Barnlös för kärlekens skull?

Hej!

För att göra en lång historia kort så har jag vart tillsammans med en man i två år. Han har ett tufft förflutet med en kvinna som gick bort och lämnade honom ensam med två små barn, den ena precis nyfödd. Jag kom in i deras liv när minstingen bara var 1,5 år. Vi har såklart haft våra ups and downs men har klarat oss igenom dom då vi älskar varandra. Något som han vetat om hela tiden är att jag en dag kommer vilja ha ett eget barn. Och jag har vetat om att han vart lite osäker på den fronten, kan varken säga ja eller nej då han inte vet och hur han känner inom ett par år. Jag har accepterat detta och tänkt att vi tar allt som det kommer då jag verkligen vill få det att fungera. Jag har väl nu kommit till en punkt då jag tänker mer och mer på barn, inte att jag vill ha det nu men att man säkert vet att det det finns en framtid för det. Vi skulle prata igår men slutade med att vi båda konstant grät istället då vi inte ser hur vi ska lösa allt. Det mesta handlar om hans förflutna, minnen från det. Svårt att sätta sig in i. Jag förstår att det är tufft för honom och jag vill inte pressa honom på något han mår dåligt av. Samtidigt som jag skriker efter att få ett svar.. Jag vill verkligen inte göra slut, kan inte tänka mig ett liv utan honom. Jag hoppas innerligt att han kan tänka sig att gå och prata med någon för att få allt att kännas bättre, kanske?

Vet inte varför jag skriver detta ens men kanske mest ville kolla om det finns någon som vart i samma läge? Med en partner som velat ha/inte velat ha barn och hur ni har löst situationen..

Jag vill inte höra att jag är dum som gett mig in i en sånhär relation från första början, jag vet vad jag gett mig in i och man kan dessvärre inte hjälpa vem man blir kär i. Jag har väl hoppats och trott att allt ska lösa sig med tiden.