• Äldre 11 Aug 14:13
    2680 visningar
    13 svar
    13
    2680

    Gravid å arg på partnern

    Jag är gravid i vecka 17 men jag är så arg och irriterad på min man. Jag är trött och har ont i kroppen, samt fick en propp i benet som jag medicinerar mot men känner fortfarande av. Benet svullnar och jag kan inte gå normalt pågrund av smärtan. Jag har påtalat det flertalet gånger men ändå får jag ensam ta ansvar för hem och barn i stort sett. Tvätt, mat, städ, kalas, gäster och rutiner. Vi båda arbetar heltid. Jag alltid dagtid, han skift. Min man ägnar gärna tid åt sitt intresse och tycks som det ända han har i huvudet. Han håller inte "efter" utan säger sig spara så det blir mer samlat, dock glömmer han sen å ta itu med det. När jag klagar om att jag får göra allt så förminskar han det jag gör och tycker inte de jag gör är en stor grej. Han tycker allt är oviktig och säger sig inte tänka på saker eller se saker. Snigelspår i toan( efter honom), överfulla sopor, överfull tvättkorg med rentvätt, smutsiga barn, damm, ge barnen mat osv.

    För att han ska göra saker krävs att jag ber honom om det. Detta gör mig så irriterad för att jag ska tänka för oss båda hela tiden som borde vara självklart. Jag vet inte hur jag ska bete mig och önskar helst han flyttar då det känns som han inte tillför något för familjen bara tänker på sig själv.

  • Svar på tråden Gravid å arg på partnern
  • Anonym (J)
    Äldre 11 Aug 14:22
    #1
    +1

    Kom det från ingenstans precis nu?

  • Äldre 11 Aug 14:30
    #2
    +1

    Det måste vara frustrerande och tung för dig. Konstigt att han blev så helt plötsligt. Synd du inte visste det innan ni skaffade barn, då kunde du valt bort honom. Ja eller väntat tills han blev äldre/mognat. Du får helt enkelt tjata & gnata på honom, som till ett barn. Kanske det fungerar. Kanske han då älskar, stöttar och repekterar dig tillslut.

  • Äldre 11 Aug 15:02
    #3

    Usch! Han låter som ett stort barn.

    Gör en lista på allt hushållsjobb som behöver göras i hemmet tillsammans med honom och hur ofta det behöver göras. Byta däck på bilen görs ju bara två gånger om året medan att dammsuga sker minst en gång i veckan. Sedan delar ni ipp sysslorna så de blir rättvisst fördelade och fall inte i fällan av att han bara gör enstaka säsongsbetonade grejor utan det ska vara rättvist.

    Var lite diplomatisk och inled hela grejen med att säga ?det är ju mycket som behöver fixas med här hemma så för att inte vi ska glömma något så behöver vi sättas oss ner och se över och dela upp sysslorna.?

    Vill han inte det så begär att ni ska gå i familjeterapi. Då kommer ni få göra en liknande övning med övervakning av familjeterapeut. Vägrar han terapi, eller förändring dumpa honom för han verkar förbannat omogen.

  • Anonym (Men vafaaa­an)
    Äldre 11 Aug 15:41
    #4
    -1
    Godisbuske skrev 2018-08-11 14:30:30 följande:

    Det måste vara frustrerande och tung för dig. Konstigt att han blev så helt plötsligt. Synd du inte visste det innan ni skaffade barn, då kunde du valt bort honom. Ja eller väntat tills han blev äldre/mognat. Du får helt enkelt tjata & gnata på honom, som till ett barn. Kanske det fungerar. Kanske han då älskar, stöttar och repekterar dig tillslut.


