Hej skriver till er. Jag är försörjare för 5 personer. Jag är inkluderad jag lider av depressioner i 5år Jag känner inte längre för något längre. Jag har gråter för mig själv. Jag och frugan glider allt längre bort från varandra. Jag tänker på självmord googlar på smärtfritt sätt. Vet att det är själviskt men orken är borta. Mina barn skulle ha det bättre om jag inte finns????
Hela mitt liv har jag kämpat för att bli/komma någon stans. Jag tror på ödet den här let mig till denna kvinna som jag föll helt. Vi skapade 3 underbara barn. De 2 har sina laster med handikapp. De slås jag för så de inte blir utsatt som jag blev. Den minsta av mina 3 barn. Har inte några som vi ser nu. Jag har blivit en arbetar pappa som måste jobba. Så jag missar en del i deras liv. Frugan kämpar med sina problem. Jag kämpar på. Sorry om ni har svårt att läsa mina meningar men det är min svaghet. Skrivning. Men vad ska man göra när det är sprickor i grunden. Låta ödet bestämma tills jag går i väggen eller att låta mina tankar bestämma och begrava mig i marken?. Mvh slut på energi