Min man tycker att jag ska gå ner i vikt, är så trött på det!! (Jag är inte tjock)

Ingen är perfekt. Han är bra och fin och snäll på många sätt men han är perfektionist. Vilket jag står ut med. Men inte när det gäller min kropp. :( 

Grejen är att vi brukade göra det ihop. När vi träffades vägde jag tio 64 kg men jag var ganska tjock. Nu när jag har massor av muskler väger jag 61 men är MYCKET smalare och snyggare. Jag hade inget emot lite pikar då för att jag höll med! Men nu är jag faktiskt själv nöjd. Han vill att jag ska "komma i form" så att jag kan ta modellbilder. Jag bryr mig ärligt inte så mycket om det? Men när jag säger det blir han sjukt besviken och tappar helt respekten för mig. 

Vi är gifta också så det är inte så att jag kan "bara lämna" honom. Vilket jag inte vill heller för även om det är tufft ibland i förhållanden så älskar jag honom och vill vara tillsammans. Men ibland blir jag bara så jäkla arg! Det finns säkert hundratals män som skulle tycka jag är världens kap! Jag får ofta blickar på stan och blir flirtar med osv. Men min egen man kan inte uppskatta mig. 

Fast det hjälper ju inte. Problemet är inte att han SÄGER det, så mycket som att jag vet att han inte är nöjd med min kropp. Det hjälper ju inte att äta mer bullar. Det hjälper inte ens om han slutar säga det. Jag kommer fortfarande veta vad han tänker. 

Se bild!

Problemet är att han har gått på skönhetsmyten. Jag tror inte att han inser att instagramstjärnor väljer sina bilder och poser noga. Att filmstjärnor och modeller inte ALLTID är så där smala! Jag tycker att JenLaw och Scarlet är snygga. Han tycker typ Megan Fox i Transformers 1 och Kate Beckinsale är snygga. Jag tycker också dom är snygga men föredrar själv lite kurvor! Och framförallt, dom och jag har helt enkelt inte samma kroppstyp! Jag tränar 5 gånger i veckan och äter hälsosamt. Men jag vill inte stressa om min kropp och banta hela tiden. Jag hade nog med kroppsnojor i 20-årsåldern ...

Det blir självklart inte lika bra om jag konstant är självmedveten och orolig över min kropp. Men det är inte i sänghalmen som det är problem, det är när vi sitter och tittar på tv. Eller när jag har fixat till mig innan han kommer hem från jobbet och jag ändå inte får en kommentar.

MEN han kommenterar mig även positivt. Han gillar min rumpa, t.ex. sen jag började träna. Och han säger till mig att jag är fin ibland, eller ganska ofta, spontant. Men att hela tiden känna att jag egentligen är för fet gör ändå ont. :( 

Bra tips här! Jag har tänkt på den konversationen så många gånger. Men om jag ska vara helt ärlig så är vår kommunikation bristfällig. Han jobbar mycket, är ofta trött och vill inte prata. Han tycker att jag är dramatisk och alltid har något att klaga på. Men jag tror att vi skulle kunna lösa 99% av våra problem om vi bara tog 2-3 timmar nån dag att prata igenom allting. Jag vill gärna höra hans synvinkel på flera andra saker också, men att ha tillfälle för gensvar! Pratar med min psykolog om det (jag går till en psykolog för min ångest) och hon föreslår parterapi. Vilket jag vill men han vill inte. Han säger att jag inte vet vad ett dåligt förhållande eller dålig kommunikation är (han jobbar med mkt människor). Men jag tycker att man har väl inget att förlora på att prata? Det går alltid att göra det bättre? Han tycker att prata är tortyr, typ. 

Men klart att man målar fan på väggen på ett forum också. Han har många bra egenskaper. Han är snäll, generös, vill förbättra världen, jobbar med att hjälpa människor, gör allt för att jag och vårt barn ska ha allt vi behöver. Jag har även konstant mindervärdighetskomplex som säkert gör saker 10 ggr värre i mitt huvud än i hans. 

Eh, som jag skrev så tycker jag inte att jag är för tjock! Men jag är inte modellsmal. Nej, det är ingen trolltråd.

Det låter så som mitt förhållande! Men jag vet att han älskar mig för många andra saker. Det var inte mitt utseende han föll för, helt klart, och det är väl bättre på ett sätt. Men när jag vet att så många andra män skulle tycka att jag är helt underbar, är det ändå svårt att känna sig tillräcklig.

Han har inte heller nån modellkropp förresten. Han har ett helt eget komplicerat förhållande till mat som jag inte vill gå in på (kanske det är därför han är så fokuserad på min vikt också). Han är absolut inte mitt ideal. Mitt ideal är typ Chris Hemsworth. Han ser inte ut så alls. Inte ens lite. Men jag kommenterar inte det ändå, för jag vet är det är ett nästan ouppnåeligt ideal och det är inte därför jag älskar honom. Jag tycker ändå att han är snygg och bra nog som han är. Han behöver liksom inte vara Chris Hemsworth för att jag ska älska honom, tycka att han är attraktiv, och vilja leva med honom. Och jag behöver inte påminna honom om att han inte ser ut så flera gånger i månaden. (Se där, så svårt är det inte!!!). 

