Inlägg från: Tösen01 |Visa alla inlägg
  • Tösen01

    Bf September 2019

    Hej! Hoppar in här jag också, även om det känns läskigt och "fel" är bara i v. 6 (5+0) nu, plussade igår (ÄL+17). Mår illa hela tiden och har mensvärk, samt väldigt trött. Vilket känns märkligt, då jag har ADHD och nästan aldrig blir trött. Haha. Skönt på något sätt ändå! Jag och min man är 29 år och det här blir förhoppningsvis vårt första barn! Bokade tid idag hos bm, 5 februari och de hjälper mig med vidare remiss till specialist mödrarvården, som jag också kommer tillhöra. Skönt att själv slippa leta runt. Är livrädd för mf, men försöker vara glad ändå och planera och drömma lite. Har bara berättat för min bästa vän (och min man förstås), kommer inte säga något till någon förren i typ v. 18. Kanske efter ul i v. 12 till min mamma. Min bästa vän vet, för händer det värsta, kommer jag behöva henne vid min sida. BF 15 september.

    Ska bli härligt att följa er alla på denna läskiga, omtumlande och spännande resa. <3

  • Tösen01
    Anonym (chockad!) skrev 2019-01-14 21:51:19 följande:

    Du behöver inte svara om du inte vill men varför tillhör du specialistmödrarvården?

     

    Känner igen det där med att aldrig vara trött... är lite av en ny upplevelse :p haha


    Jag har haft svår anorexi i tio år och äter en del mediciner som måste följas upp hela tiden. Det är bara medicinskt. Mår väldigt bra psykiskt! :)
  • Tösen01
    Anonym (chockad!) skrev 2019-01-14 22:22:50 följande:

    aha ok! :) Bra att de följer upp dig!!

    Jag är väldigt nojig med mediciner så slutat med alla!! Kanske dumt men vågar inte chansa, men kanske borde frågat någon om det först?!


    Jag är också sjukt nojjig! Men de mediciner jag äter, ska man absolut inte bara sluta med. Det kan skapa utsättningsbesvär och kanske till och med stressa kroppen så det blir missfall. De är inga farliga mediciner för fostret, ingen påverkan på utveckling eller liknande. Bara att de i slutet av graviditeten kan göra att bebisen blir beroende och får abstinens eftee födseln, men det går ju att behandla! Dock är planen att sätta ut dessa mediciner på sikt, dock ej under de första 12 kritiska veckorna. Sänka dosen och fasa ut. Därför kommer jag tillhöra specialistmödrarvården. Men avskyr att äta mediciner som gravid, dock var detta planen från början! Tror inte du behöver vara orolig, jag tror de flesta bara slutar, så det är nog vanligt att man gör så. Jag sitter i en sits där det kan bli fel åt båda håll, så förlitar mig på läkarna. Lycka till!
  • Tösen01
    Anonym (chockad!) skrev 2019-01-15 08:54:16 följande:

    Jag hade mediciner för ångest men de slutade jag bara med. Vet att det kan ge utsättningssymtom men vågade inte fortsätta med dom, så får se vad som händer! :( man väger ju allt för och mot varann :( Det är svårt tycker jag.


    Det är nog ingen fara! Nu har du ju slutat eller hur? När slutade du? I vilken vecka är du i? Min man är läkare och har kolllat upp mina mediciner överallt, alla studier och all sammanställd forskning. Säger han att det går bra, gör det de, han skulle aldrig riskera sitt blivande barn. Mina andra läkare är inne på samma spår. Jag äter ju inga lugnande, utan två olika antidepressiva. Slutade med Ritalin samma dag som plus, stökigt i huvudet och kroppen kan jag allt stå ut med! Men jag har väldigt låga seratoninhalter i kroppen, ovanligt låga, så jag blir väldigt låg utan medicin. Spelar ingen roll hur lycklig jag är i övrigt, kemiskt blir det som en blockad. Men vi får se, ska sänka medicinerna till minsta möjliga dos och sen får vi se. Fostret tar mer skada av en deprimerad, trött och orolig mamma, än liten dos medicin. Men vi får se. Vill bara kasta dessa (medicinerna) men när de varnade mig för stress och att det är farligt för den lille, så vågar jag inte det heller....
  • Tösen01
    Anonym (chockad!) skrev 2019-01-15 09:14:52 följande:

    Jag slutade den dagen jag plussade. JAg har ätit escitalopram men i liten dos, bara 10 mg, så tror det ska gå bra. Det enda utsättningssymtomet jag känner av är lite såna där elektriska stötar i huvudet, ibland lite ursel men det är mkt mindre än när jag satte ut Sertralin så det är egentligen inget jag märker. Det är 1 v sedan jag tog bort den nu. Är i v 5+2 idag


