskt istället. Nu har jag varit medicinfri i ca 3,5 år. Än i dag kan jag dippa i perioder men nu VET jag att dom går över.

    Min största sorg är att det är så mycket som är borta för mig i minnet. Jag kommer knappt ihåg något alls från när jag var liten tex, och under perioden det var som värst är det nästan helt svart. Det värsta är att jag har ?missat? mitt barns uppväxt. Jag var där men ändå inte. Jag minns bara väldigt få stunder under några år. Det är fruktansvärt och jag känner mig fortfarande som världens sämsta förälder och det kommer jag nog alltid få leva med. Jag känner nu att jag fanns inte där. Fysiskt absolut, men inte psykiskt. Jag är rädd att det kommer sätta spår i barnet, men sen jag slutade med medicinen så har jag gjort allt i min makt för att reparera våran relation. Och missförstå mig rätt, jag tog självklart hand om barnet på alla sätt och vis, men just det att jag inte minns hens uppväxt, eller att jag kände lika ?grått? för barnet som jag gjorde för allt annat. Det är hemskt, och jag har knappt ens vågat erkänna för mig själv än i dag att det varit så! Hen är ju det absolut bästa och viktigaste jag har!!! Jag förstår inte hur jag kunnat vara så ?grå? i mina känslor!

    Depressionen har definitivt ?förstört? min hjärna och minne. Jag hade svår depression och ångest. Kunde få panikångestattacker till och från, så pass svåra att jag började krampa pga syrebrist.

    I dag mår jag bra faktist. Har inte haft något attack alls på flera år. Och som jag sa, visst kommer det dagar när allt suger och allt är jobbigt, men jag har lärt mig att acceptera dom, och att det är som det är, och i morgon är en bättre dag. Och blir det inte bättre i morgon så kanske nästa dag. Eller nästa.

    Det viktiga är att jag VET att det blir en bra dag igen. Det visste jag inte förut. Alla har dåliga dagar och det är okej.

    Jag kommer aldrig mer äta medicin igen. Jag vill aldrig mer tillbaka till den människan jag var då. Sen hjälpte dom ju mig att ta mig vidare just där och då, men i det långa loppet gjorde dom mer skada än nytta på mig och min familj. Jag lever idag själv och har barnet varannan vecka. Jag älskar livet, men inte alla dagar. Jag jobbar heltid och kommer ut på promenader med min hund. Jag ringer till vänner för att höra hur dom mår. Jag äter regelbundet. Jag motionerar normalt. Jag älskar mitt barn mest av allt på denna jord. Jag vill leva, och jag tänker leva. Det tog tid att ta sig dit, men nu finns det inget som kan stoppa mig!

  • Anonym (bite the dust)
    Visa endast
    Lör 21 nov 2020 21:20 #31
    Anonym (Likgiltig) skrev 2020-11-21 13:29:29 följande:

    Ja jag kände ingenting. Var bara tom. Helt likgiltig inför allt. Inget var svart eller vitt, utan bara grått. Det var skönt när livet var som värst, dels försvann tankarna på självmord och jag fick matlusten tillbaka, och IOM att jag började äta igen så fick jag lite mer energi till att faktist göra saker, men jag kände inget, för någon.

    Jag slutade sen efter en kortare period, just för att jag tyckte inte om att känna mig tom. Jag är en människa med känslor högt och lågt och tänker och känner MYCKET. Jag ville inte missa dom där dagarna när allt var så himla bra för det var dom som fick mig att ändå se framåt. Det var värt mer att ha 5 skitdagar för en bra dag, istället för att ha sex dagar med ingenting. Jag vill kunna skratta tills jag gråter, och jag vill också kunna ta striden dom dagar när jag bara sitter och gråter ögonen ur mig.

    Eftersom jag kom igång med maten och fick mer energi därifrån så började jag träna mer istället, tog tankarna över så gick jag ut och gick och gick, eller så körde jag hårt på löpbandet här hemma, och det det fungerade (oftast) för mig att trötta ut mig fysiskt istället. Nu har jag varit medicinfri i ca 3,5 år. Än i dag kan jag dippa i perioder men nu VET jag att dom går över.

    Min största sorg är att det är så mycket som är borta för mig i minnet. Jag kommer knappt ihåg något alls från när jag var liten tex, och under perioden det var som värst är det nästan helt svart. Det värsta är att jag har ?missat? mitt barns uppväxt. Jag var där men ändå inte. Jag minns bara väldigt få stunder under några år. Det är fruktansvärt och jag känner mig fortfarande som världens sämsta förälder och det kommer jag nog alltid få leva med. Jag känner nu att jag fanns inte där. Fysiskt absolut, men inte psykiskt. Jag är rädd att det kommer sätta spår i barnet, men sen jag slutade med medicinen så har jag gjort allt i min makt för att reparera våran relation. Och missförstå mig rätt, jag tog självklart hand om barnet på alla sätt och vis, men just det att jag inte minns hens uppväxt, eller att jag kände lika ?grått? för barnet som jag gjorde för allt annat. Det är hemskt, och jag har knappt ens vågat erkänna för mig själv än i dag att det varit så! Hen är ju det absolut bästa och viktigaste jag har!!! Jag förstår inte hur jag kunnat vara så ?grå? i mina känslor!

    Depressionen har definitivt ?förstört? min hjärna och minne. Jag hade svår depression och ångest. Kunde få panikångestattacker till och från, så pass svåra att jag började krampa pga syrebrist.

    I dag mår jag bra faktist. Har inte haft något attack alls på flera år. Och som jag sa, visst kommer det dagar när allt suger och allt är jobbigt, men jag har lärt mig att acceptera dom, och att det är som det är, och i morgon är en bättre dag. Och blir det inte bättre i morgon så kanske nästa dag. Eller nästa.

    Det viktiga är att jag VET att det blir en bra dag igen. Det visste jag inte förut. Alla har dåliga dagar och det är okej.

    Jag kommer aldrig mer äta medicin igen. Jag vill aldrig mer tillbaka till den människan jag var då. Sen hjälpte dom ju mig att ta mig vidare just där och då, men i det långa loppet gjorde dom mer skada än nytta på mig och min familj. Jag lever idag själv och har barnet varannan vecka. Jag älskar livet, men inte alla dagar. Jag jobbar heltid och kommer ut på promenader med min hund. Jag ringer till vänner för att höra hur dom mår. Jag äter regelbundet. Jag motionerar normalt. Jag älskar mitt barn mest av allt på denna jord. Jag vill leva, och jag tänker leva. Det tog tid att ta sig dit, men nu finns det inget som kan stoppa mig!


    Spännande och skrämmande historia . Vad skönt att det ordnade sig till slut. Vilken kämpe du är. All heder åt dig. Ja det är självklart att medicinen kan funka bra som startgas men ibland kan jag känna att läkare är lite väl glad att skriva ut sånt åt höger och vänster.
Logga in
Bli medlem
Medlemsregistreringen är tillsvidare avstängd mellan 00:00 och 07:00. Vänligen återkom senare.

Innehåll

Svara i tråden...

Innehåll