• Lunne

    30+, följas åt på vägen till första barnet?

    Några fler strax över 30 som planerar första barnet och vill följas åt? :)

    Jag vet att det finns en äldre tråd i samma ämne, men det känns som att den dött ut lite sen många i den lyckats få barn. Så tänkte att jag startar en ny för oss som det är aktuellt för.

    Jag och min man har försökt sen ett drygt halvår. Vi skulle börja utredning i höstas då det kom fram att jag har PCO som bifynd vid en o-graviditetsrelaterad undersökning, men jag lyckades bli gravid precis innan utredningen startade. Tyvärr blev det MA så nu väntar vi på att kunna börja försöka igen.

  • Svar på tråden 30+, följas åt på vägen till första barnet?
  • Lunne
    Citronsnickers skrev 2019-01-22 20:35:35 följande:

    Lite så jag kände också, var rätt omständigt att tempa! Plus att jag blev helt fixerad vid om temperaturen gick upp eller ner minsta lilla. Blev helt klart för mycket.

    Beklagar MA :( men då vet du iallafall att det går om man nu ska få ut något positivt!

    Nej, inte testat ännu :) har ganska kort lutealfas, oftast 11 dagar så är än sålänge bara på ÄL+9. Tänker att jag testar på lördag om mensen inte kommit då :):) Första gångerna kunde jag inte låta bli och testade typ dagligen från äl+8, haha! Har lugnat mig lite nu, får ju lite ont i hjärtat varje gång det inte är positivt så känns bättre att bara vänta. När har du bim?


    Citronsnickers skrev 2019-01-22 20:37:23 följande:

    Ah, förlåt! Fattade nu att MA var nyligen? Inte kommit in i cykeln igen?


    Det var i november så känns som evigheter sen, men tabletter i flera omgångar fick inte ut resterna så det blev skrapning för några veckor sen, så jag har fortfarande inte haft mens sen dess. Tyckte mig dock ha ÄL-flytningar nu i dagarna, så har lite hopp att det kanske inte blir någon mens alls :) Tanken är annars att jag ska börja med piller för att framkalla ÄL direkt efter nästa mens, så vi behöver inte börja om helt från ruta 0 med att inget händer i alla fall.

    Håller tummarna för att du får ett plus på lördag :)
  • Lunne

    Denna vecka håller jag på att bli galen av inbillning... eller kanske inte kan jag inte låta bli att tänka... men vet ju att man inte kan få några symptom bara några dagar efter ÄL då hormoner inte hunnit bildas... men... :'( :')

    När jag slutade med p-ring i sommras fick jag alla möjliga symptom och trodde jag lyckats bli gravid på första försöket, så var det inte.

    Sen kände jag inget ovanligt på flera månader. I oktober trodde jag verkligen inte att jag var gravid, kände ovanligt bubbel i magen och var onaturligt trött utan att lyckas förstå varför, fick senare reda på att jag var i vecka 3-4 under den tiden.

    Nu har jag fortfarande inte haft mens sen MA och skrapning, men fick tydliga ÄL-flytningar förra helgen. Förbannade mig själv att jag inte hade börjat med ÄL-testerna som ligger på hög hemma än. Vi körde i alla fall på. Denna vecka har det känts exakt som i oktober, trodde först att jag höll på att bli sjuk igen tills jag kom ihåg det... Sannolikt är det ju kroppen som ställer om sig efter missfallet precis som efter p-ringar i sommras och spökar med mig, men jag kan inte släppa att det verkligen inte känns som då utan som i oktober... gahh... Har väl ingen fråga utan vill bara skriva av mig tankarna litegrann.. Någon som sitter med liknande funderingar kanske?

  • Lunne
    dendrilopi skrev 2019-01-24 18:43:29 följande:

    Och idag kom mensen med besked :( FAN. Bara att bryta ihop och komma igen till februari.... suck.....


    Tråkigt, man vill ju så gärna att det ska fungera direkt :( Du får tänka att det bara är ca. 2 veckor till nästa försök :)
  • jojjea
    Lunne skrev 2019-01-25 13:26:41 följande:

    Denna vecka håller jag på att bli galen av inbillning... eller kanske inte kan jag inte låta bli att tänka... men vet ju att man inte kan få några symptom bara några dagar efter ÄL då hormoner inte hunnit bildas... men... :'( :')

    När jag slutade med p-ring i sommras fick jag alla möjliga symptom och trodde jag lyckats bli gravid på första försöket, så var det inte.

    Sen kände jag inget ovanligt på flera månader. I oktober trodde jag verkligen inte att jag var gravid, kände ovanligt bubbel i magen och var onaturligt trött utan att lyckas förstå varför, fick senare reda på att jag var i vecka 3-4 under den tiden.

    Nu har jag fortfarande inte haft mens sen MA och skrapning, men fick tydliga ÄL-flytningar förra helgen. Förbannade mig själv att jag inte hade börjat med ÄL-testerna som ligger på hög hemma än. Vi körde i alla fall på. Denna vecka har det känts exakt som i oktober, trodde först att jag höll på att bli sjuk igen tills jag kom ihåg det... Sannolikt är det ju kroppen som ställer om sig efter missfallet precis som efter p-ringar i sommras och spökar med mig, men jag kan inte släppa att det verkligen inte känns som då utan som i oktober... gahh... Har väl ingen fråga utan vill bara skriva av mig tankarna litegrann.. Någon som sitter med liknande funderingar kanske?


