Forum Känsliga rummet Abort
Inlägg från: Anonym (LillaM) |Visa alla inlägg
  • Anonym (LillaM)
    Anonym (Lilla­M)
    13 svar
    Citera Återställ Anmäl

    Blandade känslor om abort

    Du som läser, döm mig inte för det är det sista jag behöver. 

    Jag har blivit oplanerat gravid på grund av att jag och min man har slarvat med skyddet. Min första tanke när jag såg testet visa texten "gravid" för fyra dagar sen var nej nej nej nej nej. Det går inte. Vi vill båda ha barn, så himla gärna. Men vår ekonomi är körd i botten, inkomsterna är inte särskilt stabila just nu och vi har inga reserver. Vi får vända på varenda krona för att klara oss just nu, och det finns även andra omständigheter som gör att tillfället inte är rätt nu, bland annat för liten bostad. 

    Första dagen var jag tvärsäker på abortbeslutet och kunde inte ens ta in att jag var gravid, och kände därmed heller ingen koppling till livet jag bär på. Abort kändes bara som en sak som var tvungen att göras, och visst kändes det jobbigt men det kändes inte som att världen skulle rasa samman. Men nu känns det så. Oftare och oftare återkommer jag till känslan om hur hemskt allting är. Dåligt samvete över att jag kommer göra abort. Undran om vem livet inne i mig är. Vem hen hade kunnat bli, eller ja, fortfarande kan bli eftersom jag ännu är gravid. 

    Jag ringde läkaren idag och bokade en tid för ett besök, men det tog emot så hårt. Jag vill inte göra abort, för jag vill ha barn. Men jag vill inte ha barn just nu, vår situation är inte tillräckligt stabil och därför vill jag göra abort. Jag vill inte men jag vill. Förstår någon mig? 

  • Svara i tråden
    Svar på tråden Blandade känslor om abort
  • Anonym (LillaM)
    Anonym (Lilla­M) Trådstartaren
    #2
    Citera Återställ Anmäl
    Anonym (Liten plats) skrev 2018-09-17 22:40:53 följande:

    Svårt beslut.

    Det jag tänkte flika in med är bara att ett barn inte tar så stor plats i början. Jag och min man har levt i en lägenhet på under 50 kvm tillsammans med vårt barn som nu är snart 2,5 år. Så att ni bor litet behöver inte vara ett hinder.

    Sen så kan jag inte lägga mig i resten då jag själv inte har varit med om samma situation.

    Hoppas det går bra och känns ok med vad du ön bestämmer dig för.


    Det har du rätt i. Det är nog mer så att det är så många mindre saker som talar emot den här graviditeten, att allt tillsammans blir stort. Massor av detaljer som inte går ihop i mitt huvud, och jag har ingen aning om hur det skulle kunna lösa sig på ett bra sätt. Därför känns abort som det "bästa" alternativet just nu, även om det tyvärr kommer leda till en evig sorg också. Så svårt. 

    Tack iallafall för ditt svar, det betyder mycket! Hjärta
  • Anonym (LillaM)
    Anonym (Lilla­M) Trådstartaren
    #4
    Citera Återställ Anmäl
    Anonym (Oplanerat gravid) skrev 2018-09-18 14:52:31 följande:

    Jag förstår dig.

    Jag fick veta för 1v sedan att jag var gravid, oplanerat... Började med glädje, chock, panik... Vi har varit tillsammans en kort tid och bor inte på samma adress ännu. Gav beskedet till papoan som även han blev chockad men som självklart tyckte att vi skulle behålla. Jag har gråtit i timtal! För att sedan känna mig som på moln. Vi har pratat om att skaffa barn, men inte redan nu. Beslutet har landat i att vi ska behålla och lösa allt det praktiska. Nu nör chocken lagt sig så känns det bara heeelt fantastiskt. Vi har inga ekonomiska svårigheter. Men barn sedan tidigare i andra förhållanden som kommer att påverkas av detta.

    Jag skulle aldrig förlåta mig själv om jag genomförde en abort. Jag är så glad och fast vid vårt beslut att behålla.

    Hur tror du att du kommer att må efter aborten? Du har ca 7 månader att förbereda nu.. Har ni jobb, familj och släkt som stöttar?


    Kul att få svar ifrån någon som går igenom något liknande! Min man stöttar mig oavsett beslut, vi vill ju båda ha barn - det är bara situationen vi lever i som gör det till "fel" tillfälle. 

    Jag är glad för er skull, att ni landat i ett beslut som känns bra för er! Det måste kännas fantastiskt. 

    Jag vet inte hur jag kommer att må. Men jag tror att det kommer att bli en sorg. Även om det inte är ett färdigvuxet barn så är det ett foster med ett hjärta som slår, som växer hela tiden i mig. Ett foster som kan utvecklas till ett barn. Han har jobb, dock dåligt betalt och jag är arbetssökande. Han 33 år och jag 24 år. 

    Som du hör är det väldigt jobbigt för mig. Mina egna känslor plus hormoner gör det inte lättare. Jag pendlar mellan att känna att det kanske kan gå, och att känna att det känns hopplöst och som att vi har för dåliga förutsättningar för att kunna ge barnet en bra start i livet. 

  • Anonym (LillaM)
    Anonym (Lilla­M) Trådstartaren
    #6
    Citera Återställ Anmäl
    Anonym (Oplanerat gravid) skrev 2018-09-18 17:20:49 följande:

    K


    När är rätt tillfälle? Det är alltid ngt som står ivägen. Att kunna bli gravid är för mig ingen självklarhet. Därav att en graviditet är värderad väldigt högt för mig.

    Förutom att ni har det skralt ekonomiskt, hur ser er sociala situation ut? Finns det stöd hos vänner/föräldrar? Har ni ngn missbruksproblematik etc. Pengar kommet och går. Jag tror att vara på rätt plats mentalt ich socialt är viktigare...
    Det har du rätt i. Inget tillfälle lär nog vara rätt, man får se till att det blir bra helt enkelt. Det är ingen självklarhet för mig heller, egentligen ser jag det som en gåva och jag värderar det högt innerst inne. Mitt hjärta skriker ju ja, men min hjärna säger nej... 

    Ja, vi har bra relation med vänner och familj, och ingen missbruksproblematik finns. Vi har en bra relation med varandra. 
Svara i tråden
Svar på tråden Blandade känslor om abort

INNEHÅLL

Forum
Avdelningar
FamiljeLiv.se
© 2003-2024 - All rights reserved       Modern Women Media Sweden AB       Kungsgatan 44, 5tr       111 35 Stockholm       Sweden


Annonsera Kontakt Säkerhet & regler Cookies