Luno skrev 2019-06-05 22:16:44 följande:
Alltså, kan jag va värsta partypoopern och fråga om en sak? Har ni känt av några kalla fötter?
Direkt vi fick remissen så blev allt som förbytt, jag tvivlade på min sambo, på att skaffa barn var rätt. Kände så i några månader och sen förbyttes det till det vanliga upp och ner i att skaffa barn. Sen bestämde vi för att sluta försöka med letrozol och köra på IVF och då kändes allt SÅ SÅ bra. Älskade min sambo så mycket och så säker på att vi vill ha barn tillsammans.
Nu, direkt efter att jag hämtat ut sprutorna så kommer samma tankar tillbaka men nu svänger de hejdlöst! Drömde om ett ragg för 10 år sedan som jag inte ens känner, och när jag vaknade kände jag nästan det som en kramp att jag MÅSTE undersöka det spåret sen sov jag någon timme till och vaknade och kände inte alls så? Jag blir galen.
Min vän tror att jag har undantryckta känslor och tycker jag ska bromsa upp IVF, min syster tror att det är helt enkelt kalla fötter. Känner mig knäpp som i ena stunden vill fly landet och hitta någon annan och andra stund vara så säker på att det här är rätt. Jag VILL inte stoppa nu men jag vill inte göra fel val bara för att man längtat så och vandrat så lång väg. Men hur vet man? Hur vet man om det är på riktigt tvivel eller kalla fötter?
Det är svårt att veta. Jag har själv haft sådana känslor och tankar i vårt förhållande för några år sedan. Upplevde det jättejobbigt! Tillslut så pratade jag med min pojkvän (var ej gifta då) och bara att jag tog upp det gjorde att jag sedan väldigt snabbt kände att jag visst vill leva med honom och att jag åskade honom. Jag menar inte att du behöver ta upp det med din partner, men att sådana känslor kan komma. Och det behöver verkligen inte leda till separation. Att din vän tror att det är undanryckta känslor, det vet hon inget alls om. Klart att denna resa påverkar. Mycket hormoner och stora beslut. Din vän kanske bara vill väl, men tyvärr kan vissa ?gotta sig? i intriger. Men din vän kanske inte alls är en sådan person. Jag har en vän som jag känner nästan inte vill att det ska gå för oss, då hon själv inte har barn. Fast jag vet inte, men min känsla är så tyvärr. Det har gjort att jag inte riktigt vill prata med henne om vår process.
Ta inga förhastade beslut, men förstår att detta måste vara jättesvårt. Kanske ni kan vänta till efter sommaren med att sätta igång, bara för att få landa lite?
Ta hand om dig!
