Det mest värdelösa sexliv

CIterar TS så Tom Araya kommer med på båten:

Föreslagit stop-tekniken, att stanna upp nör det börjar närma sig och sen fortsätta. Antingen tillsammans eller om han kan börja göra det själv.

Föreslagit och testat kondom med "bedövningsmedel". Förlänger möjligtvis med några juck men knappt märkbart.

För att avdramatisera har jag föreslagit att vi har "penetrationsförbud", att vi bestämmer redan innan att han ubte får stoppa in den för att han inte ska ligga och få ångest över stånd/komma för snabbt. Att vi bara ligger och hånglar/smeker. 

Föreslagit att testa någon typ av Viagra för att släppa på spärren, det vill han inte behöva och jag förstår det. Vi är unga, under 30. 

Föreslagit att vi ska gå och prata med någon, det vill han helst inte men är beredd att göra det. Problemet är att vi bor väldigt långt ifrån någon som är expert på de här problemen och de jag kunde hitta var fullbokade till i höst. Vill unte gå till någon "vanlig" terapeut och prata om det hör utan någon som är specialist på för tidig utlösning/erektionsproblem/självförtroende i sängen.

Tycker nog inte att det varit en nedsättande ton i denna tråd, möjligen att den tagit lite fart och dragit iväg lite i tangentens riktning och "vi" ska visa varandra vad TS skrivit eller hur vi alla tolkar det som skrivs olika.

För mig, och andra (!?) så är det uppenbart att detta är ett gemensamt problem. Hela inledningen av tråden handlar ju om erektion, att få stånd, att bibehålla ståndet, att inte komma "för fort", och vad ståndet "står" för. Och det är tämligen uppenbart att frågeställningarna och hur TS ser på detta har skapat en rejäl låsning i deras sex-och samliv, för bägge, inte bara för TS eller för hennes sambo.

TS tycker den här tråden har fått en väldigt obehaglig ton och slagsida där folk sätter sig till doms över både dig och din partner. Det är det sista du behöver nu, för om jag tror rätt så badar du redan upp till öronen i rådvillhet och skuldkänslor. Det är supersvårt att ge råd för varje relation är unik beroende på hur parterna agerar och reagerar. Vi som skanderar att du borde gjort mer eller si eller så är helt enkelt inte där. Jag vet bara hur det har varit för mig att leva med en person som väljer strutsbeteende. Det är inte lätt och man går som på minor för man vet inte riktigt hur man ska adressera problemet samtidigt som man äts sönder inifrån av längtan blandat med oro och rädsla, oro att misslyckas, rädsla att såra, att vilja vara till lags men inte veta hur.

CIterar TS så Tom Araya kommer med på båten:

Föreslagit stop-tekniken, att stanna upp nör det börjar närma sig och sen fortsätta. Antingen tillsammans eller om han kan börja göra det själv.Föreslagit och testat kondom med "bedövningsmedel". Förlänger möjligtvis med några juck men knappt märkbart.För att avdramatisera har jag föreslagit att vi har "penetrationsförbud", att vi bestämmer redan innan att han ubte får stoppa in den för att han inte ska ligga och få ångest över stånd/komma för snabbt. Att vi bara ligger och hånglar/smeker. Föreslagit att testa någon typ av Viagra för att släppa på spärren, det vill han inte behöva och jag förstår det. Vi är unga, under 30. Föreslagit att vi ska gå och prata med någon, det vill han helst inte men är beredd att göra det. Problemet är att vi bor väldigt långt ifrån någon som är expert på de här problemen och de jag kunde hitta var fullbokade till i höst. Vill unte gå till någon "vanlig" terapeut och prata om det hör utan någon som är specialist på för tidig utlösning/erektionsproblem/självförtroende i sängen.

Tycker nog inte att det varit en nedsättande ton i denna tråd, möjligen att den tagit lite fart och dragit iväg lite i tangentens riktning och "vi" ska visa varandra vad TS skrivit eller hur vi alla tolkar det som skrivs olika.

För mig, och andra (!?) så är det uppenbart att detta är ett gemensamt problem. Hela inledningen av tråden handlar ju om erektion, att få stånd, att bibehålla ståndet, att inte komma "för fort", och vad ståndet "står" för. Och det är tämligen uppenbart att frågeställningarna och hur TS ser på detta har skapat en rejäl låsning i deras sex-och samliv, för bägge, inte bara för TS eller för hennes sambo.

TS vill inte initiera till sex för hon är rädd att hennes sambo inte kommer att bli hård, blir han inte hård så blir hon dessutom "avtänd", och därmed kanske även börjar ifrågasätta sin egen attraktionskraft.

TS sambo vågar knappt (förutom nu senaste dagarna) initiera till att utföra oralsex, för han är rädd att han kanske inte kommer att bli hård och därmed inte kommer att kunna penetrera TS - som hon har uttryckt en tydlig önskan om att då är det "sex på riktigt".

Ser ingen anledning att välja sida i detta fall, tycker det framgår med rimlig tydlighet att både TS och hennes sambo är öppna för att försöka hitta lösningar. Alla kanske inte faller i god jord, men somliga testar man. Allt kanske inte funkar. Ok, testa något annat. Men att de har bägge ett ansvar i att fortsätta försöka hitta vägar framåt.

Sex och kritik kan vara knepiga saker. Det finns nog få människor, oavsett man eller kvinna som uppskattar att få kritik när det handlar om sex. Ingen vill nog höra att man är dålig i sängen, eller att man suger dåligt, eller att man inte kan hålla på länge nog, eller jämföras med tidigare partners (han gjorde si, hon gjorde så) etc.

Och som alltid det är skillnad på kritik och "feedback", och det är skillnad på när?var?hur? den framförs. Apropå detta med kommunikation...

Det finns en laddning kring sex som man inte skall underskatta. Det behöver inte spela någon roll att man levt länge tillsammans, att man älskar varandra. Om och när kritiken kommer så kan den sätta ännu större käppar i hjulet, och det kan leda till ytterligare en "dip" innan man kanske hittar tillbaka eller hittar lösningar.

Jo, men så länge man väljer att fortsätta förhållandet så är man ju en del av de gemensamma problemen och lösningarna. Jag kan inte se hur TS försökt ta sin del.