Hjälp... jag är gravid...

Hej på dig, kan tänka mig att allt är rörigt och jobbigt just nu. Är själv 22 och är snart mamma till två har en på väg och är mamma till en underbar son på 11 år. För mig vad det de bästa jag gjort men också det tuffaste jag gjort, man vet aldrig hur det blir men oftast blir det väl detsamma för alla.

Hur ser det ut för dig med framtiden? Säger inte att man inte kan göra saker i framtiden ändå. Jag vill bli barnmorska kom jag på efter första graviditeten.

Hur ligger det till mellan dig och din partner (antar jag att han är?)

Är ni båda trygga med att behålla eller ta bort, hur är er relation i övrigt?

Vad är hans tankar och funderingar kring barn och framtid?

Jag själv ser det bara positivt att vara ung mamma, man tappar svårare barnsinnet. Man "glömmer" heller inte hur man själv var som barn och ungdom. Lite sånt.

Jag är tyvärr bara tråkigt dålig på att få till en bra förklaring, men hoppas du fattar vart jag vill komma ändå.

Prata med varandra och bestäm därefter, att kanske tala med era föräldrar kanske kan vara till en hjälp? Prova er fram.

Hälsningar från Stormsmamma :D

Jag förstår att du sitter i en otroligt jobbig situation. Det är lätt att sitta här vid sidan om och ha åsikter, men så mycket svårare när man själv är mitt uppe i det. Själv hade jag velat göra en abort om jag hade varit i samma situation. Jag vill ha en stabil familj och absolut inte gå igenom en graviditet själv (speciellt om man råkar ut för missfall eller något annat jobbigt) Du är fortfarande ung och har lång tid på dig.
Hoppas du landar i ett beslut som känns rätt för dig <3

Hej och tack för ditt svar!!

Det är inte min partner, vi träffades på tinder och har snackat i typ en månad... detta är så oplanerat det kan bli. Jag äter p-piller men har slarvat så jag får ju skylla mig själv.

Jag har ingen aning om vad jag vill egentligen men han verkar vara stensäker på abort, det gör mig lite ledsen såklart men jag förstår han till fullo. Hade jag varit killen i detta fall hade jag nog velat detsamma. Känns inte som att det är jobbigt för killen, eller iallafall inte lika jobbigt, som i detta fall bara fått ett meddelande på facebook om det. Han har ingen känsla av att det växer ett liv inom honom och behöver inte genomgå en operation för att "ta död" på fostret. Vet inte hur jag ska formulera mig. 

Jag har alltid velat bli ung mamma, men då ihop med en kille jag vill bilda familj och ha en framtid ihop med. Inte så här med en kille från tinder jag legat med en gång.

Allt talar ju för abort egentligen men jag vet inte om jag har hjärta till det...

Har varit i en lite liknande situation som dig. Var dock vid tillfället 18 år. Dejtade en kille som bodde på annan ort, blev gravid väldigt snabbt in i vårt dejtande.

Där och då kände jag att jag kanske ville behålla det, även om mitt sunda förnuft sa ifrån så blev hormonerna och känslorna för barnet så pass stort att det tog över lite. Pappan ville abort och blev mitt i allt detta som en helt annan människa mot mig och jag fick inget direkt stöd. Så här i efterhand förstår jag honom, han var 22 år och fick panik, vilket han ursäktat sig för efteråt. 

På grund av att jag upptäckte det relativt sent (v.7 om jag minns rätt) och på grund av vården så blev min abort precis innan gränsen för att man måste ha tillstånd för att göra abort. Hann därför till och med få en liten mage, som jag ofta höll om. Känslorna var alltså väldigt starka. Trots detta så åsidosatte jag mina känslor och gjorde mitt beslut utifrån logik. Hade jag förutsättningarna för att ta hand om ett barn? Ville/Kunde jag ta hand om ett barn själv? Hur skulle det påverka min framtid? Hur skulle barnets framtid se ut? Det var en del av tankarna jag hade.

Så som sagt, till slut gjorde jag valet att göra en abort. Efteråt var det som att en tyngd lättat från mina axlar. Efter ett tag så hade ju alla hormoner försvunnit ur kroppen, och jag kunde då inte förstå hur jag ens tänkt tanken på att behålla. Jag är övertygad om att man kan bli lite blind för alla hormoner och känslor som uppstår i kroppen i samband med graviditet. 

Nu är det 4,5 år sedan och jag kan idag säga att det är ett utav mina bättre beslut i livet. Idag är jag 23 år, bor ihop med min drömman (en annan än den jag blev gravid med)  i en stor och fin lägenhet och jag studerar. jag har också lärt känna mig själv och klurat ut vad jag vill ha i livet och hur jag ska kunna uppnå det. Jag har rest, lärt mig ett nytt språk, lärt känna nya fina vänner för livet, flyttat till en ny stad. Jag har skapat mig ett liv jag verkligen gillar omringad av personer som bara förgyller mitt liv. Jag vill ha barn med min underbara sambo om några år, men känner inte att jag har bråttom. Vill njuta av det här härliga vuxenlivet jag har nu och känna att jag skapade de allra bästa förutsättningarna för att starta en egen familj. 

Hade jag inte gjort aborten hade jag antagligen levt ett helt annat liv, jag hade inte träffat min sambo, kanske hade jag tappat bort mig själv i mammarollen, hade antagligen inte haft råd att börja studera, varit ensamstående med största sannolikhet, bott litet i min hemstad osv. 

Nu blev det massor med text. Men det jag egentligen vill säga är att bara för att du känner väldigt mycket för fostret så bör du kanske försöka se förbi det och titta på förutsättningarna du har. Vad vill du uppnå i livet? Skulle du kunna fullfölja dina mål med ett barn i bilden? Kan du klara av att vara ensamstående om det skulle bli så? Har du en bra bostad och stabil ekonomi? Det är två saker som är svåra att förbättra medan barnet är litet.
Sen ville jag också säga att en abort är absolut ingen liten sak, men man kan gå vidare och man kan känna att det var ett bra beslut. Jag försöker inte övertala dig till att göra en abort, jag bara delar med mig av hur jag tänkte, kände och hur allt blev för mig. 

Jag hoppas du kan komma fram till ett beslut som känns bra för dig, oavsett hur tufft det kanske blir.