Forum Psykologi - Kropp & själ
Varje medlem är ansvarig för sina inlägg.
  • Livet tyvärr

    Sön 15 apr 2018 21:33 Läst 8637 gånger Totalt 37 svar
    Visar endast inlägg av Bollkillen - Visa alla inlägg
    Sön 15 apr 2018 21:33

    Jag har ett problem. Och det är livet. 
    Jag har så länge jag kan minnas alltid levt i perioder med ångest och deppighet. Nu när jag växt upp och blivit äldre (31) så har jag fått mer och mer depressionstankar och det är inte mycket som känns kul nu. Jag har annars varit en glad kille, Jag jobbar heltid på bank och har en hel del vänner. 

    De senaste (5åren) åren har jag dock börjat få panikattacker som heter duga utan att veta varför där jag nästan bara skakar och inte kan äta på flera dagar. Dessa perioder kommer nu allt oftare.
    Jag har blivit väldigt introvert och börjar känna mig lite som en zombie. 
    Jag känner mig sjukt ensam och vännerna har slutat att höra av sig till mig. 
    Jobbet känns påfrestande, stressigt och jag känner hela tiden en klump i magen. En klump i magen av allt. Det som kallas livet och press från samhället slog mig Hårt. 

    Jag kan dock känna lycka någon dag här och där vilket fortfarande ändå känns skönt. 

    Jag har gått i terapi för mina besvär och testat en hel del olika mediciner mot depression och ångest. Jag vet att jag har GAD.

    Nu känns det dock som att det börjar närma sig slutet och att jag inte orkar längre. Jag har de senaste åren trott att det skulle bli bättre och jag har försökt att verkligen "rycka upp mig" som människor som inte upplevt detta säger att man ska göra. Jag tränar regelbundet, försöker träffa människor, vara ute i naturen, mindfulness, inte sjukskriva mig från jobbet. Men inget ger någon större effekt än över stunden. 

    Det känns sjukt hopplöst och jag kan säga att jag verkligen har försökt vända på skutan. Men efter år av lidande så känns det som att det skulle vara skönt att avsluta allt snart. Stod på en bro här för inte så längesedan och tänkte för mig själv: Snart, Snart behöver jag aldrig mer må dåligt och gå runt med en klump i magen och gråt om nätterna. Snart kommer allt vara över. 

    Har egentligen ingen anledning att må dåligt. Klarar väl inte livet och samhällets press. Kan man ha kemisk obalans i hjärnan? 

    Har ni något tips?

    Tusen tack

  • Sön 15 apr 2018 22:48 #2

    Tack, jag är en okej kille iallafall tror jag och vill ju stanna såklart om jag får välja men kan inte motivera mig när jag går runt och lider. Depression och klump i magen. Vaknar svettig på nätterna. 


    Panikperioderna kommer alldeles för ofta. 

  • Sön 22 apr 2018 20:18 #8
    Anonym (h) skrev 2018-04-15 22:53:21 följande:

    Har du något samtalsstöd?


    Det har jag. Tyvärr har det inte hjälp så mycket det senaste 10 åren. Jag är testar mer än gärna allt som kan hjälpa och ger varje terapeut hundra 100%. Tyvärr får jag för det mesta bara höra hur duktig jag är och inte hur jag kan bli lugnare och tryggare i mig själv
  • Sön 22 apr 2018 20:18 #9
    Anonym (Yo) skrev 2018-04-16 00:22:52 följande:

    Om det är mening med livet som saknas, så föreslår jag... gå till Jesus. Inte allas kopp te, men skadar ju inte att prova. Det är iaf vad som hållit mig över ytan när jag haft självmordstankar.


    Stort tack för tipset.
  • Sön 22 apr 2018 20:20 #10
    Anonym (Meh) skrev 2018-04-15 23:12:07 följande:

    Skulle först och främst gå till vårdcentralen för att få någon typ av antidepressiva och ångestlindrande, typ SSRI. Sedan så snart du mår bättre på dessa efter några veckor skulle jag gå till botten med ångesten i terapi, också genom vårdcentralen.

    Ta tag i detta, har svårt att se att du skulle klara detta själv!


    Tack. Jag har ätit SSRI och ångestlindrande benzo i 10år. Har faktiskt hjälpt mig många gånger. 


