Jag önskar ett barn till men han vill inte

Tur då att inte alla har den driften, speciellt om de blir som vissa i denna tråden.

Ja, det är nog tur. Och man ska nog se till att ha en partner som kan acceptera de önskningar och den drift man har. 

Märkligt att så många underkänner mannens beslut att vilja ha ett barn...? Intressant diskussion! 

Det här är nog ett av de svåraste dilemman i en relation... Jag förstår verkligen att det gör ont i dig TS, barnlängtan behöver inte vara logisk eller rationell men den gör ont, även om man har barn sedan innan.

Jag har inte erfarenhet av just detta men jag levde tidigare i en relation där min dåvarande absolut ville ha barn och jag inte ville alls. Det var en stor sorg för oss båda att vi inte kunde komma överens och varje gång vi diskuterade det blev det som en total återvändsgränd för man kan ju inte kompromissa när det gäller barn. Vill man ha barn kan man inte avstå för någon annans skull och vill man inte ha barn kan man inte tvingas till det på grund av någon annans vilja. I ditt fall blir det lite annorlunda eftersom ni redan har en familj och alternativet, att lämna, kommer att påverka det barn ni redan har. Jag tycker det låter som att det har låst sig lite för er båda, kanske skulle ni behöva gå i terapi tillsammans för att få nya vinklar på problemet. I vårt fall slutade det med att vi gick isär, till stor del på grund av barnfrågan. Jag har ingen kontakt med mitt ex idag och vet inte hur det gick men jag lever i en ny relation och har två barn. När pressen och tjatet försvann så upptäckte jag själv att jag var redo för barn så man kan absolut ändra sig med tiden. Dock tror jag att det måste komma från en själv och inte från någon annan.

Lycka till!

Det är klart den chansen finns. Det vet nog han också. Men tack och lov så chansar han inte, för tänk om det INTE blir så. Stackars barn i så fall. Det är barnet man bör tänka på först.

[quote=79131860][quote-nick]Anonym (?) skrev 2018-10-12 14:39:37 följande:[/quote-nick]Du skriver att han är adopterad. Jag tänker att han kanske skulle kunna fråga sina föräldrar om de hade velat ha ett syskon till honom? För även om han aldrig haft ont av att vara själv så kanske de har ett annat perspektiv. [/

Ja han är adopterad pga pappan inte kan få barn . Deras plan var att adoptera ett barn till men det var någonting som gjorde att det inte blev så ( minns inte exakt anledningen) . Hans föräldrar och släkt och alla runtomkring oss är helt på min sida och tycker att vi borde skaffa ett syskon men min sambo blir bara sur och arg när även dom kommenterar det och säger att vi har det bra som det är .slut.

Jag håller med om att det är inte värt att tvinga fram ett barn . Men jag vet också att skulle vi få ett barn till så är han inte den som skulle ångra sig och hålla på heller. Mem som sagt ett barn till skulle mest vara för min sons skull och inte min , jag är rädd för att lämna min som ensam en dag ifall något skulle hända oss .

[quote=79132122][quote-nick]Anna198407 skrev 2018-10-12 16:53:58 följande:[/quote-nick][quote=79131860][quote-nick]Anonym (?) skrev 2018-10-12 14:39:37 följande:[/quote-nick]Du skriver att han är adopterad. Jag tänker att han kanske skulle kunna fråga sina föräldrar om de hade velat ha ett syskon till honom? För även om han aldrig haft ont av att vara själv så kanske de har ett annat perspektiv. [/

Ja han är adopterad pga pappan inte kan få barn . Deras plan var att adoptera ett barn till men det var någonting som gjorde att det inte blev så ( minns inte exakt anledningen) . Hans föräldrar och släkt och alla runtomkring oss är helt på min sida och tycker att vi borde skaffa ett syskon men min sambo blir bara sur och arg när även dom kommenterar det och säger att vi har det bra som det är .slut.

