Barnlös för kärlekens skull?

Problemet är ju att han inte vet och inte heller kan lova dig när i tiden han möjligen kan veta. För det vet man aldrig.
Jag var i samma sits, jag längtade efter barn (syskon till vårt första barn) medan min man var rätt nöjd som det var. Han sa att mnjaaaa jag kanske kommer vilja ha fler barn. Sen. Men inte nu. 
Och det fick jag liksom förhålla mig till.

Vi satte deadlines på kanske 6-12 mån, struntade i att prata om det i långa perioder. Pratade. Kom överens om ny deadline osv.
Man går sönder om man pratar om det för ofta kände jag, samtidigt satte jag en bortre horisont för mig själv att så här många år kommer jag ge det. Därefter behöver jag börja bearbeta detta om det är så att han fortfarande inte vet eller ger mig ett nej.

Kan varmt rekommendera familjerådgivning. Det löser inte sakfrågan men det är ett jättebra stöd.Kanske kan det även öppna upp för din partner att gå vidare och boka in tider på egen hand för att gå igenom det som han varit med om.

Vi fick ett barn till, till slut blev det så. Jag insåg att om jag sitter där 50 år gammal och fysiskt inte kan få barn längre. Vad kommer jag ångra mest?
Och när jag till slut la fram det på det viset för min man i terapin så förstod han nog till slut hur stark min längtan var, att den inte går att "stänga av"  (som man kanske kunde tro, som mansperson) och att jag mådde otroligt dåligt. 
Så han analyserade väl sig själv ordentligt och kunde formulera vari hans oro och rädsla inför fler barn låg. Så att vi fick upp dem på bordet och kunde prata om dem.  Nästan som att göra en lista för och emot som när man gör andra saker i livet, som att köpa en ny bil, byta boende osv.
Det utmynnade bl.a. i att jag varit föräldraledig i drygt 18 mån. För vi hade ett helt annat upplägg sist vilket han mådde otroligt dåligt av. Såna saker.

Men vi var i den här limbo-situationen i drygt 6 år och det önskar jag ingen.