    Jag har flera gånger velat gå till botten med allt men inget har hjälpt. 


    Som du säger. Jag klarar inte det här själv. Vilket gör mig än mer rädd 

  • Sön 22 apr 2018 20:24 #11
    Mom2be262 skrev 2018-04-15 23:02:57 följande:

    Det finns lösningar! Kan Du inte prata med någon psykolog? Du kanske kan försöka ta upp kontakten med dina gamla kompisar? Prata med chefen, om bi har en sån relation. Kanske behöver du åka bort någon vecka, få lite miljöombyte? Jag har inte varit specifikt i din situation och känner sig inte så jag spekulerar mest och utgår från vad som brukar få mig på bättre humör


    Tusen tack för din text. 


    Jag är rädd för att få sparken av att berätta för chefen. Jag vet att jag inte kan få det men tror att jag blir utfryst. 


    Jag har försökt att kontakta gamla kompisar och det har faktiskt hjälpt en del. Tack för det tipset.


    Miljöombyte skulle vara super för mig. Drömmer ofta om att flytta till en annan stad eller ett annat land. Det som stoppar mig är tryggheten med familjen jag har här. Vågar knappt ha semester.


    Återigen tack för alla dina tips. sånt hjälper.


     

  • Sön 22 apr 2018 20:26 #12
    Anonym (h) skrev 2018-04-15 23:07:52 följande:

    För mig hjälper det att ha några timmars volontärarbete. Då får jag tänka på andras problem, och inte mina egna.
    Du skulle ju kunna testa om du vill.


    Jag älskar att hjälpa andra. Just nu är jag nog det sämsta stödet du kan tänka dig. 


    Men annars försöker jag hjälpa andra och småsaker som att bjuda på kaffe eller på lunch. 


    Det värmer att hjälpa andra.

  • Mån 23 apr 2018 22:07 #17
    Anonym (Meh) skrev 2018-04-23 07:53:13 följande:
    Usch vad jobbigt. Personligen har jag berättat för min chef, det var väldigt befriande. Men i samma stund har jag troligen också satt stopp för fortsatt karriär inom företaget tror jag.

    Testa nån bra psykiatriker kanske, så du kan få annan/rätt medicinering? Här blev det SNRI sedan några månader, det gör att jag klarar livet för nu.

    Har du en bra husläkare, så ser denne till att du får den hjälp du behöver, annars kanske det är läge att byta.

    Starkt av dig att berätta för chefen. Det är tråkigt att det ska kunna sätta stopp för fortsatt karriär inom företaget. 


    jag har en ny läkare nu. Ska till honom på onsdag. Är lite rädd att vara slav under alla dessa mediciner också. Även fast de har hjälpt mig en hel del. 


     


    Tack för ditt inlägg.

  • Mån 23 apr 2018 22:10 #18
    Meriall skrev 2018-04-23 07:58:57 följande:

    Det är ju bättre att du blir uppsagd/byter jobb än att du dör... så viktig är inte karriären. Ta en funderare på vad du faktiskt skulle vilja jobba med som skulle ge dig energi istället för att ta energi och kom på en plan för att byta. Du är absolut inte för gammal om du skulle tro det

    Du är jätteung och ingen jag känner jobbar med samma vid 30 som de gör senare i livet. Vid 30 försöker man fortfarande hitta sin plats och det går jättebra att byta bana. Jag bytte själv vid 35 och är så glad att jag gjorde det.


    Känns sjukt jobbigt. Det som är mest jobbigt är att jag kan förlora min inkomst om jag inte har ett jobb. Det stressar mig lite. 


    I och med att jag är så sjukt vilse i mig själv och inte vet vad jag skulle vilja jobba med. Är lite av en perfektionist och ställer höga krav på mig själv. 


    Har svårt att acceptera att jag kanske inte klarar av det jobbet jag har idag. 

  • Mån 23 apr 2018 22:14 #19
    Mom2be262 skrev 2018-04-23 21:50:33 följande:
    Har du försökt prata med sin familj? De känner dig på ett annat sätt och kanske har snappat upp saker Du själv inte tänkt på :) glad att jag kunde hjälpa lite iallafall, hoppas verkligen du mår bättre snart!

    Tusen tack. 


