Kan inte sluta tänka på barn, men vill inte ha barn

Jag föll för hormonerna och slutade med skydd. Blev gravid rätt omgående och vart livrädd. Var så bestämd att jag aldrig skulle vilja ha barn. Ångrar mig inte alls. Det bästa beslut jag tagit var att våga bli gravid

I dag har vi tre underbara ungar.

Det låter trevligt att du är nöjd med ditt beslut.

Skillnaden är att jag inte är rädd för att bli gravid, jag har helt enkelt inte intresse av att ha ett eget barn, i alla fall under närmast överskådliga framtid.

Jag skulle säkert inte ångra mig om jag nu skulle få för mig att skaffa barn utan problemet ligger i att jag går runt och mår dåligt bara för att kroppen anser att den är redo. Oavsett hur många gånger jag försöker lugna tankarna genom att säga ?Inte nu? respekteras det inte speciellt länge och tankarna och ångesten kommer tillbaka.

Har en någorlunda liknande situation med skillnaden att jag har två barn men mina hormoner skriker efter ett tredje trots att varenda del av min hjärna neeeej. Har löst problemet med att boka tid för sterilisering så det verkligen blir definitivt

Hur känner du om du tänker på att barnet växer upp och blir en självständig och egen person med ett personligt band till dig?

Ett vuxet barn?

För barn växer ju i dom allra flesta fall upp, så även om dom är jobbiga barn några år så blir dom ju vuxna sen

Diskussionen handlar inte om att jag inte gillar barn, utan att jag inte har någon önskan att skaffa ett eget medan kroppen verkar ha insett att den är 30 och att det är dags att föröka sig.

Men varför vill du inte ha barn då?

Skönt att höra att det finns fler som förstår att hormoner inte är att lyssna på. Dock är jag inte helt redo att sterilisera mig eftersom jag dels inte helt stänga av mina chanser att kunna få barn, dels för att jag int där redo att ta det som följer efter en sterilisering.

Jag tänker dock byta preventivmedel till p-spruta för att se om jag jag få slippa perioderna med hormoner som går berserk på mitt sinne.

Är väl inte riktigt i samma sits, men min kropp skriker också efter barn. Däremot så vet jag att jag vill ha barn.. i framtiden. Så det är otroligt jobbigt att känna såhär nu när jag är mitt uppe i studier. Önskar så att mina hormoner kunde lugna ner sig några år, men det verkar inte spela någon roll hur mycket jag försöker få bort längtan, den försvinner inte. 

Hade jag haft lite mer livserfarenhet, några år till med sambon, examen och jobb inom branschen samt lite större boende så hade jag personligen inte haft något emot barn. Men jag känner mig inte färdig med det andra än, vilket min kropp inte verkar förstå.

Detta är huvudet på spiken. Oavsett om man vill ha barn eller inte i framtiden handlar det om att kroppen vill ta över beslutsfattandet, att man varje dag måste kämpa mot hormonerna och tankarna som trycker på.

Jag har de senaste månaderna haft det lugnt i kroppen och inga tankar på barn har funnits, kanske har till och med oviljan att skaffa barn blivit starke. I förrgår var jag ute och träffade en bekant som chockerande nu startade predikan om varför jag borde skaffa barn, bara för att jag sade att jag inte hade det. När jag förtydligade att jag nog aldrig vill ha barn blev han chockad och gasade på ännu mer. Sedan dess har ångesten och tankarna kommit tillbaka och jag känner mig så otroligt splittrad.

Att människor inte kan sköta sitt eget och respektera andras val.

Jag har hela livet haft stora problem med hormoner och kämpar regelbundet mot stark ångest och självmordstankar. Jag har mått dåligt större delen av mitt liv och känner att livet inte är värt allt onödiga lidande.

Jag är totalt ointresserad av att skapa en varelse som har risk att uppleva samma mardröm. Ingen förtjänar att må som jag har gjort och ibland gör.

Så att utsätta mig själv för alla riskerna med en graviditet med tanke på mina galna hormoner, samt tanken på att skapa ytterligare ett liv till en redan överbefolkad jord som är så full med ångest och problem är för mig inte aktuellt.

För att besvara vissa övriga frågor kommer en snabbförklaring av varför jag inte vill skaffa barn. Detta är dock hur jag känner just nu men jag är inte bättre än att jag kan ändra mig. Dock sitter detta djupt hos mig och har gjort i flera år.

Har du diskuterat med BM att p-spruta verkligen är bästa lösningen för dig? För jag har haft spruta i snart 15 år, men ändå går hormonerna kring barn på högvarv. Så är inte så säker på att du kommer kunna trycka undan hormonerna. Och om du haft problem med hormoner kan spruta ställa till det ännu mer då det verkligen är mycket horomon i den! Och du dessutom inte kan sluta med den utan att den gått hela tiden vilket är 3 månader. 

Jag är inte riktigt i din situation, då jag dels inte har några extrabarn från min sambo, och för det andra så är jag en man, så jag har inte de hormonerna.

Jag kan starkt känna igen mig i det där med att tänka på barn, men samtidigt inte vilja ha dock. För mig handlar det om att jag på ett plan vill ha barn, men samtidigt så vet jag att det bästa är att avstå. Jag skulle inte bli en bra förälder och skulle inte kunna erbjuda ett barn en bra uppväxt eller framtid.

