Från lycka till ren och skär smärta....

Vet du.. Det är helt normalt att känna sig såhär under en graviditet. Även om du var hur glad som helst över plusset på stickan så kommer rädslan ikapp nån gång, jag tror faktiskt att det gäller oss alla. Rädslan inför framtiden, ansvaret och stressen över tillvaron. Hälsa, ekonomi.. ja, vad som! Det är helt okej att känna sig så och jag har också ibland behövt stanna upp och andas lite under graviditeten. Ibland har jag till och med känt mig lite deppig (men inte för att vara gravid i sig, det är fantastiskt och jag längtar så mycket efter bebisen!). Det är så mycket som händer i kropp och själ just nu. Kram på dig!

Själva förlossningen blir ditt minsta problem ifall de sätter ryggbedövning på dig ;) Men troligen behöver de veta att du har trångt mellan kotorna så de skickar en erfaren läkare.

Just nu behöver du tänka på hur du ska må bra. Egentligen tycker jag du ska bli sjukskriven om du kan resonera med dig själv så du gör det utan att må dåligt för att du inte jobbar. Du gör det bästa du kan för det som kommer bli det största i ditt liv, därför blir det rätt!

Din största utmaning blir nog de första månaderna/året med barnet då man bär mycket. Det här måste du och din man nog prata igenom. Olika scenarier, hur ni löser det om det blir A, B eller C.

Tack! Dina ord tröstar :)Tack för ditt svar! Ryggbedövning är tyvärr inte möjlig i min rygg så det är uteslutet tyvärr :/ Att bli sjukskriven skulle kunna vara det bästa, dock minskade inte smärtan alls under 2 veckors tid när jag faktiskt var sjukskriven... Denna veckan har jag jobbat 4h/dag och under de några timmarna har mitt humör varit bättre, men när jag lämnar jobbet kommer allt över mig och jag bara bryter ihop...

Jag orkar inte ha så helvetiskt ont längre! Jag har haft så ont så länge nu så jag mår även psykiskt väldigt dåligt... Ska snart ringa sjukhuset, vår hälsovårdscentral kallas ofta gissningscentral men de stänger snart och då kan man kontakta sjukhuset i grannstaden som har jour! Där finns iaf specialister på alla områden! Så kommer ringa dit och fråga om det verkligen inte finns NÅGON hjälp att få! Eller för att ens kolla upp vad som hänt i min rygg, igen...

Ortopeden, sjukgymnasten och typ alla andra har kallat mig problempatient, eftersom det inte hittas någon förklaring på varför mina leder "går sönder" på en så ung människa...

Men en sak vet jag, denna smärta är olidlig och jag känner att jag inte fixar detta på egen hand längre!

Klart du ska söka mer hjälp och utredning. Ta gärna din man med dig om han är bra på att prata för sig/dig. Det kan ge tyngd åt det du säger ifall han säger att du inte är dig själv, att han ser hur dåligt du mår.

Jag önskar dig all lycka och tycker synd om dig som måste ha det så här då jag själv flera gånger grät av smärta under min andra graviditet.

Jag är nu påväg till sjukhuset, min sambo kan tyvärr inte stanna där men de kan läsa min historik så kan de inte åsidosätta detta... Sköterskan jag talade med sa att en möjlighet är att bli intagen på avdelning och där få bättre medicinering för smärtan, så är beredd på att bli där till imorgon iaf, hoppas inte lång tid iaf... Men ser nu en liten glimt av ljus och en chans att få hjälp!