    Min familj är verkligen den mest stöttande familjen som finns. Men samtidigt också rätt hård. De vill ju bara mitt bästa. 


    Men det är svårt att "bara ta tag i sig själv" och "skärpa till sig", "sluta tycka synd om sig själv" etc....

  • Mån 23 apr 2018 22:18 #20
    Anonym (S) skrev 2018-04-23 19:50:23 följande:
    Hej Bollkillen,

    Där tror jag du har det. Strunta i allt annat och börja med det där du skrev.

    Vad du uttrycker i ditt inlägg är alltså en längtan bort(som du vet skulle vara bra för dig, som du säger!) men att du inte vågar lämna det som är tryggt.

    Om du skulle börja förbereda inför en flytt... vart skulle det kunna vara?

     Faktiskt så drömmer jag mig bort i de tankarna ibland och mår lite bättre.

    Jag brukar tänka på Göteborg eller NEw York. Få starta om på nytt. Träffa nya människor. Uppleva en annan miljö. Drömmen.


    Men innerst inne så tror jag inte att jag kommer lyckas fly från min problematik utan att ta "tjuren vid hornen"

  • Tor 26 apr 2018 20:24 #26
    Mom2be262 skrev 2018-04-23 22:24:05 följande:
    Jag förstår, är det sånt se säger till dig?

    Såg att du är sugen på miljöombyte, du har rätt i att det inte löser problemen och att du låste ta tjuren vid hornen, men att börja med miljöombyte för ett nytt perspektiv kanske ändå är en bra start? :) komma iväg, se något nytt, nya människor...? Eller så åker du till ditt favoritställe? Mitt är ca 30 min bort från där jag bor men det är väldigt skönt att komma dit ändå!

    När du sedan landat och andats lite hemma kanske du är lite närmare att orka ta tag i tjuren? Du verkar ha mycket självinsikt så jag tror på dig! Önskade att man kunde knäppa med fingrarna så var allt bra men livet tyvärr

    Ja precis, sånt de säger ofta. 


    Drömmer om at flytta och hur det skulle vara. Men är livrädd för att det kraschar ordentligt om jag gör det. Behöver trygghet. Men ibland måste man våga också. Det va ett stort steg för mig bara att byta jobb i julas. 


    Man önskar ju det. wake me up when its all over liksom..


     

  • Tor 26 apr 2018 20:29 #27
    Anonym (Meh) skrev 2018-04-23 23:58:20 följande:
    Jo, det är lätt att man får en stämpel som kan vara svårt att bli av med sen. Jag tänkte att jag måste må bättre, hittade för stunden ingen annan utväg än att berätta. Nu i efterhand så ser jag det fortfarande som något bra, för jag kan bygga på mitt välmående samtidigt som jag får ork till att söka andra jobb om jag hittar något som skulle passa mig bättre.

    Nej det är verkligen inge kul att vara slav u der mediciner, men om alternativet är att må dåligt så blir valet rätt enkelt. Vem struntar i Alvedon när huvet håller på att sprängas? Dessutom behöver det inte per automatik vara för hela livet, även om jag ibland börjar undra för egen del.

    Lycka till på onsdag, och hoppas du får någon bra nu!

    Helt rätt av dig skulle jag säga. Och väldigt modigt. Det ska du klappa dig själv på axeln för.


    Jag är rädd att man är fast med skiten för ett lång tag framöver nu. Och det finns ju bieffekter som ibland inte är helt kul. Men de har såklart hjälpt mig en hel del.


    Tack, svaren jag fick är väl att de helst vill lägga in mig och inte mixtra med medicinen i detta läge. Fasar dock för att bli inlagd och sa nej till det.


     

  • Tor 26 apr 2018 20:35 #28
    Anonym (Meh) skrev 2018-04-24 00:06:35 följande:

    Förresten ts, du är inte ensam med det här, tyvärr får man väl säga på samhällets vägnar. Detta är långt vanligare än man tror och vad jag läst så knaprar runt 10% av befolkningen nån typ av antidepp eller antiångest. Helt galet stort samhällsproblem.

    Jag vet inte om det gör nån skillnad, men kan vara skönt att veta att man inte är så himla onormal. Snarare öppnare med större självkännedom och självinsikt kanske.


    Jag vet. Men en depression ska väl gå över efter iallafall 6månader? Känns som att det gör det för de flesta? 


