• Äldre 28 Dec 19:22
    7758 visningar
    559 svar
    559
    7758

    En tråd för oss frustrerade som försöker och försöker

    Hej på er!

    Jag börjar tycka det är jobbigt att inte kunna prata med någon i samma eller liknande situation, samtidigt som jag inte har någon lust att skrika ut bland vänner och bekanta att vi försökt bli gravida i tio månader nu. Så jag startar en tråd här så vi kan stötta, hjälpa, inspirera, motivera och vara förstående med varandra, samt förhoppningsvis kunna dela med oss av våra efterlängtade plus.

    Vår historia är som följer: två år tillsammans, han är 33, jag är 28. Har försökt i tio månader och under den tiden har jag bara haft ägglossning fyra gånger, så det känns lite hopplöst. Har varit till gyn som sett massa äggblåsor, men får ändå inte hjälp förrän tidigast i februari. Började med rosenrot förra månaden och fick äntligen äl efter tre månader utan, hoppet var större än någonsin då jag tyckte mig se plus dagen före julafton men mensen kom på julaftonsmorgonen. Snacka om käftsmäll.

    Är så himla frustrerad och rädd att något är fel, då jag tycker vi prickat äl så precis när jag väl haft. Kanske har jag den senare än jag trott trots tempning.

    Berätta om er situation så tar vi hand och kämpar ihop. Kram!

  • Svar på tråden En tråd för oss frustrerade som försöker och försöker
  • Äldre 29 Dec 23:00
    #21
    Missjaas skrev 2018-12-29 22:49:23 följande:

    Det är självklart upp till var och en. Är det inte väldigt tufft att hela tiden ha en fasad? Vad känner din sambo kring det? Jag tycker också det kan vara jobbigt ibland men tycker det är så himla viktigt att ta bort skamstämpeln kring ofrivillig barnlöshet..

    Haha ja du.. det där med sexschema är otroligt sexigt.. not haha min sambo tycker det är jobbigt emellanåt. Jag försöker avdramatisera det hela men vissa dagar är det tufft.


    Jo. Fasaden är dryg och jag är en sån där som röstar för att ta bort så mycket tabustämplar som möjligt, men jag orkar inte med frågor och tyckande och åsikter. Jag känner att sen, när det gått vägen, då kan jag tala om hur jävla kämpigt det var för då orkar jag.

    Han vill inte heller att folk ska veta, så det är skönt att vi känner samma. Sen får vi väl se om vi brister innan det går vägen.

    Haha samma här, det är nog det som är jobbigast för honom. Att det är lite ospontant och påtvingat. Försöker också avdramatisera men efter ett tag blir det svårt liksom. Pressat.
  • Äldre 29 Dec 23:02
    #22
    Anonym (Tiden går och går) skrev 2018-12-29 22:52:47 följande:

    Håller med är ju lite märkligt att inte ens få boka tid. Det går ju avboka vilket säkert ger en efterlängtad lucka för nått akutfall. Iställe ska man boka efter 1 år och sen vänta några månader till.

    Tycker också det är knäppt att man inte får nån hjälp innan det gått 6 månader utan mens. För det är tydligen fullt normalt. Fast man själv vet att nått är tok fel.

    De flesta är supertrevliga inom vården men sjukt att det inte ska finnas resurser. Min längsta cykel var 100 dagar men fick ingen hjälp fören jag blött konstant i 1 månad.


    Ja det är så otroligt löjligt tycker jag. Det finns de som blir gravida hur lätt som helst men så snart man upplever problem och behöver hjälp då ska man vara anpassad utefter en bok och en mall. Blir så less på allt.

    Ja det så min gynläkare också jag sökte dock inte förrän efter 6 månader för hade just hört att det kunde ta tid. Var nog även lite naiv..

    Usch ja det är verkligen inte roligt!! Man hinner bli tokig många ggr under de dagarna man väntar..

    Vilken dag i cykeln är du på nu då?
  • Äldre 29 Dec 23:02
    #23
    Anonym (Tiden går och går) skrev 2018-12-29 22:52:47 följande:

    Håller med är ju lite märkligt att inte ens få boka tid. Det går ju avboka vilket säkert ger en efterlängtad lucka för nått akutfall. Iställe ska man boka efter 1 år och sen vänta några månader till.

    Tycker också det är knäppt att man inte får nån hjälp innan det gått 6 månader utan mens. För det är tydligen fullt normalt. Fast man själv vet att nått är tok fel.

