Jag vill ligga med min kollega, är gift

Ja du.... i 2 år har jag gått med dessa känslor för en annan man. Men för mig är det oerhört mycket mer än fysisk attraktion. Kanske för att det inte började med fysisk attraktion. Precis som du och din kollega klickar vi på alla plan och där finns en spänning man kan ta på. Jag har aldrig tänkt tanken att jag skulle vilja ligga med honom för att få honom ur systemet. Han lämnar inte mina tankar som det är nu, att ha sex med honom skulle med stor sannolikhet göra det hela om möjligt mer smärtsamt. För mig är han viktigare än att jag skulle låta det stanna vid någon tillfällig njutning. Jag har berättat för honom om mina känslor, för ca 1 år sedan. Det resulterade i att vi nu står varandra ännu närmre, trots att han sade sig inte känna riktigt samma sak. Men vår relation har blivit mer intensiv, mer sprakande än någonsin. Kanske är han hög på känslan av att veta att jag känner det jag gör, kanske är det en ego boost han lever på, kanske har hans känslor förändrats.

Jag har valt att lämna mitt äktenskap. Det beslutet har paradoxalt allt och inget att göra med den andra mannen.

Tillfälliga känslor för andra har hänt att jag haft tidigare, de har alltid gått över efter ett tag. Jag har då hållit mig undan och så har det lagt sig efter ett tag. Men i det här fallet har det känts som omöjligt. Viktigt att förstå är att jag inte valde bort mitt äktenskap på grund av honom. Kanske hamnar jag i slutändan i ett läge där jag varken har min man eller min kollega. Men de känslor jag har för min kollega har jag aldrig haft för någon annan människa och den vetskapen säger mig att jag inte älskar min man på det sätt man bör älska sin respektive och nog aldrig riktigt gjort.

Vad jag vill säga är, rannsaka dig själv, älskar du din man, är känslorna för den andre tillfälliga? Är din kollega någon du verkligen egentligen skulle vilja leva med, eller vill du bara ligga med honom? Försök sortera ut dina känslor.

Om din avsikt inte är att lämna din man, så måste du släppa taget om kollegan. Det finns ingen anledning att ta reda på om där finns något mellan er eller inte. Hur har du tänkt att agera på den vetskspen? Tro mig, jag vet i allra högsta grad exakt vad du går igenom. Skillnaden är att jag lämnar mitt äktenskap. Jag och en kollega till mig har ungefär samma relation till varandra som du beskriver relationen till din kollega. Känslorna jag har för honom går bortom allt jag varit med om. Jag vet faktiskt inte hur jag ska fortsätta att hantera det. Just nu äter det upp mig.

Frågan är vad du tänker göra om han säger att han delar dina känslor, vad är du beredd att göra då? Jag ifrågasätter dig på inga vis, men det kan vara bra att ta reda på vad man är beredd att göra när man får sitt svar. Jag berättade för min kollega. Jag klarade inte av att bära på det längre. Detta var över ett år sedan. Han sade då att hans känslor för mig är starka, men kanske inte så att det räcker hela vägen. Under den tiden som varit så har vi på många sätt bara kommit närmre varandra. Vi har inte pratat om det igen. Det hänger outtalade saker i luften. Kemin som finns emellan oss går inte att mista sig på. Jag misstänker att han faktiskt känner som jag, men att han inte är beredd på att göra något åt det. Jag har kommit till en punkt där jag måste sätta stopp. Om det inte finns förutsättningar för ett vi, så måste vi släppa taget om varandra. Det gör förtvivlat ont att tänka så, men jag måste gå vidare i mitt liv. Jag vet faktiskt inte hur han kommer att reagera på det samtalet.

Vi har inget gjort. Det enda vi gjort är att klätt av varandra med våra blickar! Sinnessjukt jobbigt när vi helt förlorar oss i varandras blickar. Jag tror att han just nu inte vet var han har mig och jag vet inte var jag har honom heller och andra sidan. Att berätta om sina känslor är en sak, men att också berätta vad man faktiskt vill är en helt annan sak. Jag tror att han tänkt att mina känslor kanske ska gå över och av den anledningen aktat sig för att agera. När jag berättade för honom att jag nu lämnar mitt äktenskap, har vår relation förändrats, egentligen varken till det bättre eller sämre, bara annorlunda. Jag lämnar inte min man på grund av honom, vilket är ytterligare en sak jag behöver berätta för honom.