    Okej, tror du kan simma lugnt. Är ingen läkare dock, men om det var 1 v sedan du slutade så har ju det värsta passerat vid det här laget. Dock kan ju effekten sitta i ett tag. Sertralin tror jag är den enda antidepressiva som är godkänt att äta som gravid, så mår du dåligt, så prata med din bm och sätr in den igen. Vi får hålla tummarna för oss nu. Så spännande. Är det ert första barn? :)
  • Tösen01

    Godmorgon! Hur mår ni alla? Haha, igår var jag stressad över att symptomen nästan försvunnit, men idag vaknade jag med illamående, trötthet och mensvärk. Är det någon annan som börjat sova ytligt sedan ni plussat? Jag är supertrött, men drömmer mycket, vaknar och så. Brukar annars sova som en stock? Kram

  • Tösen01

    Hej j igen. Alltså mitt humör. Haha, säkert lite graviditetshormoner, men framförallt nikotinabstinen, har nu slutat snusa helt, gjorde en snabb nedtrappning sen plusset i söndags. Gått från typ en dosa om dagen till idag, ingen. Efter plusset blev det bara tobaksfria super white, två om dagen. Idag helt utan. Jag är ingen beroendeperson, lider inte alls av att sluta på så sätt att jag "saknar det" eller är sugen, utan bara det kroppsliga, dåligt humör och kli i kroppen. Trodde ändå att det skulle vara svårare att sluta än det var. Motivationen är ju på topp och tycker inte det minsta synd om mig själv. Dock är jag irriterad, men kan ej göra något åt det tyvärr. Jag har ju bara tagit ett test, clearblue digital vecko, fick då 2-3 v. Ser att många tar flera, men jag kommer inte göra det. Känner av "mensvärk" och illamående till oss från hela tiden och mina bröst börjar kännas mer och mer. Har väldigt mycket flytningar, typ genomskinliga? Har tid hos bm den 5 februari och ska göra vul då. Sedan blir det NIPT runt v. 12 om allt går bra. Rädsla för mf är stor, men jag försöker vara glad ändå. Det är utom min kontroll. Hur går det för er andra?

  • Tösen01
    Anonym (chockad!) skrev 2019-01-17 12:45:42 följande:

    Jag är en person som är väldigt impulsiv och rastlös och har otroligt svårt att vänta på saker... det är verkligen förenat med ångest och pina! Så detta med graviditeter är inte min grej ;) Hatar att inte ha koll på hur det ska gå eller vad som ska hända!

    Pratade precis med min kompis om detta och hon hade haft 5 mf under sin tid som "mamma". Hon har 3 barn i dag. Jag blev ännu mer nojig (hon vet inte att jag är gravid...) och tänker att va fan!! Detta kommer inte gå!

    Dessutom så har vi haft svår att bli gravida och varit på IVF första ggn och det gör att det är ännu större risk för mf känns det som...eftersom allt inte riktigt "är som det ska". Detta gör mig galen! Mår väldigt psykiskt dåligt faktiskt och det är ju bara början...kommer ju vara många veckor av oro (förhoppningsvis...) kvar. Hur överlever man?

    Har dessutom väldigt väldigt lite symtom vilket gör det ännu svårare att acceptera att det KAN gå bra!! Nu känns det som det bara är en tidsfråga innan det skiter sig! Usch önskade att jag kunde slappna av men känns som om det är så otroligt tidspressande för oss om det INTE skulle funka nu!!


    Jag tror det viktigaste är att trots att mf är vanligt, så får inte alla det. Jag känner bara en i min närhet som haft mf och då har väldigt många i min omgivning fått barn. Självklart kan det drabba vem som helst, men att sörja ett mf innan det skett, är bara onödigt och plågsamt för en själv. Sedan tycker inte jag att man ska stoppa ner huvudet i sanden och vara så naiv och tänka "det händer aldrig mig", för då blir fallet så hårt, om det väl inträffar. Du får klappa dig själv på axeln och säga att det är okej att vara orolig, men sedan ta ett djupt andetag och säga: det kan gå, alla graviditeter slutar inte i mf! Bara för att du och din sambo /man har mindre odds för att bli gravida på egen hand, betyder inte det att din kropp skulle vara sämre anpassad att bära barn än någon annan kvinna. Befruktning och havande är två olika saker. Det ena utesluter inte det andra. Tvärtom, din kropp kanske kämpar ännu hårdare med att låta liten stanna? Läst Kenzas blogg? Hon har ju alla odds mot sig, gällande befruktningen, men när hon nu är gravid, verkar hennes kropp fungera precis som den ska gällande havandet. Så deppa inte. Vi kommer oroa oss resten av livet för våra barn, är det inte de ena så är det det andra. Om jag vore du, skulle jag låta mig själv tänka hela din katastrof tankekedjan ut. Tänk om det värsta händer, sedan tänker du alla kommande scenarier framför dig. Du kommer märka att det tar stopp tillslut, det finns inget mer värre som kan hända. Sedan gör du om allt igen, fast bryter av med andra eventuella scenarier. Jag har levt med katastroftankar hela livet, men denna "övning" fick jag av en jättebra terapuet. Funkar verkligen. Man lär sig efterhand att komma på lösningar när väl katastrofen skett i ens tankar, det gör att om det händer saker, har man redan reflekterat kring scenariot och vet vilka alternativ man har framför sig. Testa!

