Tankarna och känslorna är i en enda röra. Vattnet gick idag på förmiddagen och efter ett läkarbesök så är det konstanterat att det inte finns något vatten kvar. Läkaren gav oss mindre än 1% chans att bebisen ska överleva, att hinnan ska läka ihop så det nybildade vattnet ska stanna. Vi valde att åka hem för att återkomma imorgon och avsluta.
Har läst om mirakel som kan ske. Men i vårt fall finns det tyvärr inget mirakel att vänta. Det enda vi kan göra är att försöka ta oss igenom detta med så minimala ärr som möjligt.
Hon hade dock samma uttalande från läkare och de ville verkligen sätta igång henne men hon vägrade.
Usch så hemsk. Rent vidrigt!!!! :,(
Jag håller med ovanstående, läs denna tråd
Snälla respektera det jag skriver. Jag ger inte ut alla detaljer här på familjeliv så det finns anledningar till att vårt hopp är ute. Det jag behöver hjälp och stöttning med är hur jag och min man ska ta oss igenom detta, och min oro över hur de kommande dagarna kommer vara.
Menade inte att verka okänslig. Hade ingen aning om andra komplikationer då det inte framgick i tråden. Anyway, jag har själv inte varit med om detta men det är fruktansvärt hemskt och tråkigt! :(
Jag själv har aldrig varit med om detta. Men jag personligen tycker inte ni ska stressa bara för o få det "överstökat", låt var sak ha sin tid. Ta er god tid med bäbis när denne är född. Självklart är det oerhört traumatiskt men människan är så stark! Ni kommer ta er genom förlusten! Tillåt er gråta och skrika tills det inte finns nått gråt o skrik kvar.
Har ni nått namn till bäbisen?
Känner så med dig!! Det är fruktansvärt... Vi förlorade ett barn i v 18+ för bara några veckor sedan, också vattenavgång. Skriv gärna till mig om du vill pratas enskilt.
Hej, först vill jag börja med att skicka en stor kram till er som behövt gå igenom detta fruktansvärda. Jag vet vad ni känner...
Jag förlorade nyligen vårt barn i vecka 16, också pga för tidig vattenavgång. Vattnet gick sista aug, barnet levde i flera dagar efter det och vi blev hemskickade för att avvakta. Efter att värkarna satte igång på tisdagen visade det sig att fostret inte levde, födde på onsdagen den 5/9 en liten liten perfekt pojke.
Fick efter det veta att jag inte haft någon sänka när vattnet gått, men 95 i sänka när jag kom in med värkar. Fick senare bbekräftat att jag hade bakteriell vaginos som misstänks vara orsaken till att hinnorna sprack. Får resultatet från analysen av moderkakan om några veckor...
Det känns så oerhört sorgligt att ett barn som såg ut att vara helt friskt stötts ut från min kropp av en anlednnng som hade gått att medicinera om jag bara känt till den (hade inga symptom). Jag saknar honom varje dag och livet har smått tappat sin mening.
Hur går man vidare? Har ni fått några svar på varför det hänt? Hur mår ni idag? Har ni vågat försöka bi gravida igen och isåfall hur snabbt?
Om någon med samma erfarenhet vill skriva privat och prata så är det välkommet, tror vi är många som gått igenom samma sak...
Jag hade vattrnavgång i v 1p. Fick liknande besked att det nog inte skulle gå bra. Kämpade, sängliggande och uttråkad tills jag i v 34 födde två friska flickor . Så det finns absolut hopp 
Jag hade vattrnavgång i v 1p. Fick liknande besked att det nog inte skulle gå bra. Kämpade, sängliggande och uttråkad tills jag i v 34 födde två friska flickor . Så det finns absolut hopp
Jag hade vattrnavgång i v 1p. Fick liknande besked att det nog inte skulle gå bra. Kämpade, sängliggande och uttråkad tills jag i v 34 födde två friska flickor . Så det finns absolut hopp
Fast nu skriver ju ts att det inte finns något hopp för henne. Och det kan vara av diverse anledningar, infektion tex. Känns nog mest jobbigt att läsa om de där det gått bra då när hon uttryckligen skrivit att det inte kommer gå bra.
Nu är det ju fyra månader sen TS startade tråden.
Så det är inte aktuellt för hennes del längre.
Nu är det ju fyra månader sen TS startade tråden.
Så det är inte aktuellt för hennes del längre.
Kan vara aktuellt för andra.
Vi fick också hopp av läkarna, men dom poängterade att det även var mycket små chanser. Och eftersom den infektionen jag hade troligtvis spred sig till livmodern så klarade sig inte barnet - något som är det vanligaste som händer.
Självklart finns det solskenshistorier, men det kan vara bra att poängtera att i 99% av fallen går det inte som för dig.
Jag behöver prata med andra som gått igenom samma sak. Att höra att det hade kunna gå bra hjälper inte då det är något jag grämer mig över och har ångest för varje dag redan som det är...