    Och den här ångesten med svettningar om natten, klump i magen och panikattacker, har jag så svårt att tro att 10% har. Men det kanske är så. 


    som du säger blir man lite lugnare när någon har haft erfarenhet av samma. Så känner man sig inte så ensam, Blev lite lugnare när jag lyssnade på denna som upplevt liknande problem som jag: 





     

  • Tor 26 apr 2018 20:44 #29
    Zinken skrev 2018-04-24 00:45:02 följande:
    Tänk inte att du blir slav under alla mediciner. Jag undvek helt mediciner i flera år för jag var rädd för det men istället var jag slav under ångest och depression.

    Som någon annan skrev, skulle du testa någon SNRI, om du ätit SSRI i så många år men inte verkar fått balans på det ännu så kan det vara värt det. Var inte heller rädd att be att få dosen ökad vid behov, du kan minska ner igen när livet känns lättare.

    Något som gör stor skillnad för mig är socialt liv, jag drar mig gärna undan, ju sämre jag mår desto mer drar jag mig undan men när jag tvingar mig själv till socialt umgänge så kan jag få det att vända uppåt igen. Och där vill jag även tipsa om att vara ärlig och öppen, det har blivit så mycket lättare för mig sen människor i min omgivnining vet det mesta. Mindre press att hålla upp en fasad.

    Hej Zinken, 


    Stort tack för ditt svar. 


    Jag tror jag har provat SNRI faktiskt. Men som du säger man får testa sig fram. Och öka dosen vid behov. Men känns bara som att de sedan vill lägga till medicin och att man blir som en Zombie tillslut. Är lite rädd för det. Men ska försöka att lita mer på läkarna. 


    Som du säger. Något som jag märkt också är att socialt liv hjälper. Är nog i stort sett enda anledningen till gått på läkarnas rekommendation att faktiskt sjukskrivas. Jag får lite ljusglimtar och skratt ibland av det sociala via jobbet. Även fast jag känner att jag gör ett pissigt jobb när jag inte mår bra.


    Vet hur det blir när jag drar mig tillbaka men ibland orkar man inget annat än att bara ligga i sängen. Min största rädsla. Att bli helt apatisk vilket det känts som att jag nästan blivit vid tillfällen. 


    Så jag försöker verkligen ta alla tillfällen i akt att vara umgås med människor.


    Synd att jag inte kommit till punkten där jag vågar berätta för folk. Tror de skulle tycka att jag är svag och konstig. Känns som att de skulle säga till mig att det är synd och hoppas att jag repar mig men sedan skulle de nog ta lite avstånd. Är rädd för det..


     


     

  • Tor 26 apr 2018 20:56 #30
    Anonym (Fröken.) skrev 2018-04-24 13:52:02 följande:

    Har tyvärr inga bra tips till dig. Vill bara att du ska veta att du inte e ensam. Jag är också 31 år och har varit deprimerad sen jag va 10 år. Provat alla möjliga sorters antidep och psykologhjälp, men ingen hjälp håller i sig. Nu står jag här å känner precis som du. Jag har skapat mig ett liv inom samhällets alla regler, Hus, man å barn å allt det där.... Jag älskar mina barn mest av allt i hela världen, jag ångrar dom absolut inte. Men jag önskade verkligen att jag tagit mig tid å hittat mig själv först å vem är jag å vad vill jag? Nu känner jag mest att, livet inte är nåt för mig. Men jag har min familj jag måste ta hand om. Så jag hoppas verkligen du hittar ?dig?, för ju äldre man blir å ju mer man bara ?tuffar? på, desto svårare blir det.


    Blev lite ledsen när jag läste detta. Jag hoppas verkligen du tuffar på för dina barns skull.


    Jag känner verkligen igen känslorna du beskriver. 


     


    Det är så svårt att hitta sig själv ibland. Vem är man? vem vill man va? Vad vill man göra med sitt liv. Självkänslan är i botten hos mig men självförtroendet är okej. Det är så lätt att bara köra på i ekorrhjulet.. Livet flyger förbi utan att jag uppskattar det. riktigt synd.. Även fast man hela tiden försöker att inte ta så allvarligt på allting så gör man det ändå. 


