Utebliven mens - överviktig och fd ätstörd

Tilda.k95

Äldre 24 Jun 15:45
5 svar

Citera Visa endast Anmäl

Utebliven mens - överviktig och fd ätstörd

TW: ätstörningar, fatshaming

Hej! Jag är en tjej på 23 år som för ungefär 10 år sedan (12-13 år) utvecklade en ätstörning som las till grund för min psykisk ohälsa. Trots upprepade kontakter med psykiatrin vågade jag aldrig berätta om mina problem med mat, och det tog därför många år innan jag på egen hand lyckades bli frisk (ungefär vid 19 års ålder blev jag bättre). Då, när jag var ca 17-18 år, så nådde jag min lägsta vikt på 52 kg. Jag är 163 cm lång, vilket då gav mig ett BMI på ca 19,5 vilket var väldigt nära undervikt (hade inte anorexi, utan nån slags UNS/bulimi).

Sedan jag var ungefär 19-20 år började jag öka i vikt eftersom jag 1. Slutade träna pga väldigt triggande och jag är/var skiträdd att tappa kontrollen och 2. Började helt enkelt äta vad jag ville. Det senaste året har det dock slagit över och jag har börjat hetsäta och ökat ännu mer i vikt. I skrivandets stund väger jag ca 95kg, varav 15-20kg har lagts på det senaste året. Jag har fortfarande kontakt med psykiatrin pga mina djupa depressioner och ångestproblematik, vilket också gör att jag det senaste åren varit arbetslös och sporadiskt försökt läsa upp mina betyg på komvux. Även detta tror jag bidragit till min stora viktuppgång.

Nu till problemet. Jag har inte haft mens på 4 månader. När jag vägde som minst och inte åt så försvann min mens några månader, men under eller överviktig har den aldrig varit utebliven 4 månader i rad. Jag har ju förstått att det antagligen hänger ihop med min övervikt, men det gör mig så fruktansvärt rädd och panikslagen. Jag är LIVRÄDD för att försöka gå ned i vikt. Jag har gråtit hela förmiddagen för att jag är så jävla rädd att antingen tappa kontrollen igen, sluta äta och börja kräkas, men jag är minst lika rädd för att jag ska försöka gå ned i vikt men misslyckas och därför hetsäta ännu mer. Jag är så jävla orolig, rädd och vet inte vart jag ska vända mig. Är livrädd för att vända mig till vården då jag ju inte har haft en dokumenterad ätstörning eftersom jag aldrig sökte hjälp, och därför ska mötas med fatshaming som triggar igång ätstörningen igen. Jag skäms även otroligt över att jag gått upp i vikt, och tänker ofta på kommentarerna jag fick när jag gick ned mycket i vikt på korta perioder (wow, vad fin du blivit! Etc). Att söka sig till vården och därav antagligen få matscheman gör mig panikslagen, eftersom då har jag ingen kontroll över vad jag får äta och inte och det kommer kännas som att alla dömmer mig om jag inte klarar det.

Det låter så rörigt men det är så det känns, jag är rädd för att fortsätta som jag gör nu och jag är minst lika rädd för att försöka gå ned i vikt. Vad tycker ni? Hur har ni andra överviktiga blivit bemöta inom vården ang detta? Hur lyckas jag gå ned i vikt utan att tappa greppet och självsvälta igen? Och hur ska jag lyckas erkänna för mig själv och mina nära att jag har ett problem, att jag är svag, att jag inte fixar detta själv?

PS: NEJ jag är inte gravid, jag är lesbisk och lever i en lesbisk relation sedan 2 år tillbaka :)
- «
- ‹
- Sida 1 av 1
- 1
- ›
- »
Svara i tråden
Svar på tråden Utebliven mens - överviktig och fd ätstörd
Meriall

Äldre 24 Jun 16:15

#1

Citera Visa endast Anmäl

Jag tänker att du nog fortfarande har en ätstörning och att den bara har bytt karaktär så att du går upp istället för ner, att du fortfarande har ett problematiskt förhållande till mat, träning och kropp. Du kanske skulle ta kontakt med en ätstörningsklinik eller om det inte finns, en kurator och/eller dietist? Den personen kan hjälpa dig att lära dig äta normalt och då kommer du långsamt närma dig din normalvikt utan att behöva banta. Samtidigt kan personen ha koll på dig så att du inte går ner på ett osunt sätt/tappar kontrollen.
Anonym (K)

Äldre 24 Jun 17:26

#2

Citera Visa endast Anmäl

Var bor du? Det finns ätstörningsenheter på många orter. Jag bor i Stockholm och har varit inskriven på Stockholms centrum för ätstörningar (SCÄ). Jag har uns som började när jag var 13 och sedan har gått upp och ner tills jag vågade söka hjälp när jag var 28 år. Jag hade en behandlare/psykolog som jag gick och pratade med två gånger i månaden och jag skrev matdagbok. Jag fick även gå på föreläsningar om ätstörningar och kände mig så träffad i det mesta de sa. För att komma dit skriver man en egenanmälan (finns att skriva ut från deras hemsida) så du behöver ingen remiss från läkare. Har för mig att de även har någon typ av behandling över internet om man bor på annan ort än Stockholm. Inför mitt första besök var jag jättenervös och svimmade nästan när jag skulle gå in. Jag var orolig för att mina problem inte var tillräckligt stora/svåra och att psykologen bara skulle tycka att jag var larvig men samtidigt var jag orolig för att hon skulle tycka att jag var sjukare än vad jag kände mig. Men det var en så stor lättnad att få prata med henne och hon var inte dömande utan lyssnade och gav information på ett pedagogiskt sätt. Så sök hjälp även om det känns svårt och tungt, det kommer kännas så mycket bättre sen! Är det någon i din närhet som vet om dina ätstörningar? Din flickvän t ex? Annars tycker jag att du ska börja med att berätta för henne. Det är skönt att ha någon som stöttar och som kan hjälpa en åt rätt håll. För mig var det från början en kollega som såg att jag inte mådde bra och som tillslut fick mig att berätta för henne. Hon hjälpte mig skiva egenanmälan och följde även med mig dit första gången.
Tilda.k95