    Åh, vilket fint icke-dömande och positivt inlägg. Bra jobbat att stötta TS och inte sitta och ironisera över en utarbetad gravid kvinnas livssituation. Fint också att du inte lägger över precis allt ansvar för situationen på TS. Blir riktigt varm i hjärtat!
  • Äldre 11 Aug 16:12
    #5
    Anonym (Men vafaaaan) skrev 2018-08-11 15:41:55 följande:
    Åh, vilket fint icke-dömande och positivt inlägg. Bra jobbat att stötta TS och inte sitta och ironisera över en utarbetad gravid kvinnas livssituation. Fint också att du inte lägger över precis allt ansvar för situationen på TS. Blir riktigt varm i hjärtat!
    Nu kunde jag inte se dina förträffliga råd som genom ett trollslag gör hennes man till en husgud. Hur skall FL kunna lösa detta mysterium, med denna man. Hur skall vi få honom att mogna, ta sitt ansvar, stötta & hjälpa sin sambo. Respektera henne..  inte lätt asså. Men tror du sitter med svaret !!  Kom igen nu
  • Äldre 11 Aug 16:26
    #6
    +1
    Godisbuske skrev 2018-08-11 16:12:14 följande:
    Nu kunde jag inte se dina förträffliga råd som genom ett trollslag gör hennes man till en husgud. Hur skall FL kunna lösa detta mysterium, med denna man. Hur skall vi få honom att mogna, ta sitt ansvar, stötta & hjälpa sin sambo. Respektera henne..  inte lätt asså. Men tror du sitter med svaret !!  Kom igen nu
    Anonym (Men vafaaaan) skrev 2018-08-11 15:41:55 följande:
    Åh, vilket fint icke-dömande och positivt inlägg. Bra jobbat att stötta TS och inte sitta och ironisera över en utarbetad gravid kvinnas livssituation. Fint också att du inte lägger över precis allt ansvar för situationen på TS. Blir riktigt varm i hjärtat!
    Men jag kan dock säga vad jag gjorde i samma situation. Jag skrev inte på FL, Jag pratade med min sambo, vi gjorde listor, etc, etc.  Med lovan om bättring flera gånger. Men det funkade inte. Så jag lämnade henne. Nu bor barnen i en svinstia halva tiden och halva tiden i ett normalt hem. Jag fick mycket mer tid över för fritid och blev en gladare pappa. 

  • Anonym (Men vafaaa­an)
    Äldre 11 Aug 16:26
    #7
    -1
    Godisbuske skrev 2018-08-11 16:12:14 följande:

    Nu kunde jag inte se dina förträffliga råd som genom ett trollslag gör hennes man till en husgud. Hur skall FL kunna lösa detta mysterium, med denna man. Hur skall vi få honom att mogna, ta sitt ansvar, stötta & hjälpa sin sambo. Respektera henne..  inte lätt asså. Men tror du sitter med svaret !!  Kom igen nu


    Nej nej, jag tror du är på rätt spår genom ditt skuldbeläggande av TS! Liiiite mer skit kan du allt kasta på henne, så kommer nog allt lösa sig till det bästa. Jag har sett i oräkneliga trådar att du är ett proffs på att förklara för kvinnor vilken pissig sits de satt sig i genom sin egen klantighet så jag tror absolut att du kan lösa även denna TS problem med din varma människosyn.
  • Äldre 11 Aug 16:42
    #8
    +1
    Anonym (Men vafaaaan) skrev 2018-08-11 16:26:33 följande:
    Nej nej, jag tror du är på rätt spår genom ditt skuldbeläggande av TS! Liiiite mer skit kan du allt kasta på henne, så kommer nog allt lösa sig till det bästa. Jag har sett i oräkneliga trådar att du är ett proffs på att förklara för kvinnor vilken pissig sits de satt sig i genom sin egen klantighet så jag tror absolut att du kan lösa även denna TS problem med din varma människosyn.
    Hur många trådar finns det inte om detta... och liknande.  Sluta sära på benen för stolpskott. Gör man det får man stå sitt kast eller dra. Spela roll hur många brudar som skriver förslag på det ena eller andra i diverse trådar. Skiter väl dom killarna fullständigt i.  Så upp med hakan och torka dina tårar nu.
  • Anonym (Men vafaaa­an)
    Äldre 11 Aug 17:01
    #9
    Me87 skrev 2018-08-11 14:13:57 följande:

