En fråga till er som adopterat

När man får ett biologiskt barn blir det väl nästan alltid så att man går in i en bebisbubbla när barnet är fött dvs man blir som förälskad i barnet och tänker bara på det och minsta lilla grej känns stor och allt annat blir oviktigt och får stå tillbaka. Man vill bara prata om barnet med vänner etc och ibland glömmer man av sin partner för att förälskelsen i barnet är så stor. Sedan efter ett halvår-år så lugnar det sig och man mognar i kärleken, kan se och prata med vännerna om andra saker igen, man börjar intressera sig mer för partnerrelationen igen och inte bara se sig som föräldrar. Förälskelsen blir kärlek :)

Är det likadant när man adopterar? Jag tänker att då är väl barnet oftast 2+ år när man får det. Kan det bli på samma sätt ändå att man går in i bubblan där nästan inget utöver barnet existerar och när vännerna pratar jobb, serier, killar etc så vill man egentligen hellre prata om färgen på barnets bajs eller den gulliga minen hen gör när hen är nyvaken eller att hen lärt sig säga vovve på svenska.

Hoppas ni förstår frågan och inte tar illa upp :) Jag förstår att kärleken är likadan men undrar om man hoppar över förälskelse-fasen och kommer direkt till den mogna kärleken eller om man hamnar i den fast barnet är äldre när man får det?