Ångest över flytt

Hej

Det här är mitt första inlägg här. Hoppas på att kunna diskutera detta med någon/några...

Jag och min sambo har varit tillsammans sedan vi var 16 år. Det är 11 år sen. Fördt levde vi i distansförhållande med 17 mil mellan oss. När han var klar med gymnasiet bestämde han sig för att flytta närmre mig. Dels pga av mig men också för en utbildning. Plötsligt hade vi bara 4 mil mellan oss. Jag bodde kvar på mitt ställe ett tag till pga studier. Sedan flyttade vi äntligen ihop och har varit sambos i ungefär 5 år.

Nu till saken..

Vi har bestämt oss för att flytta till hans hemstad. Han har redan fått jobb där och vi är på gång med lägenhet...

Jag har blandade känslor över detta... Han har inte trivts så bra här.. så jag känner att det är min tur att flytta på mig när han gjorde det för min skull.. Han har sina föräldrar där, kompisar och syskon.

Själv har jag inga direkta vänner någonstans. Så jag ser det som en möjlighet att träffa nytt folk där borta. MEN jag får ångest av att tänka på att bo så långt ifrån min bror och min mamma.

Just nu jobbar jag på en förskola (ett vikariat) men är sjuksköterska i botten. Funderar på att återgå till vården men är nervös för det också... tänk så kommer jag må sjukt dåligt och ångra allt?

Någon som varit med om liknande situation?

Jag har flyttat långt. För min del blev det inte bra alls, men det beror nog mycket på att vi hade en helt annan utgångspunkt än vad du har.

Först och främst kände jag inte killen särskilt väl när vi flyttade ihop. Vi hade visserligen varit bekanta länge innan vi blev ett par, men man kan knappast säga att vi kände varandra. Två månader in i förhållandet blev jag gravid och fick panik. Vi hade ett distansförhållande med 60 mil mellan oss. Jag sade upp mig från jobbet och flyttade. Om vi hade känt varandra bättre så hade nog allt blivit annorlunda. Förutsättningen var från början dömd att misslyckas och det berodde framför allt på följande saker:

- Jag flyttade långt. Jättelångt. 60 mil är mycket och det var nästan som att flytta till ett nytt land (även om det var inom Sverige) och folk förstod inte ens min skånska dialekt till att börja med, så min kille fick tolka. Det var bisarrt.

- Jag har alltid bott i en storstad. Nu flyttade jag till en liten håla med skog runtomkring. Bara det var jobbigt. I Skåne finns inte de här stora mängderna med skog, framför allt inte i stan. Jag hade hela tiden svårt att känna igen mig.

- Jag har inget körkort, så jag kunde inte enkelt ta mig någonstans mer än till mataffären och mycket blev väldigt jobbigt. När jag var ensam hemma och min 1-åring slog upp hela munnen fick jag panik eftersom det visade sig att det var nästan 7 mil till närmsta öppna tandläkare.

- Jag är social. Jättesocial. Jag älskar att ha folk omkring mig och ha stora, trevliga middagar. Min kille var min motsats. Det visade sig att han faktiskt inte hade någon som han riktigt umgicks med, så det blev svårt att lära känna nytt folk och det blev väldigt ensamt.

- Utöver detta fick vi liksom lära känna varandra från början och klara av bebischocken mitt i allt det här nya. Det var väldigt svårt. Den största biten var nog avsaknad av familj och nära vänner.

MEN. Jag tror att allt hade gått jättebra om jag hade varit lite förberedd, om jag hade väntat, om jag hade besökt stället mer innan jag flyttade, om jag hade vetat vad jag gav mig in i. Jag var inte alls förberedd, utan kastade mig rakt in i allt det här nya. Det slutade med att jag ställde ett ultimatum efter 2,5 år och då fick han flytta med mig tillbaka istället. Jag ångrar ändå inte att jag provade, men hade med facit i hand önskat att jag hade förberett mig mer på hur det kunde bli och att det nog hade varit bättre om vi hade bott kvar i stan i några år innan jag flyttade så långt iväg.

Ångest över flytt

INNEHÅLL