    Jag är gravid i vecka 17 men jag är så arg och irriterad på min man. Jag är trött och har ont i kroppen, samt fick en propp i benet som jag medicinerar mot men känner fortfarande av. Benet svullnar och jag kan inte gå normalt pågrund av smärtan. Jag har påtalat det flertalet gånger men ändå får jag ensam ta ansvar för hem och barn i stort sett. Tvätt, mat, städ, kalas, gäster och rutiner. Vi båda arbetar heltid. Jag alltid dagtid, han skift. Min man ägnar gärna tid åt sitt intresse och tycks som det ända han har i huvudet. Han håller inte "efter" utan säger sig spara så det blir mer samlat, dock glömmer han sen å ta itu med det. När jag klagar om att jag får göra allt så förminskar han det jag gör och tycker inte de jag gör är en stor grej. Han tycker allt är oviktig och säger sig inte tänka på saker eller se saker. Snigelspår i toan( efter honom), överfulla sopor, överfull tvättkorg med rentvätt, smutsiga barn, damm, ge barnen mat osv.

    För att han ska göra saker krävs att jag ber honom om det. Detta gör mig så irriterad för att jag ska tänka för oss båda hela tiden som borde vara självklart. Jag vet inte hur jag ska bete mig och önskar helst han flyttar då det känns som han inte tillför något för familjen bara tänker på sig själv.


    Din man påminner om hur min var innan han fick sin NPF-diagnos. Min man har högfungerande autism och ADHD och har jättesvårt att hålla ordning hemma. Hur reagerar karln när ni pratar om det? VILL han hjälpa till mer? Kan ni isåfall scehmalägga de saker han bör göra? Min man klarar saker med bestämda intervall och tider lättare, t.ex. tvätt eller saker som man gör dagligen vid ungefär samma tid.
  • Äldre 13 Aug 11:43
    #10

    vi är tillsammans/gifta sedan över 10 år å har två barn, så kommer inte som en chock för mig. Dock har jag mått betydligt bättre än jag gör nu och jag har orkat göra mycket själv. Nu när jag har ont och låg energinivå klarar jag det inte. Jag skulle väl inte kalla mig överdrivet pedantisk och tror ingen skulle tycka det som kommer hem till mig. Men jag vill inte det ska vara dammigt eller smutsigt och att var sak är på sin plats och det är ordning för dels mina barns skull men också för mitt mående skull. Jag försöker att "välja mina strider". De är väl de att jag känner mig som en jävla surkärring som går och pikar hela tiden och försöker bita ihop tills jag tillslut exploderar och det blir århundradets bråk. Vi har pratat om det, han säger att han förstår och ska bättra sig, håller en vecka, sen back to normal. Han tror sig ha ADD och säger sig inte se de som bör göras. (godtar inte ADD förrän han gjort utredning samt att de inte ursäktar att inte göra nåt). Jag tycker heller inte att jag ska tänka åt honom vad som behöver göras. De måste han väl förstå själv. Gav nu som förslag att han ställer alarm när han kommer från arbetet och går runt i hela huset och ser själv vad som bör göras. Så får man se hur de fungerar. Jag tror hans beteende beror på omogenhet och att han är uppväxt i en familj där föräldrarna gjorde allt åt honom. Det kan kännas som att han använder strategier för att slippa göra saker som att gå på toa när vi håller på å plockar undan från bordet osv. De menar han att han inte gör, men kanske ändå omedvetet. Jag å andra sidan fick automatiskt ta mycket ansvar redan som liten. Jag är noga med att barnen gör saker de klarar av utifrån ålder och de klarar av att görs de automatiskt. Men hos honom fastnar de aldrig riktigt.

  • Äldre 13 Aug 11:54
    #11
    Godisbuske skrev 2018-08-11 16:42:46 följande:

    Hur många trådar finns det inte om detta... och liknande.  Sluta sära på benen för stolpskott. Gör man det får man stå sitt kast eller dra. Spela roll hur många brudar som skriver förslag på det ena eller andra i diverse trådar. Skiter väl dom killarna fullständigt i.  Så upp med hakan och torka dina tårar nu.