Äldre 25 Jun 02:21

#3

Citera Visa endast Anmäl

Anonym (K) skrev 2018-06-24 17:26:52 följande:
Var bor du? Det finns ätstörningsenheter på många orter. Jag bor i Stockholm och har varit inskriven på Stockholms centrum för ätstörningar (SCÄ). Jag har uns som började när jag var 13 och sedan har gått upp och ner tills jag vågade söka hjälp när jag var 28 år. Jag hade en behandlare/psykolog som jag gick och pratade med två gånger i månaden och jag skrev matdagbok. Jag fick även gå på föreläsningar om ätstörningar och kände mig så träffad i det mesta de sa. För att komma dit skriver man en egenanmälan (finns att skriva ut från deras hemsida) så du behöver ingen remiss från läkare. Har för mig att de även har någon typ av behandling över internet om man bor på annan ort än Stockholm. Inför mitt första besök var jag jättenervös och svimmade nästan när jag skulle gå in. Jag var orolig för att mina problem inte var tillräckligt stora/svåra och att psykologen bara skulle tycka att jag var larvig men samtidigt var jag orolig för att hon skulle tycka att jag var sjukare än vad jag kände mig. Men det var en så stor lättnad att få prata med henne och hon var inte dömande utan lyssnade och gav information på ett pedagogiskt sätt. Så sök hjälp även om det känns svårt och tungt, det kommer kännas så mycket bättre sen! Är det någon i din närhet som vet om dina ätstörningar? Din flickvän t ex? Annars tycker jag att du ska börja med att berätta för henne. Det är skönt att ha någon som stöttar och som kan hjälpa en åt rätt håll. För mig var det från början en kollega som såg att jag inte mådde bra och som tillslut fick mig att berätta för henne. Hon hjälpte mig skiva egenanmälan och följde även med mig dit första gången.

Bor tyvärr 60 mil ifrån Stockholm och ätstörningsenheten i mitt landsting är inte särskilt bra, av vad jag hört att vänner som gått där. :/

Dom flesta i min omgivning vet typ hur det var när jag var tonåring, men inte mina föräldrar som jag just nu bor hos pga arbetslösheten. Alla jag pratat med tror dock jag är helt frisk nu, men ärligt talat vet jag inte ens vad som är vad längre. Mår jag dåligt för att det är jobbigt med maten eller är det jobbigt med maten för att jag mår dåligt? Har jag ens ett problem eller är jag bara en bortskämd, glupsk snorunge som borde skärpa sig? Suck.
Anonym (K)

Äldre 25 Jun 07:34

#4

Citera Visa endast Anmäl

Tilda.k95 skrev 2018-06-25 02:21:42 följande:
Bor tyvärr 60 mil ifrån Stockholm och ätstörningsenheten i mitt landsting är inte särskilt bra, av vad jag hört att vänner som gått där. :/

Dom flesta i min omgivning vet typ hur det var när jag var tonåring, men inte mina föräldrar som jag just nu bor hos pga arbetslösheten. Alla jag pratat med tror dock jag är helt frisk nu, men ärligt talat vet jag inte ens vad som är vad längre. Mår jag dåligt för att det är jobbigt med maten eller är det jobbigt med maten för att jag mår dåligt? Har jag ens ett problem eller är jag bara en bortskämd, glupsk snorunge som borde skärpa sig? Suck.

Här är en länk till SCÄ:s internetbehandling. stockholmatstorningar.se/om-oss/vara-enheter/mottagning-for-vuxna/internetbehandling/

Läs där, det kanske är något som passar dig. För du behöver hjälp! Du har helt klart en ätstörning sen om den påverkas och blossar upp av hur resten av det liv ser ut spelar mindre roll. Du har ett stört förhållande till mat. Hade du inte haft det hade inte ditt ätande påverkats av ditt dåliga mående. För att komma vidare måste du söka hjälp men det är det ingen annan som kan hjälpa dig med. DU måste bestämma dig för att du behöver och vill ha hjälp. DU måste söka hjälpen och DU måste se till att du går på första träffen och sedan följa den plan som sätts upp för dig. Det finns inget annat sätt. Du kommer inte bli frisk av dig själv. Du behöver professionell hjälp och den finns att få (t ex ätstörningsenheten på din ort, SCÄ som jag tipsade om och säkert fler ställen om du söker googlar runt lite) men det är DITT ansvar att söka den. Gör det!
Smillis

Äldre 25 Jun 08:49

#5

Citera Visa endast Anmäl

Hej, du borde kolla upp ditt prolaktin värde! För högt värde kan få mensen och ägglossning att stanna upp. Mvh

«
‹
Sida 1 av 1
1
›
»

Svara i tråden

Svar på tråden Utebliven mens - överviktig och fd ätstörd

Utebliven mens - överviktig och fd ätstörd

INNEHÅLL