Kan inte ni bittra människor som stör er på småbarnsfamiljer flytta till en annan planet där ni kan tjura ihjäl er?? Det hade varit en god tjänst för mänskligheten. För guess what? Barn ingår i den här världen och har också rätt att höras och synas.
Det är inte barnen man blir bitter på, utan föräldrarnas dåliga fostran/ignorans.
Det var inte länge sedan vi själva hade småbarn, nyss börjat skolan. Men jag häpnas nästan dagligen av hur jäkla slappa många föräldrar är, ska omgivningen behöva fostra era ungar? Är det någon trend att ha fri fostran (o-uppfostran)?
Några exempel bara från senaste veckan:
* Bowlar med familjen, vi har vår soffa + bord till banan. Familjen bredvid har sin egna plats. Deras tre barn härjar runt i ålder 4-7år, de två yngra springer upp i vår soffa, drar ner alla våra jackor på golvet och kravlar runt. Mamman kommer skrattande och bara lyfter upp ett barn och går som inget. Efter en stund kommer dom igen, och lyckas sparka ner min dotters snack chips på golvet. Mamman kommer igen efter en stund helt oberörd och låtsas som inget. Ingen ursäkt, tillsägelse till barnen dyl. När dom för tredje gången kom emot vårt så sa jag till dom att gå härifrån.
* På ica igår, allmänt högljudd 4-5 åring härjar runt. Gapar högt, kör rally med sin lilla kundvagn, kör på folk, bråkar och har sig. Pappan går i sin egna värld helt oberörd, hör inget, ser inget.
* På jobbet idag, står med en kund som har ett barn i ca 3-4års ålder. Medans vi pratar står ungen och trycker på alla knappar på kortterminalen. Jag säger till, då föräldern inte gör det. Ungen ställer sig och sparkar på kassadisken i uttråkad. Går och pillar på visitkorten, tar en massa och lägger på bänken, sen börjar han trycka på kortterminalen igen. Vad gör mamman? INGET, säger inget när han gör fel, plockar inte upp korten han stökat ner med. Står som ett fån och bara lämnar allt.
Hur tänker folk?
Orkar inte läsa tråden men vill ge min uppfattning om trådrubriken.
Jag stör mig inte på småbarn och så vitt jag vet är jag inte bitter.
Men jag stör mig fruktansvärt på många föräldrar.
T ex de som inte tar något ansvar för sina barn och hur deras barn bär sig åt.
Ett tecken jag ofta lagt märke till är att många av dessa föräldrar verkar bry sig om mer om sin mobil än sina egna barn.
Kanske är det ofta också samma människor som beklagar sig att de inte får ihop livspusslet..?
Orkar inte läsa tråden men vill ge min uppfattning om trådrubriken.
Jag stör mig inte på småbarn och så vitt jag vet är jag inte bitter.
Men jag stör mig fruktansvärt på många föräldrar.
T ex de som inte tar något ansvar för sina barn och hur deras barn bär sig åt.
Ett tecken jag ofta lagt märke till är att många av dessa föräldrar verkar bry sig om mer om sin mobil än sina egna barn.
Kanske är det ofta också samma människor som beklagar sig att de inte får ihop livspusslet..?
Jag bor i Norrland och här har vi ett lite lugnare tempo oftast. Sällan några barn att störa sig på och de barn man lägger märke till är de där småttingar som ler mot en så man blir glad ner i tårna.....OFTA tänker jag att om det där var MIN lilla unge så skulle jag INTE göra som dess mamma och sitta och fiffla med min telefon hela tiden. Jag skulle SE på min unge och PRATA med den hela tiden och berätta och fundera kring vad vi ser omkring oss.
Jag är verkligen inte bitter. Varje gång en unge skriker och beter sig illa så känner jag mig bara så otroligt tacksam. Tacksam att jag inte behöver ta med ungen in i mitt hem och in i mitt liv. Den tanken piggar alltid upp.
Det är inte barnen man blir bitter på, utan föräldrarnas dåliga fostran/ignorans.
