Lilla Gs mamma skrev 2019-07-25 00:42:10 följande:
Någon av er i tråden som fått barn genom ÄD tidigare och som kan tänka sig att dela med sig kring sina tankar kring det här med genetiskt arv? Tex. Har ni någonsin känt er kluvna i att föda ett barn som inte delar ert genetiska arv? Hur har ni upplevt situationer när det blivit tydligt? Har någon situation känts svår? Eller har det varit helt oproblematiskt?
Jag var säker på att jag skulle älska barnet redan innan jag blev gravid, är säker på att jag hade älskat ett adopterat barn också. Älskar ju min hund väldigt mycket - och vi är ju verkligen inte släkt hahaha! Men jag hade många år på mig att vänja mig vid tanken på ÄD eftersom jag förlorade mina egna ägg i en cancerbehandling för ett antal år sedan och ÄD var enda alternativet om jag ville föda mina barn. Dottern är väldigt lik sin pappa vilket gör att jag ändå haft lätt att ?känna igen? henne så att säga. Hon är lik mig på vissa sätt också när jag var i hennes ålder (ca 6 mån). Jag har aldrig sett donatorn på bild, vilket jag också tror underlättar för mig att ?tänka bort? donatorn och leva med min dotter som om donatorn aldrig funnits med i bilden, just det tror jag underlättar en del när det kommer till tankar kring genetik och genetiskt arv. Dock tänker jag ofta på att hon inte är mitt genetiska barn ändå och tänker ofta på donatorn och undrar om de är lika. Men tankarna är väldigt odramatiska och inget som får mig att må dåligt på något vis. Känner snarare en tacksamhet. Dottern har ju aldrig heller varit hos någon annan mamma och pappa, hon har ju alltid varit hos oss och hade aldrig funnits om inte just vi ville att hon skulle bli till.
Mina tankar och min oro ligger snarare i hur hon kommer känna kring allt detta med att ha kommit till genom ÄD. Jag hoppas innerligt att hon aldrig ska må dåligt över det och känna att hon inte vet vart hon kommer ifrån, att hon inte är arg på oss för att vi ?krånglat till det? för henne, eller känner sig annorlunda pga detta.
Alla i min närhet vet att cancerbehandlingen gjorde mig steril eftersom detta var en enorm sorg för mig då och jag behövde prata om det. Detta har ju medfört att vi valt berätta för familj, närmsta släkt och närmsta vänner om hur hon kommit till, något alla verkar vara positivt inställda till. Alla har tagit till sig henne som precis så som man förväntar sig att ett nytt litet barn ska behandlas - inga konstigheter där. Mina föräldrar är oerhört lyckliga och tacksamma för sitt första barnbarn som de aldrig trodde att de skulle få uppleva pga min tidigare sjukdom. För dem spelar genetiken ingen roll, hon har förtrollat oss alla.
