Jag vill ligga med min kollega, är gift

Verkar som att du nu vill forsera fram ett liggläge lagom till julfesten.

Vilket svar önskar du att få?

Ok, om vi antar att han säger att han inte har samma intresse som du har, hur skall ni då kunna fortsätta att vara kollegor och driva era projekt tillsammans. Det måste ju bara vara jävligt pinsamt.

Hur det än blir, kommer ju ni inte kunna se på varandra som ni gjort innan.

Att tala med varandra om din kåthet/attraktion är ju i mina ögon bara en 

lose/lose situation

Verkar som att du nu vill forsera fram ett liggläge lagom till julfesten.

Jag tycker nog du ska prata med honom om du själv känner du kan prata med honom.

Jag hade något liknande relation med gift kollega med två barn för något år sen fast jag var singel.

Vi kom varann riktigt nära både på jobbet och träffades några gånger utanför jobbet och kunde prata om allt hur naturligt som helst.

Hon övervägde att skilja sig men det berodde inte på mig.

Vi funkade perfekt ihop och jag lovade henne mitt fulla stöd om hon skulle gå vidare med att skiljas,vad som skulle hända mellan oss efter fick vi ta känna efter då om vi skulle ta det vidare till nåt mer än vänskap.

Allt tog slut när jag träffade en annan kvinna som jag började umgås lite med ibland.

Allt blev förändrat och hon slutade prata med mig som vi gjort om allt tidigare då vi var helt öppna mot varann.

Vi jobbar inte ihop längre och jag saknar henne verkligen.

Även om jag träffat nytt sällskap så hade jag gärna fortsatt vilja ha henne som nån att kunna prata med om allt.

Jag hade förstått att hon ändå måste hålla ihop familjen om hon ville det hur mycket jag än tycker om henne och vill va henne nära

Nåt blev fel men jag önskar hon fortsatt prata med mig ,tänker mycket på varför det blev som det blev men förstår inte,tyvärr

Ok TS du verkar fast besluten nu för all in. Borde du inte prata med din man också då för han är väl också viktig. Kan du tänka dig att din man och barn avskyr, hatar dig och gär allt för att jävlas med dig. Det är dit du är på väg.

Det finns ju många aspekter på det här. Å ena sidan kan man aldrig jämföra en långvarig relation med en nyförälskelse. Tryggheten, förbundet, vi. Å andra sidan mötet med en människa med vilken man ser sidor hos sig själv som man aldrig förut sett, och som man tycker om.

Någonstans tycker jag också att man borde berätta för en annan människa vad han/hon betyder. Vi lever bara ett liv.

Jag var med om något liknande för väldigt länge sedan. Vi jobbade ihop i flera år, personkemin var uppenbar. Jag var bunden, inte han. Ingenting uttalades, ingenting hände. Han flyttade utomlands. Ca 6 månader efter fick jag ett otroligt vackert brev. Mitt hjärta brast, men jag är så glad att jag fick veta att det jag sett stämde

Vill uppdatera historien om min närmaste vän med att hon nu i jobbet åter varit tvungen att ha möten enskilt med sin kollega. I början sa hon att allt var ok, att jag inte behövde vara orolig för henne. Men för ett par dagar sedan berättade hon hur mycket hon igen börjat tänka på honom, hur spänt det är mellan dem, hur deras blickar låser sig i varandra....

Och jag vet knappast längre vad jag ska säga. Barnen är ju vuxna nu, deras attraktion kvarstår efter över 15 år, personkemin finns kvar. Är det självklart att äktenskapet är det rätta alltid? Jag vet inte, och det är inte min sak att avgöra. Hon har ett liv, och det är hennes livsval.

Samtidigt skuldbördan över att rasera någons liv, som man älskar, och som inte gjort någonting fel. Och hur skall de vuxna barnen ta det? Vännerna? Släkten?

Jag tycker verkligen om hennes man, han är otroligt bra på alla sätt. Samtidigt ser jag att kollegan och hon passar för varandra....och jag ser att hon inte klarar att stå emot riktigt. Det är en tidsfråga.

Det verkar som om TS tröttnat på att det händer så lite i hennes än så länge bara känslomässiga otrohetsaffär. Nu er hon klar till mera dramatik, och kommer att spela det klassiska otrohetsstycket "Känslorna blev för Stora" i tre akter.

Första akt heter "Känslorna för varann". I denna akt bekräftar huvudpersoner deras känskor för varann, hur gott dom klickar med varandra. Detta är det Point of No Return som all god dramatik skall ha.

Akt två heter "Vänskapen". I denna akt intygar huvudpersonerna att dom inte vill svika sina respektive familjer och att dom bara vill bevara deras vänskap. Publiken kan dock se deras inre konflikt när dom kommer allt djupare in i deras vänskap.

Akt tre heter "Känslorna blev för Stora". Huvudpersonerna hamnar i en situation där känslorna blev för stora, och det oundvikliga händer som dom båda innerst inne vill. 

Vad som händer därefter är upp till TS. Hon kan välja att spela akt två och tre igen och igen. Eller spela ett annat stycke "Den Ångrande Hustrun" till exempel.

Hoppas? Är det ödet som styr vad du gör eller är det du?

Hoppas inget händer låter ju inte jättetryggt. Skulle du vilja leva med någon som "hoppas" inget händer? Eller skulle du hellre leva med någon som aktivt jobbar för att inget ska hända?