Det var inte länge sedan vi själva hade småbarn, nyss börjat skolan. Men jag häpnas nästan dagligen av hur jäkla slappa många föräldrar är, ska omgivningen behöva fostra era ungar? Är det någon trend att ha fri fostran (o-uppfostran)?
Några exempel bara från senaste veckan:
* Bowlar med familjen, vi har vår soffa + bord till banan. Familjen bredvid har sin egna plats. Deras tre barn härjar runt i ålder 4-7år, de två yngra springer upp i vår soffa, drar ner alla våra jackor på golvet och kravlar runt. Mamman kommer skrattande och bara lyfter upp ett barn och går som inget. Efter en stund kommer dom igen, och lyckas sparka ner min dotters snack chips på golvet. Mamman kommer igen efter en stund helt oberörd och låtsas som inget. Ingen ursäkt, tillsägelse till barnen dyl. När dom för tredje gången kom emot vårt så sa jag till dom att gå härifrån.
* På ica igår, allmänt högljudd 4-5 åring härjar runt. Gapar högt, kör rally med sin lilla kundvagn, kör på folk, bråkar och har sig. Pappan går i sin egna värld helt oberörd, hör inget, ser inget.
* På jobbet idag, står med en kund som har ett barn i ca 3-4års ålder. Medans vi pratar står ungen och trycker på alla knappar på kortterminalen. Jag säger till, då föräldern inte gör det. Ungen ställer sig och sparkar på kassadisken i uttråkad. Går och pillar på visitkorten, tar en massa och lägger på bänken, sen börjar han trycka på kortterminalen igen. Vad gör mamman? INGET, säger inget när han gör fel, plockar inte upp korten han stökat ner med. Står som ett fån och bara lämnar allt.
Hur tänker folk?
Jag stör mig ofta på småbarn, eller egentligen mest på deras sk föräldrar.
Jag gillar inte barn särskilt mycket från början och det gör mig inte mer tolerant direkt.
Alla är inte barnkära, och vi som inte är det stör oss nog mer än andra.
Det är inte barnen man blir bitter på, utan föräldrarnas dåliga fostran/ignorans.
Det var inte länge sedan vi själva hade småbarn, nyss börjat skolan. Men jag häpnas nästan dagligen av hur jäkla slappa många föräldrar är, ska omgivningen behöva fostra era ungar? Är det någon trend att ha fri fostran (o-uppfostran)?
Några exempel bara från senaste veckan:
* Bowlar med familjen, vi har vår soffa + bord till banan. Familjen bredvid har sin egna plats. Deras tre barn härjar runt i ålder 4-7år, de två yngra springer upp i vår soffa, drar ner alla våra jackor på golvet och kravlar runt. Mamman kommer skrattande och bara lyfter upp ett barn och går som inget. Efter en stund kommer dom igen, och lyckas sparka ner min dotters snack chips på golvet. Mamman kommer igen efter en stund helt oberörd och låtsas som inget. Ingen ursäkt, tillsägelse till barnen dyl. När dom för tredje gången kom emot vårt så sa jag till dom att gå härifrån.
* På ica igår, allmänt högljudd 4-5 åring härjar runt. Gapar högt, kör rally med sin lilla kundvagn, kör på folk, bråkar och har sig. Pappan går i sin egna värld helt oberörd, hör inget, ser inget.
* På jobbet idag, står med en kund som har ett barn i ca 3-4års ålder. Medans vi pratar står ungen och trycker på alla knappar på kortterminalen. Jag säger till, då föräldern inte gör det. Ungen ställer sig och sparkar på kassadisken i uttråkad. Går och pillar på visitkorten, tar en massa och lägger på bänken, sen börjar han trycka på kortterminalen igen. Vad gör mamman? INGET, säger inget när han gör fel, plockar inte upp korten han stökat ner med. Står som ett fån och bara lämnar allt.
Hur tänker folk?
Jag är sur eftersom den här världen är allt mindre tolerant mot mindre barn.