    De flesta är supertrevliga inom vården men sjukt att det inte ska finnas resurser. Min längsta cykel var 100 dagar men fick ingen hjälp fören jag blött konstant i 1 månad.


    Ja det är frustrerande. Kanske ska ringa igen och slå näven i bordet! Oj är det så länge? Har också lyckats blöda i en månad och då har jag fått tid, men det var innan vi började försöka. De har ju sett att jag har många äggblåsor som inte släppt, men av någon anledning var det inte ?illa nog? för några vidare utredningar.
  • Äldre 29 Dec 23:06
    #24
    Desire223 skrev 2018-12-29 23:00:09 följande:

    Jo. Fasaden är dryg och jag är en sån där som röstar för att ta bort så mycket tabustämplar som möjligt, men jag orkar inte med frågor och tyckande och åsikter. Jag känner att sen, när det gått vägen, då kan jag tala om hur jävla kämpigt det var för då orkar jag.

    Han vill inte heller att folk ska veta, så det är skönt att vi känner samma. Sen får vi väl se om vi brister innan det går vägen.

    Haha samma här, det är nog det som är jobbigast för honom. Att det är lite ospontant och påtvingat. Försöker också avdramatisera men efter ett tag blir det svårt liksom. Pressat.


    Nej jag förstår det.. Vet inte hur många ggr jag fått höra "Om du bara slappnar av så kommer det snart ska du se.. du är ju så ung".. Alltså suck!!

    Va skönt att ni är enade om det. Kan ni prata om det? Min sambo kan tycka det är jobbigt medan jag gärna eltar vilket ibland kan krocka..

    Ja men precis.. Det är ju en prestationsångest för männen men han kämpar på bra här haha:) jag tycker ändå det är rätt Nice haha
  • Anonym (Tiden går och går)
    Äldre 29 Dec 23:09
    #25

    Det är ganska många kilo över och jag förstår egentligen. Jag har försökt länge ta tag i vikten men sen min senaste depression finns inte envishet kvar. Ska söka hjälp för det i vår och hoppas på KBT. Det har funkat bra för mig innan.

    Kommer nog göra utredningen privat och om det sen visar att det behövs IVF så kanske jag får fart på envisheten.

    Har inte helt koll på ägglossning men jag och sambon har regelbundet sex utan att planera mellan varje till vartredje dag. Så vi har inte missat nån. Tror jag märker på äggvita flytning annars men så länge sen det var normalt att jag inte riktigt vet. Tror jag hade ägglossning den här och förra månaden.

    Jag fick en del tröst av mina kompisar när jag berätta men där är alla i olika faser från singel till 3 branschen mor. Försöker annars hålla fasaden uppe men vissa månader går det inte och då har jag en stöttande sambo som tar hand om vraket.

    Är lite inne i en lugnare fas nu med en uppgiven, hopplös känsla men ingen sorg iaf.

    Vi får hoppas på 2019.

    Hade första försöket tagit sig för mig hade den lilla vari framme typ nu....

  • Äldre 29 Dec 23:11
    #26
    Missjaas skrev 2018-12-29 23:06:32 följande:

    Nej jag förstår det.. Vet inte hur många ggr jag fått höra "Om du bara slappnar av så kommer det snart ska du se.. du är ju så ung".. Alltså suck!!

    Va skönt att ni är enade om det. Kan ni prata om det? Min sambo kan tycka det är jobbigt medan jag gärna eltar vilket ibland kan krocka..

    Ja men precis.. Det är ju en prestationsångest för männen men han kämpar på bra här haha:) jag tycker ändå det är rätt Nice haha


    Exakt. ?Men tar du en promenad om dagen så kanske?? Eller ?äter du varierat?? Och ?pröva stå på huvet med en gurka i munnen under samlag?. Jag betackar mig folks geniala idéer.

    Ja, vi pratar mycket. Om man med pratar menar att jag gnäller och säger att det aaaaldrig kommer gå och det är säkert det och det och det felet och mannen tröstar och säger att inget är fel och det kommer att gå, haha. Skämt åsido. Vi pratar mycket överlag, så det känns skönt. Men det var lite drygt för honom när jag sa typ ?nu får vi lov ha sex för jag har äl?. Haha. Jag försökte mest skämta lite men det hade inte önskad effekt.
  • Äldre 29 Dec 23:16
    #27
    Anonym (Tiden går och går) skrev 2018-12-29 23:09:03 följande:

    Det är ganska många kilo över och jag förstår egentligen. Jag har försökt länge ta tag i vikten men sen min senaste depression finns inte envishet kvar. Ska söka hjälp för det i vår och hoppas på KBT. Det har funkat bra för mig innan.