För mig skulle skaffandet av ett barn vara endast egoistiskt från min sida och utan tanke för det eventuella barnet, därför gör jag bäst i att inte gå efter vad jag egentligen vill.

Vet inte om det jag skriver hjälper alls. Men jag hoppas att det löser sig och att du skaffar barn när du själv känner att det är rätt, inte dina hormoner.

Ja vi har diskuterat en hel del och det hon sagt är att p-spruta funkar på vissa men inte alla och man vet inte förrän man har provat. Hon berättade att även om man inte tål lägre doser av hormoner så kan man tåla den högre dosen eftersom forskning visat att man mår dåligt när hormonerna är på en mellan-nivå. Så länge man ligger under eller över den nivån är risken mindre att må dåligt. Jag vet inte om det är något man ska tro på men har inte så många andra alternativ. Spiral fungerade otroligt dåligt fast den var koppar, och den hade jag i flera år. Jag är beredd att testa spruta och möjligen offra tre månader, men fungerar det är det ju toppen. Just nu har jag inget preventivmedel och saknar kunna köra loss med sambon utan att behöva tänka på och fixa med kondomer.

Tråkigt att höra att det inte påverkat dina vill-ha-barn-hormoner. Jag har fortfarande hoppet uppe eftersom jag då kanske slipper PMSen när trycket är som störst.

Tack för din input. Det är alltid skönt stt höra att man inte är ensam i kampen och att det inte endast är kvinnor som dras med problemet.

Jag håller fullt med dig angående egoist-biten. Vad har man att erbjuda barnet och hur vill man att ens eget liv ska se ut? Jag har varit bakbunden av depressioner och brist på arbete större delen av mitt liv och det är först nu som jag både har medel och livslust att faktiskt leva, inte bara existera. Att binda mig med ett barn är därför det sista jag vill, jag vill ut, se, uppleva och känna mig fri. Jag orkar inte vara hemma mer. Ett barn hade skapat vissa begränsningar och krav som jag inte är beredd att axla. Jag vet inte om det kommer en dag när allt är på plats, men just nu finns det helt enkelt inte utrymme.

Sedan ska jag lägga till att jag fortfarande drabbas av nedstämdhet och extrem trötthet. Jag hade inte varit en bra förälder. Det är inte rätt mot barnet. Det är inte rätt mot mig själv.

Bra att det jag skrev gav något :)

Ja jag har själv haft liknande problem, som ångest och depression, ibland känns det som om jag knappt kan ta hand om mig själv, hur skulle jag någonsin kunna ta hand om ett barn då.

För mig går det väldigt i perioder, när jag mår som bäst så kan jag nästan lyckas övertala mig själv att jag blivit en duglig förälder, men sen kommer dippen och alla dessa tankar försvinner.

Jag tycker verkligen att det är så synd att människor måste babbla på om barn med andra som inte vill ha barn. Fattar inte vad de har med saken att göra alls faktiskt. Vill du inte ha barn så vill du inte. Ditt liv kommer verkligen inte vara mindre värt bara för att du inte skaffat barn. Du kommer fylla det med andra roliga saker och att ha barn är ingen bedrift. Jag har själv barn, men har flera vänner omkring mig som inte vill ha barn och jag känner inget behov av att ifrågasätta det eller predika om hur mina barn berikar mitt liv. Jag hade inte haft något emot ett barnlöst liv för jag är övertygad om att vi haft det superbra ändå. Nu blev det barn ändå och jag älskar dem och tycker familjelivet är fantastiskt kul, men jag ser inte ner på någon som inte vill ha det jag har. Vi är ju olika!

Hoppas du hittar något som löser ditt problem Ts!

Bra att du tänkt igenom det för som sagt lite annorlunda med spruta eftersom när man väl tagit en finns ingen återvändå för den sprutan liksom. För mig så tog det ett halvår utav mens varje dag innan den försvann och aldrig kom tillbaka och humöret var värre än en berg och dalbana. Så du får vara beredd på ett rent ut sagt helvete i början och att det kan ta två-tre sprutor innan det ordnar sig vilket är 6-9 månader. 

Jag har varit jätte nöjd med den efter helvetes perioden alltid varit stabil i humöret och så, inga problem med sexlust heller. Men ja biologin vill väl annat för, för mig så vaknade barnalängtan för ca ett halvår sedan och sedan dess så går de hormonerna på högvarv. 

Otroligt uppfriskande att höra detta!

Jag förstår inte riktigt hetsen att man måste ha barn, som om man annars inte kan bli en del av samhället eller att man bryter mot någon osynlig regel. Jag har hittills trott att jag ska skaffa barn eftersom det är något man ska göra när man blir vuxen, och har ju därför också mått dåligt för man känt sig misslyckad som människa. Det är inte logisk eller rationellt att alla måste ha barn. Speciellt inte bara för att det ?ska vara på det sättet?. Inte är man mindre värd för det.

Är det mer själviskt att välja att inte skaffa barn, än om man skaffar barn för att ge sitt liv mer mening? För någon sorts självuppfyllelse eller bekräftelse?

Jag är otroligt tacksam över alla som skriver om sina egna situationer och det ger mig kraft att fortsätta stå upp för mitt val och mina känslor.