Det är svårt för mig, eftersom jag verkligen vill vara med honom på riktigt. Jag är inte ute efter en tillfällig relation, jag vill leva med honom. Det kommer smärta mig oerhört om det är så att han definitivt säger att det aldrig kan bli något. Därför drar jag mig för samtalet, av rädslan att stå utan honom helt och hållet. Men jag kan inte heller leva med detta, att leva för de stunder vi har tillsammans, för att i samma stund som vi skiljs åt känna en avgrundsdjup saknad. Jag behöver ta reda på vad hans avsikt är med att finnas där vid mig på det sätt han gör. Jag uppfattar det inte som att han enbart är ute efter min bekräftelse, där finns något helt annat än så. Måste samla mod för det där samtalet!

Jag tänker så här:

Ibland träffar man människor som man klickar med, attraktion kan uppstå för att man möts på olika plan, man blir sexuellt attraherad eller vad det nu kan vara. Det har hänt mig några gånger under mitt 20-åriga äktenskap. Man brukar kunna skilja det från riktiga känslor, förstå att det kommer att gå över, man har förståndet att ta ett steg tillbaka, inse att det bara är en fantasi. Som sagt, jag har varit med om det några gånger. När jag träffar dessa män nu, så finns inga känslor med i spelet, jag kan inte ens förstå hur jag en gång kunde känna den där attraktionen. MEN så finns det andra tillfällen, när man instinktivt vet att det kommer inte att gå över, man vill inte att det ska gå över. Attraktionen är total på alla plan. En instinktiv önskan finns att dela allt. När man lagar mat önskar man personen vid sin sida, när man handlar önskar man det samma, småprata innan man ska sova, man önskar den andra personen i alla vardagliga som icke vardagliga situationer. En känsla av total tomhet för att saknaden är så stor. Attraktionen har växt fram över tid. Man är inte förälskad längre, där har vuxit fram en kärlek. Man bara vet. Det är inte en längtan om att ligga, det är en längtan om att få dela sitt liv med personen ifråga.

Detta har också hänt mig, vid ett tillfälle. Mitt sätt att agera på det var att erkänna för mig själv att det är så här det är. Jag berättade för mannen ifråga, vår relation har fördjupats rejält efter det, men vi är fortfarande inget annat än kollegor och har aldrig varit, bortsett från vår oerhört tajta relation. Man kan ifrågasätta varför jag valde att berätta för honom först, men det finns faktiskt en bra anledning till det, som jag inte tänker gå in på här. Jag hade redan innan bestämt mig för att jag skulle lämna mitt äktenskap oavsett svaret, vilket jag också gjort.

Vilken kategori din kollega hamnar i, ett eller två, den icke livsavgörande eller den livsavgörande kan bara du svara på. Sett i backspegeln ångrar jag ingenting. Jag vet att jag gjort det rätta för mig, jag har valt kärleken till honom trots att han inte gjort det samma. Om det kommer att hända eller inte har jag ingen aning om. Jag lever alltså hellre ensam än kvar i ett äktenskap där jag älskar en annan.

Ganska svårt att bli mer tydlig om du frågar mig.

Jag känner så oerhört väl igen beteendet. Efter en tid av lite avståndstagande, så tar det ny fart där min person söker uppmärksamt, mitt gillande på ett eller annat sätt. Och på så sätt hålls hela spelet vid liv. Ett spel som gärna visas för andra med diverse olika kommentarer som visar andra att det vi har är något exklusivt.

Ni dras till varandra, det är ju helt uppenbart, men jag tror inte att han är beredd att ta det ett steg längre ens om tillfälle skulle uppstå. Det ni håller på med boostar er båda. Ni balanserar på gränsen, tänjer på gränsen, men håller er på vad ni båda anser vara den rätta sidan. Ibland är det lite svalare, och ibland blir det mer intensivt. Jag har nära nog exakt samma relation till en kollega, igenkänningsfaktorn är hög.