Min mamma dog. Kommer jag alltid att känna mig så här ensam?

Jag förlorade min mamma när jag väntade barn för 9 år sedan. Fruktansvärt. Jag känner så igen mig i det du beskriver om att försöka hålla kvar mammas lukt, hålla kvar henne på nå't sätt.

Jag levde i en konfliktfylld relation, men orkade inte skilja mig p.g.a. sorgen. När mitt barn var 1,5 år så tog jag ändå steget. Hjälp vad ensam jag kände mig! Men i efterhand var det ändå det bästa.

Jag har inga syskon att dela sorgen med. Min pappa är också död.

Nu väntar jag barn. Själv. Via inseminering. Jag vill att mitt barn ska ha ett syskon att luta sig emot om något händer. Dock känns det bra att ha väntat några år. Nu är sorgen efter mamma lugnare. Jag kommer aldrig förstå varför hon var tvungen att gå så tidigt.... varför mina barn inte får uppleva sin mormor... Det finns fortfarande många "varför", men sorgen och saknaden är hanterbar nu. Det trodde jag aldrig någonsin för 8-9 år sedan. Men. Det blir bättre. Det gör det.

Nu består mitt nätverk av vänner i lite olika åldrar. Det smärtar att inte ha det där "naturliga" familjenätverket, men jag har accepterat det.

Kram till dig.