    Kommer nog göra utredningen privat och om det sen visar att det behövs IVF så kanske jag får fart på envisheten.

    Har inte helt koll på ägglossning men jag och sambon har regelbundet sex utan att planera mellan varje till vartredje dag. Så vi har inte missat nån. Tror jag märker på äggvita flytning annars men så länge sen det var normalt att jag inte riktigt vet. Tror jag hade ägglossning den här och förra månaden.

    Jag fick en del tröst av mina kompisar när jag berätta men där är alla i olika faser från singel till 3 branschen mor. Försöker annars hålla fasaden uppe men vissa månader går det inte och då har jag en stöttande sambo som tar hand om vraket.

    Är lite inne i en lugnare fas nu med en uppgiven, hopplös känsla men ingen sorg iaf.

    Vi får hoppas på 2019.

    Hade första försöket tagit sig för mig hade den lilla vari framme typ nu....


    Jo visst är det väl så, men ändå himla sorgligt. Förstår att det är svårt med vikten och man blir ju inte mer pepp när man längtar efter barn och det bara går åt helsike. Sen har man väl inte så stort hopp om att det ska fungera för att man gör ditten och datten heller.

    Jag har haft äggviteflytningar utan att få äl, man kan visst få det och sen liksom ångrar kroppen sig sa barnmorskan. Jäkla kropp liksom.

    Vi har tur med sambos hör jag. Vi får verkligen hoppas på 2019. Orkar inte ett år till så här känner jag.
  • Anonym (Tiden går och går)
    Äldre 29 Dec 23:18
    #28

    Jag är på dag 31 de senaste två cykler har varit 34 med medicin. Kommer nog kolla innan nyår så jag kan känna mig trygg med lite skumpa. Är iaf inte tillbaka i normal cykel på 27 dagar om jag inte råkar få ett plus då.

    Vilken dag är ni på?

    Men om mensen inte kommer nu ska jag försöka få mer utredning för då funka ju inte provera så det blir kanske bra.

  • Anonym (Tiden går och går)
    Äldre 29 Dec 23:22
    #29

    Ja det är tur man inte är ensam! Min sambo är nog mer orolig än han säger. Det bra med att försöka länge är att man nu vet att båda längtar lika mycket.

  • Äldre 29 Dec 23:26
    #30
    Anonym (Tiden går och går) skrev 2018-12-29 23:09:03 följande:

    Det är ganska många kilo över och jag förstår egentligen. Jag har försökt länge ta tag i vikten men sen min senaste depression finns inte envishet kvar. Ska söka hjälp för det i vår och hoppas på KBT. Det har funkat bra för mig innan.

    Kommer nog göra utredningen privat och om det sen visar att det behövs IVF så kanske jag får fart på envisheten.

    Har inte helt koll på ägglossning men jag och sambon har regelbundet sex utan att planera mellan varje till vartredje dag. Så vi har inte missat nån. Tror jag märker på äggvita flytning annars men så länge sen det var normalt att jag inte riktigt vet. Tror jag hade ägglossning den här och förra månaden.

    Jag fick en del tröst av mina kompisar när jag berätta men där är alla i olika faser från singel till 3 branschen mor. Försöker annars hålla fasaden uppe men vissa månader går det inte och då har jag en stöttande sambo som tar hand om vraket.

    Är lite inne i en lugnare fas nu med en uppgiven, hopplös känsla men ingen sorg iaf.

    Vi får hoppas på 2019.

    Hade första försöket tagit sig för mig hade den lilla vari framme typ nu....


    Okej. Man kan inte ta allt på en gång så fokusera du på ditt psykiska välmående. Det är det absolut viktigaste.

    Det är tufft att vara ofrivilligt barnlös och det tär på en som tusan så det låter klokt att ta hjälp.

    Det gör du helt rätt i! Det kanske finns någon bra förklaring för er som kanske inte kräver så mycket så kör på en undersökning privat för att komma vidare i er längtan.

    Skönt att höra att du får fint stöd av din sambo. De är rätt bra att ha ibland:)
Svar på tråden En tråd för oss frustrerade som försöker och försöker