    Är till och med rädd att jag inte passar in med mina kläder och att jag är ful. Även fast alla säger att jag aldrig klär mig opassande eller konstigt. Har fått en känsla av att jag måste framstå på ett bra sätt och att mina kläder och frisyr måste vara perfekt. 


    Är det samhället som har byggt upp det här inom mig? Eller är det bara för att jag jobbar inom bank där de flesta är riktigt snyggt klädda som gör att jag bryr mig om detta. Önskar jag inte brydde mig så mycket. Men det gör jag. 


    Tror du ångesten hade sett annorlunda ut utan barn? Jag får för mig att om man får barn någon gång så kommer man inte ha tid eller ens kunna sätta sig själv först längre. Då får man bara ta en sunkig tischa i garderoben och köra på.Älska sina barn och se dem växa upp.


     

  • Tis 1 maj 2018 15:31 #31

    Tack för alla era svar.

  • Sön 6 maj 2018 22:08 #33
    Anonym (Fröken.) skrev 2018-05-05 23:39:07 följande:

    Tack för ditt svar. Jag känner igen mig i nästan allt du skriver. Konstigt nog vet jag också att jag ser bra ut och klär mig bra, jag har ett bra jobb och vänner. En man som älskar mig och ett fint hus med två underbara, verkligen perfekta barn. Så vad är det för fel på mig kan man ju undra, borde inte jag vara lyckligast i världen?! Jag skäms så mycket över hur jag känner att jag inte har vågat berätta för någon. Att jag egentligen känner mig falsk och värdelös, står timmar framför spegeln och fixar pedantiskt håret och kläderna och oroar mig för att; inte passa in. Gör mitt bästa på jobbet och anstränger mig till tårna varje dag för att jag är rädd att dom kanske märker att jag egentligen är just värdelös. Mina vänner försöker jag träffa i alla fall 1 gång i månaden, bara för att man måste ju ha vänner, annars upplevs man som konstig. Även fast jag vet att ingen av mina ?vänner? egentligen bryr sig om mig på riktigt. Min man är den som vet mest om hur jag mår, och han gör sitt bästa verkligen för att hjälpa mig så mycket han kan. Ångesten blev väldigt mycket annorlunda sen jag fick barn, eller ja, allt blir ju i stort sett annorlunda. Innan tog jag dag för dag å försökte inte tänka så mycket på framtiden, för det va för jobbigt. Nu med barn, måste jag tänka på framtiden, i alla fall deras. Och ibland hjälper det jätte mycket, att just bara fokusera på dom och deras liv. Att få fly sitt eget. Men det är inte långvarigt. Det är svårt att fly från sig själv, speciellt när man inte vet vem man riktigt flyr ifrån


    Samma till dig, känner igen mig i det du skriver. 


    Man är rädd att de ska "syna" någon sorts bluff. Att chefen ska kalla in en och förklara att man gör ett värdelöst jobb. 


    Tror jag är för snäll mot alla och på jobbet har jag svårt att säga nej. Självkänslan är ju inte den högsta världen har skådat precis..


    Jag har många "vänner" men bara 1-2 som står mig nära. Känns som att det inte skulle vara många som skulle höra av sig om man blev sjukskriven. Typ en eller två. De närmsta då. Oftast är det jag som får höra av mig till de andra om jag vill ses. 


    Det är inte lätt att tampas med sig själv. Så skönt att få fly ibland. Men som du säger så är det inte långvarigt. 


    Man försöker tänka positivt och överösa sig själv med bra tankar men har man mycket ångest (GAD) med panikattacker så är det inte lätt.


    Tänker att min psykolog sedan länge slängt mig i ett fack för hopplösa fall.


    Haha, riktigt tragisk e man. 


     

  • Tis 8 maj 2018 22:17 #36
    Anonym (Fröken.) skrev 2018-05-08 00:07:38 följande:

    Haha! Ja, tragiska kan man nog lätt kalla oss. Det är sånna som oss som gör att till och med psykologer blir deprimerade har jag hört, haha! Men av alla psykologer och moetoder jag provat så är konstigt nog det enda som hjälper mig är att läsa eller höra om hur andra har det som mår dåligt. Tror det får mig att känna mig en smula normal då, att det finns fler än jag som har det ?bra? runt omkring sig men endå mår dåligt. Hemskt egentligen att andras elände får mig å må bra, hoppas du förstår det rätt, hehe. Tror att jag också har GAD, men inget jag fått utrett. Vad gör du om du får ångest eller panikattacker utanför hemmet? Typ på jobbet el så? Jag hoppas du också har något som du kan fly till ibland, även fast det bara hjälper för stunden. För om vi nu är ?obotliga? så är den lilla stunden våra hjärnor får vila livsviktiga.


