Hur upplever pappan förlossningen?!

Jag förstår inte alls din bekant, hur trodde han att barn kom ut och vem har sagt att förlossningar är enkla och vackra? Fjortisnivå liksom...Jag tror att han tappat känslorna för sin kvinna redan innan förlossningen.

Första värkarna upplevde jag  som "äntligen", nu är det dags. Vid första barnet tog vi det väldigt lugnt, jag jobbade rentav på fm, men hemma då. Resan in och första tiden på BB var också lugn. Men det var jobbigt med hustruns smärta som bara blev värre och inget kunde man göra. Den andningsteknik som vi lärde oss på profylaxen var som jag misstänkte helt verkningslös, det var bara för att hålla parets tankar på något annat. Utdrivningsfasen blev dramatisk då barnets hjärtljud gick ner, men på något sätt kände jag på mig att det skulle gå bra. Det gjorde det barnet kom ut snabbt och läkaren som tillkallats hann inte dit. Allt kladd med blod och fostervatten bekom mig inte, jag har dragit ut en massa kalvar och vet hur det är. Det var snarare mindre kladdigt än jag väntat.

När barnet var framme var det en stor lättnad framförallt, att allt gått bra. Den riktiga glädjen kom senare. Det mest jobbiga med förlossningen för mig var all väntan och att inte kunna lindra hennes smärta. Det viktiga är att bägge är väl förberedda, har tänkt igenom allt och försökt föreställa sig hur det är och vad som kan strula.

Andra barnet blev en helt annan upplevelse. Krystvärkarna kom nästan direkt, vi hann knappt in till BB och dessutom hade vi i hastigheten glömt papperna från bm med alla uppgifter så personalen blev skitsura. Vi kom aldrig längre än till undersökningsrummet innan killen ploppade ut och på den tiden fick papporna inte stanna så efter en dryg timme var jag hemma igen. Lite snopet..

Min upplevelse av graviditeten och förlossningen är enbart väldigt positiv och jag har verkligen ingen förståelse för din bekantas ex. Låter ju helt sjukt,

Jag tyckte det var jättekul och spännande när de första värkarna kom, det var vid midnatt, natten innan midsommarafton. Till saken hör att vi bor ute i skärgården (och att det var en vaginal sätesförlossning), så vi fick komma in direkt. Resan till sjukhuset var helt fantastisk, helt spegelblankt på sjön, ljust (bor i norra sverige) och 20 grader varmt. Vi hade inte så bråttom, så vi stannade på en mack och köpte kaffe. Väl framme på sjukhuset fick hon börja med ett varmt bad då hon bara var 3cm öppen, jättemysigt med tända ljus, saft och bullar. Dock hade hon ganska ont vid det här laget vilket var jobbigt. Man vill ju gärna hjälpa till, men kan ju inte göra så mycket. Jag tyckte så otroligt synd om henne under den utdragna öppningsfasen (3-10cm) som tog 12 tim, med konstant smärta. När hon väl var öppen hände så mycket så fort. Plötsligt var där tre läkare (förlossnings-, barn- och narkos-) tre barnmorskor och en usk. Jag höll mig mest vid huvudändan av sängen, för att inte vara ivägen och för att kunna krama henne ibland. Sen var jag också lite rädd och tordes inte riktigt kolla (ville inte heller jinxa när det gick så bra).
Vattnet gick först när halva babyn var ute, då tog dom hål på hinnan.
Utdrivningen gick ganska  snabbt, och plötsigt låg han bara på hennes bröst. All personal gick, utom vår  underbara barnmorska som stannat långt efter hennes skift slutat. Efter navelsträngsklipp och vägning (gick inte att mäta) fick vi vara själva några tim. Helt overkligt! Sen bb  och försöka sova, min flickvän somnade nästan direkt, men jag satt uppe hela natten och tittade på dom.
Det är helt klart det bästa som hänt i mitt liv.

Nu är vår lillla  pojke snart två år och min flickvän är gravid i 12e veckan (blir en vinterbebis denna gång) och jag är hur nöjd som helst. Jag tycker allt runt att hon är gravid är jättekul. Nu ska tex babyn vara lika stor som en passionsfrukt! Dessutom är hon fin när hon är gravid. Jag tycker absolut inte varken gravididteten eller förlossningen är en sexdödare, snarare tvärt om, man vill bara ha fler haha.... Din bekantas ex har fel och verkar lite knäpp.