    Jag kanske inte är jätteofta inne på familjeliv forum men vet tillräckligt att det är här världens bästa, lyckade och klokaste människor hänger som tycker att ledsna eller dåligt mående är dumma i huvudet . Om jag fattade hur man sökte efter liknande inlägg hade jag kanske gjort de istället för att skriva ett inlägg. Konstigt att sära på benen för min man? Allt annars kanske fungerar bra i relationen men att det är jobbigt att leva ihop pågrund av att vi är så fundamentalt olika när de gäller att sköta hem och barn. Jag hoppades med trådstarten på stöttning och förslag på sätt att lösa situationen.
  • Anonym (A)
    Äldre 13 Aug 11:57
    #12

    Har också problem med en man som inte ser, men får han klara direktiv så fixar han det.

    Han tar en hel del av rutinuppgifterna- t.ex. tvätt och diskmaskinen, och får sedan listor av mig på vad som behöver göras- ibland med detaljnstruktioner där det behövs. Vi gör också en del ryck tillsammans.

    Barnen tar han bra hand om, men han har svårt att se var han ska börja och vad som behöver göras i hemmet. Han gör dock gärna det jag ber honom om.

    Jag tar mer plock, ryck för att organisera saker och styr upp och planerar.

    Maken ställer även in påminnelser i mobilen för att komma ihåg vad han ska göra om det är något som ska göras senare.

  • Anonym (Men vafaaa­an)
    Äldre 13 Aug 16:03
    #13
    Me87 skrev 2018-08-13 11:43:32 följande:

    vi är tillsammans/gifta sedan över 10 år å har två barn, så kommer inte som en chock för mig. Dock har jag mått betydligt bättre än jag gör nu och jag har orkat göra mycket själv. Nu när jag har ont och låg energinivå klarar jag det inte. Jag skulle väl inte kalla mig överdrivet pedantisk och tror ingen skulle tycka det som kommer hem till mig. Men jag vill inte det ska vara dammigt eller smutsigt och att var sak är på sin plats och det är ordning för dels mina barns skull men också för mitt mående skull. Jag försöker att "välja mina strider". De är väl de att jag känner mig som en jävla surkärring som går och pikar hela tiden och försöker bita ihop tills jag tillslut exploderar och det blir århundradets bråk. Vi har pratat om det, han säger att han förstår och ska bättra sig, håller en vecka, sen back to normal. Han tror sig ha ADD och säger sig inte se de som bör göras. (godtar inte ADD förrän han gjort utredning samt att de inte ursäktar att inte göra nåt). Jag tycker heller inte att jag ska tänka åt honom vad som behöver göras. De måste han väl förstå själv. Gav nu som förslag att han ställer alarm när han kommer från arbetet och går runt i hela huset och ser själv vad som bör göras. Så får man se hur de fungerar. Jag tror hans beteende beror på omogenhet och att han är uppväxt i en familj där föräldrarna gjorde allt åt honom. Det kan kännas som att han använder strategier för att slippa göra saker som att gå på toa när vi håller på å plockar undan från bordet osv. De menar han att han inte gör, men kanske ändå omedvetet. Jag å andra sidan fick automatiskt ta mycket ansvar redan som liten. Jag är noga med att barnen gör saker de klarar av utifrån ålder och de klarar av att görs de automatiskt. Men hos honom fastnar de aldrig riktigt.


    Han påminner som sagt väldigt mycket om min man som har diagnos och han kan definitivt inte "se vad som behöver göras". Det låter ju kättebra att din man har den självinsikten att han misstänker ADD. Mindre bra att du verkar dissa den idén och tycker att han bara ska skärpa sig. Som jag ser det har du två alternativ:

    1. Stötta din man genom en utredning och hoppas att han får diagnos och fungerande medicinering. Kommunicera tydligt kring hur hemmet ska skötas och schemalägg viktiga moment. Njut av den mer välfungerande tillvaron.

    2. Fortsätt hävda att det bara är att skärpa sig och hoppas på att han plötsligt ska börja se vad som behöver göras (trots att han förmodligen faktiskt inte KAN se det) Bli arg och bitter för att han inte magiskt lyckas utveckla denna förmåga. Separera.
Svar på tråden Gravid å arg på partnern