Jupp. Det låter som en liknande situation. Nej det är inte en vanlig viktnedgång eller uppgång. Jag gick ner ganska snabbt inför ett event och sen åkte på semester och åt massor av mat. Då åt jag allt som jag inte hade kunnat!

Jag är nog som din man. Jag kan gå ner och få magrutor men det är ju den där biten choklad, kaka eller tårta som gör att livet är värt att leva! För MIG är det inte värt att se perfekt ut om jag måste ge upp det där lilla. Jag äter hälsosamt och tränar så lite godis ibland är inte så farligt tycker jag. 

Men jag har även en sjukdom som blir sämre dels av dålig mat (fett och socker) och sen enligt honom bukfett. Alltså enligt honom är det hälsosammare för mig att ha mindre fett runt magen så om jag har ett sexpack så är det nyttigare(?). Jag är ingen expert så jag säger inte emot, men jag tycker att nån måtta får det vara också. Jag mår bra med medicin. Men det har ju inget att göra med mina feta armar som han retar sig på ... 

Men de 5 kg var absolut tårta, inte muskler. Fast lite muskler också :) Men jag tycker det är okej! Det var god tårta ...

Du och min man kanske kan bli bästisar och prata om hur mkt ni retar er på era moffiga partners ;)

Fast 5 kg på min kropp är STOR skillnad. Jag pendlar max 2kg upp och ner beroende på det jag ätit osv. 

Jag vill bara säga att han inte ALLTID kommenterar heller. Kanske ett par gånger i månaden. Men det är för mkt för mig. 

Tja, vet inte hur detta kommer gå, men tack i alla fall. Det känns bättre att få konfirmerat att det är HAN som har problem, inte jag. 

Jag var lite tjock. På gränsen till övervikt. Men det var jag inte nöjd med heller. Vägde kanske 3 kg mer än nu, men hade inte alls muskler som nu. Efter det, något år kanske, så blev jag sjuk och gick ner till 48 kg. Då såg jag ut som ett benrangel, men hade fortfarande inte magrutor eftersom det inte fanns några muskler under. (Gick fort upp igen när jag tillfrisknade). 

Jag tycker inte om numret på vågen, skulle helst vilja väga runt 56-7 kg, men jag vet inte vad det är som spökar där, för när jag tittar i spegeln är jag nöjd. Bara inte när jag ser siffrorna på vågen. 

Men jag ser i alla fall MIL bättre ut än då. Mycket som har förändrats! Jag klär mig bättre, sminkar mig bättre, tar hand om mig bättre på alla sätt nu. 

Okej, nu har vi pratat lite om det ...

Jag frågade honom rakt ut VAD det är som är fel på min kropp, för jag själv kan nämligen inte se det i spegeln. Han sa att jag är jättesnygg men, jag har inget mellanrum mellan mina lår längre (som jag tydligen hade när jag var 5 kg lättare, det visste jag inte ens själv). Samt att mina armar är tjocka vilket jag redan visste. Han gillar min rumpa och min platta mage (har inte magrutor men den är faktiskt ganska platt). 

Han sa att han gärna hjälper mig att gå ner, att vi kan prata om det (detta var dock 3 dagar sen och vi har inte pratat om det ännu) och gå ner i vikt tillsammans. Han tycker bara inte att vi ska släppa detta nu. Jag tror han är rädd för att bli äldre och ful i kroppen osv och använder detta som ett sätt att se till att både jag och han håller oss i form. Men det tänker jag ändå, för min egen skull. Det finns snygga 40 och 50åringar och en av dom tänker jag vara. Men inte på bekostande av min mentala hälsa. 

Men jag antar att jag går ner dom där 5 kg igen då så att jag har mellanrum mellan mina lår. Jag älskar honom och vill att han tycker att jag är attraktiv. Fast egentligen vet jag väl att inget jag gör kommer att duga. För om han älskade mig på riktigt så skulle han älska mig precis som jag är nu. 

Det är väl problemet med att vara snygg. Man attraherar folk som är utseendefixerade! Själv är jag inte det. Men han är i alla fall den bästa mannen jag nånsin har varit med. Han är verkligen en stand-up guy på många sätt också. 

Han tycker själv att han inte ser tillräckligt bra ut. Han jobbar på det. Men jag tycker han är världens sexigaste (när han vill ha mig, dvs ...) 

Det är inte som på film! Folk lever inte i så perfekta förhållanden. 

Jag tror dock att parterapi vore bra för oss. Så vi kan prata ut ordentligt utan att någon blir arg eller tjurar ...

Jag vet inte om han var nöjd eller inte. Han sa att jag hade gjort ett bra jobb och att jag såg bra ut. Jag kände mig inte tillräckligt snygg men vet inte om det satt i mitt huvud eller inte.