Jag vill ligga med min kollega, är gift

Jag håller med föregående och tycker inte att du TS ska berätta för din partner. Åtminstone inte som någon självklarhet och inte utan att noga väga alternativen mot varandra och verkligen överväga alla följder med dess fördelar och nackdelar.

Min bedömning är att många som skriver i denna och i andra trådar som handlar om s k otrohet tillåter sig själva att styras helt av deras egna känslor.

Förmodligen är de så svartsjuka och avundsjuka att de har ett behov försöka försäkra sig om att deras egen partner alltid skulle berätta allt för dem. Därför ställer de alltid och generellt detta krav även på andra.

Även i andra trådar har jag funderat kring detta ämne.

Vad är egentligen svartsjuka och avundsjuka? Det är ju bara känslor, eller hur?Varför tillåter sig så många att styras så av sina känslor att de blir så extremt svartsjuka, avundsjuka och/eller missunnsamma?Jag tycker det är intressant att resonera runt frågan och jag undrar fortfarande så där i största allmänhet: 

Rent faktabaserat, vad är det som är så himla dramatiskt med att ens partner har en tillfällig sexuell upplevelse med någon annan? 

Alltså om allt annat är lika, t ex att vår ömsesidiga kärlek till varandra är opåverkad eller kanske tom starkare?

Och om jag aldrig får reda på det: 

Vad är då rent faktabaserat, de negativa konsekvenserna?På dessa mina funderingar har ingen hittills kunnat ge några vettiga svar eller ens några vettiga tankar.

Jag ser att flera sv er tycker att jag ska prata med min man. Men nej, det känns inte rätt. Ju mer allt sjunker in och när jag fått bolla det här ?högt? med bl.a er så landar jag mer och mer. Jag sa ja till att jobba utanför kontoret för några dagar sen med kollegan som tyckte att vi kunde lämna kontoret istället för att sitta där när han bokade in ett möte. Och jag sa ja, med dubbla känslor (shit vad gör vi?! / spännande! / helvete vad dumt). Så satt på en närliggande restaurang och jobbade för några dagar sen (ville inte skriva det här just då) - men vi pratade mer än jobbade, vilket vi båda visste att det skulle bli.

Kände dock när jag gick därifrån en ledsamhet. Ville nästan gråta i bilen på väg hem. Inte för att något hänt utan för att jag kände på riktigt att nej, det här går inte. Det är inte ok. Varför ledsam? För att beslutet landade att det här går hit, men inte längre. Nog nu. Det finns inget gott som kan komma ur detta. Känner mig fortfarande tung i sinnet, som lite ledsen för nåt som aldrig blev. Jag vet inte om nån kan förstå den känslan, men så känns det nu. Jag vet inte varför det landade så hårt just när jag gick därifrån där och då, men det gjorde det. Kanske för att jag kände att jag fortsätter att flytta gränserna. Jag tycker om honom väldigt mycket, men det är nog nu.