    Jag känner igen mig. Brukar vara en rätt logisk och rationell person men nu snurrar tankarna åt alla håll hela tiden och jag vet inte vad som är rimligt och vad som är önsketänkade.

    Jag har senaste dagarna fått en massa symptom som jag känner igen sen förra graviditeten. Men de flesta av dem kom ett par veckor senare då. En liten jämförelse:

    Förra gången
    Innan BIM: halsbränna, ömma bröst och bröstvårtor, rosa flytning i 4 dagar, lite illamående
    Första veckorna efter BIM: kraftigt illamående, extremt trött, väldigt frusen, molvärk/stickningar/hugg långt ner i magen, doftkänslig, klarade inte av att dricka kaffe

    Nu
    Halsbränna, rosa flytning i 4 dagar, lite illamående, molvärk/stickningar långt ner i magen, väldigt frusen, lättirriterad, doftkänslig

    I vanliga fall är det bara ömma bröst jag brukar känna av innan mens, men det är ju möjligt att kroppen spelar mig ett spratt, det har ju inte gått så länge sen mitt MA så den kanske inte är helt återställd. Jag fick dessutom en tempdipp idag (visserligen liten) vilket ev kan tala för att mensen är på väg, får se om den fortsätter att sjunka imorgon. Halsbränna och den lilla blödningen några dagar efter äl är något jag aldrig haft förutom när jag var gravid så det skulle möjligen kunna vara positivt.
  • Lunne
    jojjea skrev 2019-01-25 14:59:13 följande:

    Jag känner igen mig. Brukar vara en rätt logisk och rationell person men nu snurrar tankarna åt alla håll hela tiden och jag vet inte vad som är rimligt och vad som är önsketänkade.

    Jag har senaste dagarna fått en massa symptom som jag känner igen sen förra graviditeten. Men de flesta av dem kom ett par veckor senare då. En liten jämförelse:

    Förra gången

    Innan BIM: halsbränna, ömma bröst och bröstvårtor, rosa flytning i 4 dagar, lite illamående

    Första veckorna efter BIM: kraftigt illamående, extremt trött, väldigt frusen, molvärk/stickningar/hugg långt ner i magen, doftkänslig, klarade inte av att dricka kaffe

    Nu

    Halsbränna, rosa flytning i 4 dagar, lite illamående, molvärk/stickningar långt ner i magen, väldigt frusen, lättirriterad, doftkänslig

    I vanliga fall är det bara ömma bröst jag brukar känna av innan mens, men det är ju möjligt att kroppen spelar mig ett spratt, det har ju inte gått så länge sen mitt MA så den kanske inte är helt återställd. Jag fick dessutom en tempdipp idag (visserligen liten) vilket ev kan tala för att mensen är på väg, får se om den fortsätter att sjunka imorgon. Halsbränna och den lilla blödningen några dagar efter äl är något jag aldrig haft förutom när jag var gravid så det skulle möjligen kunna vara positivt.


    Hopplöst dethär med att kroppen kan luras =/ Jag vet ju inte när jag borde få mens heller, men tar nog och testar under helgen nästa vecka om den inte dykt upp. Så ska man bara lyckas med att slappna av tills dess också...
  • Ölandstoka

    Hej på er, hänger gärna på. Självklart kan man ha vansinnig barnlängtan som 20-åring också men jag känner mig mycket mer hemma bland tjejer i mer liknande ålder :)

    Jag är 35 och vi är på nionde försöket. Är tyvärr väldigt stressad, är så övertygad om att det inte kommer att gå. Önskar verkligen att jag kunde vara mer positiv men det känns hopplöst. Tar aldrig gravtest, vet alltid att mensen kommer att komma ändå. Har lättare PCO vilket gör att jag har oregelbunden mens. Är på dag 21 och har fortfarande inte haft äl. Har tempat i flera år så vet att jag har äl iaf.

    Har börjat med meditation som är inriktad på att försöka bli gravid för att slappna av och lita på min kropp. Hoppas att andra i samma sits kan få mig att känna lite tilltro också :)

  • jojjea
    Lunne skrev 2019-01-25 15:55:05 följande:

    Hopplöst dethär med att kroppen kan luras =/ Jag vet ju inte när jag borde få mens heller, men tar nog och testar under helgen nästa vecka om den inte dykt upp. Så ska man bara lyckas med att slappna av tills dess också...


    Ja det hade vart enklare att förstå sig på kroppen om inte äl-/pms-/graviditetssymptom var så lika! Jag är inte heller helt säker på exakt när jag borde få mens men troligtvis kring to/fr så jag kommer nog också att testa nån gång under nästa vecka om jag inte hinner få mens innan.
  • KajsaLouise

    Hej!

    Jag hoppar gärna in här! Jag är nyss fyllda 34 år och det är min sambo också. Jag har längtat efter ett barn i... ja, hur länge som helst. Vi har försökt sen september. Jag får lite hjälp på traven i form av Provera-tabletter som fått ordning på min mens. Den har alltid varit oregelbunden och i omgångar har den helt brakat ihop och jag har haft flera veckor med blödningar. Jag har testat med ägglossningstest de senaste tre cyklerna. Testen ger utslag så det är ju bra! Har dock kort lutealfas, 10-11 dagar (har inte förstått exakt hur man ska räkna). Har bara förstått att det inte är helt optimalt att den är så kort. Hoppas så innerligt på en liten snart!

Svar på tråden 30+, följas åt på vägen till första barnet?