Jag håller med om att det är inte värt att tvinga fram ett barn . Men jag vet också att skulle vi få ett barn till så är han inte den som skulle ångra sig och hålla på heller. Mem som sagt ett barn till skulle mest vara för min sons skull och inte min , jag är rädd för att lämna min som ensam en dag ifall något skulle hända oss .[/

Folk runtomkring mig har såklart påverkat mig också . När min son närmade sig 2 år så började folk på mitt jobb , min bror , mina föräldrar och vänner att fråga när är det dags för nästa barn? För han måste ju få ett syskon , det är inte roligt att vara ensam barn mm mm mm . Dom kommentarerna har ju dessutom påverkat mig ännu mer till att jag ville ha ett barn till , för jag höll ju med dom om allt dom sa ...

Som (adopterat) "ensambarn" kan jag säga att min barndom kunde inte varit bättre. Jag fick ha mina leksaker ifred, mitt lekrum ifred, fick både mammas och pappas ostörda uppmärksamhet utan konkurrens från någon annan och slapp dela på allt med syskon och jag och mina kompisar kunde leka ifred.

Säger inte att det ena är bättre än det andra. Det måste det berörda paret själva få avgöra. Ibland kan man inte enas och då ska ingen tvingas emot sin vilja. Det är inget ovanligt och inte ett dugg konstigt att i övrigt välfungerande förhållanden tar slut på deb här frågan. Det tråkiga är omgivningens reaktioner som att man inte gjort tillräckligt om man "bara" (i deras ögon) har ett barn.... För att inte tala om de som valt bort barn som ofta får frågan om de är sjuka :(

Det är väl egentligen ingen som underkänner det. Men det är förståeligt om kvinnan då vill gå om hon vill ha fler barn. 

Framtvingade barn blir väl sällan bra?

Men det beror klart på vilken personlighet man har att göra med.

Jag är kvinna men har benhårda principer och om jag eller min man säger att något är viktigt för oss så är det så, det är inget man bara kan jazza förbi med "hoppsan det hände en liten olycka -jag är gravid".

Hade jag varit man till en del kvinnor här så hade ni varit frånskilda fortare än det går att byta film på Netflix, säger bara det.

Själv är jag hellre lycklig med ett barn än frånskild med två.

Men herregud, vad är det för sjuka människor som lägger sig i sånt??

"Bara" för att han inte vill? Är ett barn ett "bara"?

Nej, ett barn är inte bara. Men han är beredd att göra sin fru olycklig för rätt ytligt materiella saker låter det som i trådstarten. Att barnet ska kunna få allt som han fick etc. Och det tycker jag är något av "bara". 

Det låter ju inte som att han skulle bli vådligt olycklig om det blir ett barn till. Men hon blir det om det inte blir det. Och då tycker jag nog att han är rätt fel ute om han inte tar hänsyn till det. 

Det är just det här som är själva grundproblemet i frågan och anledningen till att många i övrigt välfungerande förhållanden spricker på denna fråga.

Varför är det alltid han som förväntas acceptera allt för att inte göra henne olycklig ? Varför är det alltid han som förväntas ge efter på sin egen vilja för att inte göra henne olycklig, för att han säger rakt ut vad han tycker istället för att ge de mest välpolerade argumenten.

Jag förstår om hon känner likadant fast åt andra hållet.

Jag förstår att läget är jätteknepigt och säkerligen ledsamt för dom båda. Och jag vet inte hur man ska lösa det. För risken är stor att det slutar med en känsla av sorg för den ena oavsett, om inte en "ger upp"...

Hans skäl är lika giltiga. Han kanske vill leva det livet. Hans liv är hans.

Han förnekar inte sin fru några barn, hon är fri att skaffa fler.

Jag förstår att man inte kan tvinga på någon något mot hens vilja, men jag tycker det är så tråkigt att det alltid ska vara så självklart att det är den som vill som får ge vika när det gäller såna här saker. Det är alltid den som INTE vill som får bestämma. Samtidigt som man inte kan tvinga någon till något, ska man också ha i åtanke att den andra parten får gör kanske sitt livs största avkall för motpartens skull. Och jag kan inte låta bli att undra, vad är värst; att partnern får ett till barn (som han såklart kommer älska och aldrig ångra) eller att du får gå och sörja det barn som aldrig fick bli till? Okej, om du hade krävt ett tredje eller fjärde barn, men två barn tycker jag nog att du ska stå på dig om. Alt. fundera över om du vill separera. Då kanske han förstår hur viktigt detta är för dig. 

/mellan-raderna.com/