    Verkligen. Jag brukar inbilla mig att min psykolog har en låda med obotliga fall där hon slänger mitt case varje gång jag går ut ur rummet.


    Det är lugnt, jag blir också lugnare av att höra om likasinnade. Att man inte är ensam. Tror många blir det. Men det är synd för man ska ju inte behöva hitta sin trygghet i andra. Man vill ju hitta den i sig själv. Det känns som ett säkerhetsbeteende att man blir lugnare av att någon annan också mår dåligt.


    Jag kan typ bli stressad av att det är helg och jag inte har något planerat. Så skiner solen och man känner sig tvingad till att göra något. Fattar inte att jag blir stressad av sånt. Det är väl bara att ta dagen som den kommer. 


    Jo lite bra och mindre bra saker har jag att fly till ibland. Få bli lite lugn och då fattar jag hur sjuk jag egentligen är.


    Jag är rädd för panikattacker och jag skäms sjukt mycket för panikångesten. Jag går in och gömmer mig ett tag på toaletten på jobbet. Tar lite benzo för att lugna ner mig. Blir det helt åt helvete så går jag hem. I tunnelbanan stuntar jag i om folk ser mig gråta men på jobbet skulle det vara riktigt skämmigt. Känns som att de inte skulle förstå. Känns som att de skulle tycka man var svag och känslig. 


    Det som hjälper för stunden är att lägga mig i sängen. Men över tid är det farligt för mig för det blir också värre. Där får jag utrymme att tänka. Så om jag kan är det riktigt bra för mig att prata med folk om allt möjligt. Men när man är som djupast ner orkar man inte prata med någon heller så det blir som en ond spiral. 


    Att försöka träna om jag orkar har hjälpt mig mycket. Köra slut på sig totalt. har jag ätit dåligt pga all ångest så är en promenad bättre än inget. 


    Så: Benzo, försöka träffa någon kompis/jobba, träna är det som hjälper mig.


    Men när jag får flera panik attacker i rad och ångesten blir hög så går bara att ta en Benzo av dessa. Det är dessa perioder jag är så rädd för och de kommer allt oftare nu för tiden.  


    Och folk som säger att "det bara är att ta tag i sig själv" och att man "hittar på för att slippa jobba" är jag så sjukt less på. 


    Vad gör du själv för att dämpa ångesten?

  • Tis 8 maj 2018 22:32 #37
    Anonym (...) skrev 2018-05-08 00:47:59 följande:

    Har du funderat på att byta yrke? Har själv haft en långvarig depression som ledde till långvarig sjukskrivning efter många års arbete inom finans. Jag bytte till ett "enklare" arbete utan så mkt ansvar och ångrar det inte en sekund. Visst tar det på egot, men livskvaliteten är en helt annan. Downshifting kallar vissa det för. Lycka till TS (du är inte ensam!)


    Stort tack. Har verkligen funderat på detta ofta och vad jag vill göra i livet. Ibland känns det som att jag skulle må bra av att trappa ner och jobba med något mindre ansvarsfullt.  Kanske till och med 75%. För att få mer livskvalitet.


    Optimalt skulle vara att ha något mittemellan. Vad nu det skulle vara.. Funderar mycket på vad det skulle kunna vara.


    Innerst inne så har jag bara drivet att jag vill göra något utmanande för mig själv och se hur långt jag kan nå i karriären. Men som du säger. Det är något med egot..
    Känns som att jag är dålig för att jag inte "klarar" av jobbet jag har nu. Vilket egentligen inte behöver vara fallet. Det kanske inte var rätt för mig bara.


    Jag tycker det är riktigt stort att du vågade ta steget att trappa ner. Det ska du klappa dig själv på axeln för. 


    Min dröm är typ att driva ett kafferosteri med några vänner eller typ att driva en golfbana med vänner. Där jag kan vara min egen chef.

Logga in
Bli medlem
Svara i tråden...

Innehåll