Om man i ett förhållande som man. känner sig Ensammen och exkluderad. Vad gör man? Hon vägrar resonera. Diskutera. Argumentera. Alltid tystnad. Det byggs sakta upp ett berg. Av ilska Av ointresse. Gamla ej diskuterade ämnen kan tas upp närhelst det passar henne som argument. Och när det väl nästan argumenters så suras det ihop med tystnad.
Jag vill ej diskutera köttbullar och väder i 100 år... Hur får jag upp hemnes vy och ner hennes gard efter 3 år?
Dumpa och gå vidare. Ett förhållande ska inte vara för krävande.
Om hon aldrig har varit på det sättet så är det nog svårt att påtvinga det, alla är inte på det sättet. Är det ett drag som du saknar i din partner är det kanske bättre att satsa på någon som är på det sättet?
Det är hemskt att känna sig ensam när man är i ett förhållande.
Precis så hade jag det. Exhustrun blev allt mer introvert, ointresserad och otrevlig. Det eskalerade och efter ca 10 år exploderade hon när vår tonårspojke strulade. Hon hade övertidsarbete hemma om kvällarna samt var skärmberoende laptop och mobil. Min svärmor var likadan fast hooked på TV.
Jag tror inte du kan vända detta utan att hon får insikt själv. Jag försökte påtala i flera år. Men jag anpassade mig gradvis.
I vårt fall begärde hon skilsmässa utan diskussion ens. Nu lever hon och mår rätt pyton själv. Rasande på mig. Jag borde lämnat för egen maskin för åratal sedan. Hon var så otäck och ocharmig att leva med. Sur zombie liksom.
Been there - done that ...
Nästan så man kan tro det ligger i kvinnors gener, haha
Jag ville inte lämna p.g.a gemensamt barn men insåg att inget
skulle bli bättre helt enkelt.
Bad henne flytta!
Kanonbeslut - hittade tebax till mig själv på en gång.
Händer detta lika ofta med män i förhållanden? Är det ett nytt fenomen? Vad beror det på? Det verkar ju som om dessa sura människor tappar livsglädjen liksom..
Samma problem här, försöker bara bita ihop å hoppas att de blir bättre.
Man dumpar och går vidare. Ärligt TS. Läs din egna text. Vilket råd skulle du ge om din var din bror/syster/vän som skrivit den?
Har varit singel i nästan två år. Jag gick ur ett äktenskap som var som en gråskala, det hände ingenting, inte ens osämja. Och nu börjar äntligen livsandarna att vakna till liv igen, så härligt. Så nu spritter det i tant, och en härlig sommar står för dörren. Kommer knappt ihåg hur man dejtar, så nu är det dags att prova vingarna, lite vingklippt är jag säkert, men det ska bli så spännande att se vad livet har att erbjuda. Vill inte bli sittandes bitter och ensam. Kram på er alla där ute!