Less på speltjatet!
Fan, förstår dig TS. Det är tyvärr skitsvårt tycker jag med skärmtiden när man har barnen varannan vecka och den andra föräldern inte har några begränsningar. Så är det i mitt fall också.
Problemet kunde visserligen lösas om man tog bort alla grejer, men då ska man vara the bad cop och lyssna på gnäll i ett antal dagar och tjat om att få vara hos pappa istället. Sen börjar det om nästa gång man har barnen, gnäll gnäll första dagarna.
Min äldsta är snart 13 år och där kan jag tycka att hon måste få ha sin telefon för att kommunicera med kompisar, samt för att hon är kreativ genom att titta på instruktionsvideos om hur man tecknar. Hon sitter då och ritar själv och lyssnar ibland på musik.
Sen har vi 10-åringen som bara vill spela och titta på youtubers, vilket kan va OK i viss dos men vafan inte tretton timmar varje helg.
Senaste iPhone har ju funktionen skärmtid där man kan ställa in med viss precision vilka funktioner som ska vara tillåtna hela tiden (som sms, möjlighet att ringa, lyssna på Spotify) och vilka som ska begränsas. Det har jag ställt in på 10-åringens telefon. Men 12-åringens mobil är för gammal och har ej den funktionen... varpå följden blir att det blir ?orättvist? och ifrågasätts hit och dit.
Och så har de ju varsin dator, som jag plockar undan då o då. Men allt är en ständig kamp och ?det finns ingenting att göööööra? och gnäll gnäll gnäll. Även om sakerna är borta så är ju deras sinnen helt fokuserade på när sakerna ska komma fram igen. Det finns ingen uthållighet i att hitta på andra saker eller att bara koppla av, då allt handlar om när när när skärm igen.
Jag har varit väldigt bra på att göra aktiviteter med dem även på vardagar osv, men upplever att hon som nästan är tonåring nu inte är så jäkla road av att gå på museer eller badhus med mig. Hon kan hänga på på promenad om hon får lyssna på musik samtidigt.
Ibland känns det som att allt ändå är förlorat. När den andra föräldern är så liberal och själv sitter vid sin skärm all vaken tid, hur mycket ska jag slåss mot väderkvarnen?
Känns ibland som att jag får satsa på att mina två yngre barn (med en annan pappa) i alla fall inte ska gå samma öde till mötes.