• Anonym (Trean­)
    Äldre 6 Jan 21:03
    425 visningar
    2 svar
    2
    425

    Tredje förlossningen närmar sig... börjar bli livrädd...

    Är gravid i vecka 36 med tredje barnet. Börjar således dra ihop sig inför förlossningen. Har hittills mått bra och inte oroat mig, men senaste veckan har ångesten kommit med full kraft. Kan inte fatta att jag ska utsätta mig för det igen... varför??

    Min bakgrund för den som är intresserad (läs inte om du redan är rädd själv, finns ingen anledning!):

    Första förlossningen var hemsk pga akut igångsättning för bebis mådde inte bra. Hade massiva värkar utan pauser och var helt borta av smärtan. Jag och min man kände oss väldigt utlämnade och ensamma och det tog lång tid att få hjälp med smärtlindring osv. Hela tiden fanns risken för akut kejsarsnitt och hängde över oss också, ifall bebis verkade må sämre. Kan tillägga att jag är livrädd för kejsarsnitt. Bebis kom ut efter ca 14h olidligt värkarbete och mådde bra. Fick bara nån liten bristning som fick sys och knappt kändes efteråt. Förlossningen blev klassad som lyckad och normal. Vilket i min värld ärrade mig massor. Skulle det verkligen vara så hemskt? Då ville jag aldrig gå genom det igen.

    Blev sen oplanerat gravid igen några månader senare och vi ville ju ha syskon, så ja, klart vi behöll lillen även om jag direkt började bli rädd för förlossningen. Hela graviditeten var hemsk! Jag led av så mycket ångest och rädslor, gick på Alma-samtal och även hos en psykolog för att bearbeta rädslan. Funkade sådär. Men när förslossningen väl startade kände jag ändå mig helt okej och det blev en bättre förlossning än första. Hade en jättebra barnmorska och fick hjälp med smärtlindring i tid mm. Men lättnaden när förlossningen äntligen var över var fantastisk. Lovade mig själv att aldrig utsätta mig för det igen! Två barn fick räcka.

    Och sen går åren och man glömmer... och längtar efter det där tredje barnet som jag alltid velat ha... och ja. Blev gravid igen, och var jätteglad. Har hela tiden tänkt att förlossningen kommer gå bra, jag vet ju vad jag har att vänta mig och vilken fin belöning man får. Älskar mina två barn till döds och ser så mycket fram emot att få ett till! Min lilla plutt som sparkar i magen! Har avböjt Alma-samtal därför att jag inte tyckt det behövts. Och helt ärligt så har tanken på att sitta och snacka och gå igenom förlossningar i detalj i flera månader inte varit så lockande. Det blir ju ändå som det blir, inte lönt att må dåligt hela graviditeten.... så ja. Som sagt. Har inte tänkt så mycket på det, och inte heller känt mig rädd.... men NU. Fy sjutton, jag vill backa ur, jag vill inte föda detta barnet. Värkarna gör så jäkla ont!! Och det är så mycket som kan gå fel!! Och utdrivningsskedet minns jag bara som hemskt även om det gått snabbt och bra. Smärtan. Oron. Jag fattar inte att jag frivilligt valt att sätta mig i den här situationen igen!! Idiotiskt.

    Vet inte vad jag vill med detta inlägget mer än att skriva av mig och hoppas att någon kanske har något tröstande att säga? Eller bara en liten påminnelse om att allt kommer bli bra, hur fånigt det än låter...

  • Svar på tråden Tredje förlossningen närmar sig... börjar bli livrädd...
  • Anonym (Kram)
    Äldre 7 Jan 10:26
    #1

    Där jag bor finns det en kurs som heter "föda utan rädsla". Den hjälpte mig jättemycket att känna lugn och styrka inför nästa förlossning som gick jättebra. Tog mig igenom värkarna som ingenting min andra förlossning. Det gjorde givetvis ont ändå, men jag kände ändå att jag hade kontroll över situationen.

    Min första var också helt avskyvärd. Den startade förvisso normalt hemma men jag fick en sån chock av smärtan att jag också var helt borta, smärtan försvann aldrig och utdrivningsskedet tog 1,5 timme. Fick aldrig någon bedövning heller. Minns inte ens att min dotter skrek när hon kom ut. 

  • Little­Sunshi­ne84
    Äldre 7 Jan 15:08
    #2

    Stackars dig TS!

    Jag har inte så mkt att komma med men hade också en jobbig förlossning med överhängande snitt pga bebisen inte mådde bra. Det slutade i akutsnitt vilket också var min största rädsla. Jag måste i efterhand säga att snittet gick bra, läkningen gick bra. Men jag sa aldrig mer.

    Och jo, är nu gravid i v31. Jag grät första veckorna och undrade vafan jag tänkte med som skulle utsätta mig för en förlossning till. Bestämde mig för planerat snitt för att få kontroll. Grät sen över att det skulle bli snitt. Men jag tror att det blir det minst smärtsamma för mig att gå igenom.

    Lider med dig. Men vill ändå försöka peppa med att du har mer erfarenhet nu, mer kunskap och kan kräva bättre hjälp i tid (smärtlindring etc).

    Jag har en kompis som hade en traumatisk första förlossning och hon blev lovad att få komma in till förlossningen vid första värk och få epidural så fort som möjligt samt påfyllnad tills barnet kommit ut. Dom höll vad dom lovat och hon var nöjd över arrangemanget.

    Stor kram

Svar på tråden Tredje förlossningen närmar sig... börjar bli livrädd...