    Alla känner inte graviditetssymptom hela tiden eller så värst mycket, det är väldigt individuellt. Igår kände jag nästan inget alls, men idag mycket mer. Tänk på att det finns kvinnor som inte märker att de är gravida förrän jättesent in i graviditeten eller som noterar det efter ett par månader utan mens. Så deppa inte för det!

    Kram
  • Tösen01
    Jojjans skrev 2019-01-17 19:13:11 följande:

    Jag har varit lite rädd att kliva in i den här tråden efter att ha behövt kliva ur två liknande trådar det senaste halvåret. Men nånstans måste jag tillåta mig att hoppas.

    Jag är 33 år, och min sambo yngre och vi önskar så mycket att det som nu fått fäste ska få bli vårt första barn.

    Vi började försöka i maj och blev gravida nästan direkt, allt flöt på och efter att ha passerat vecka 12 och fått ett perfekt resultat på KUB så vågade vi äntligen pusta ut och berätta för alla. Men i vecka 16 gick mitt vatten och några dagar senare föddes vår lilla pojke och drömmen krossades. Var fast besluten om att bli gravid igen och det gick snabbt även nästa gång, plussade i början av december. Och precis när jag började känna hopp igen så började jag blöda på 5+3, och dagen efter var testet helt blankt. Jag trodde jag skulle gå under men insåg att då kommer jag aldrig få det jag vill, och så tog det sig direkt!

    Även om oron inte tar över mig helt så är det så svårt för mig att tro att det ska bli nån bebis den här gången heller. Jag vågar inte längre tänka ?men vad är oddsen att det händer igen?, för vad som helst kan verkligen hända. Men även om jag inte vet hur det kommer gå så har jag lovat mig själv att njuta så länge det varar och tillåta mig att drömma, det är det enda jag vet med säkerhet att jag får ut av det här och det ska inte oron få ta ifrån mig.

    Lägger in bilder på min hittills fina stegring (sista testet idag) vilket känns lugnande eftersom jag igår vaknade och var superorolig över minskande symptom. Idag är jag dödstrött, brösten spänner som bara den och jag har nån konstig huvudvärk och till och från stramar det i magen. 4+1 idag, så fortfarande väldigt tidigt.

    En lång presentation men tror jag inte kan utelämna min historia då den färgar helt och hållet hur jag förhåller mig till det här. Men hej alla, hoppas vi får följas åt länge länge <3


    Åh, vad du redan fått gå igenom ???? jag håller alla tummar för att det går hela vägen. Oddsen är ju ändå väldigt hög för att det ska bli så, du har ju redan gått igenom allt för mycket. Ni har haft ert nu. Jag är precis som dig livrädd, men vi får peppa varandra. Stor varm kram
  • Tösen01

    Jag kan uppleva att jag varannan dag pendlar mellan hopp och förtvivlan. Mina gravsympton kommer verkligen och går. I fredags hade jag en enorm växtvärk och det stack i brösten till och från. Igår likaså, men idag känner jag typ nada? Lite växtvärk men inget mer. Innan jag plussa så mådde jag superilla, men idag är det bara ett lätt illamående på morgonen. Är nojig över MA eller MF, ju mer jag läser desto mer övertygad är jag att mina symptom avtar pga det. Dock, "peppar peppar" blöder jag inget, inte ens en brun flytning eller liknande. Men det behöver ju inte betyda att allt är frid och fröjd tyvärr. Den enda skillnaden är att jag är mer känslosam och pms:ig i humöret och trött. Vaknade nyss efter någon timmes sömn. Ni som varit gravida förut, brukar symptomen komma och gå? Jag är i v 5+6 bara, så ingen ide för VUL än....

Svar på tråden Bf September 2019