Paus

Nu blev det inga tomma rader i texten av någon anledning. Hemskt ledsen

Det ska rättvist tilläggas också att vårt schema det här året är betydligt tightare då hon som undernärd ska till dietist och jag som fet ska också dit (gick upp 40 kg under första sjuka året) samt att hon ska träna hos sjukgymnast och vår son till logoped.

Veckorna är smockade med möten och grejer att göra och det är självklart en bidragande faktor till varför hon känner sig utmattad hela tiden.

Ja det är utan tvekan en jobbig sits ni hamnat i. Tyvärr har jag inga råd hur ni skall göra, men personligen har jag aldrig sett en paus som lösningen på problem man har i familjen. Har man problem löser man dom tillsammans, och kan man inte det, är det bäst att söka sig professionell hjälp.

Nej jag känner att en paus inte hjälper heller. Jag frågade om det var ett måste med paus eller om vi bara kunde göra tillfälliga justeringar i relationen så hon får med utrymme och så men hon kände att en paus var nödvändig för att stänga ute alla känslor. 

Hon beskrev det som att i förhållande så går hon in med all sin energi på barnet och partnern vilket gör att hon har tappat bort sig själv i den här tunga perioden för det har inte funnits egen tid.

Behöver jag oroa mig eller låter det logiskt. Jag är skräckslagen för att bli lämnad och känner mig just nu så otroligt ensam. Jag vet inte vad jag ska göra men känner att jag vill göra något. Kämpa för att det ska bli bra igen.

Känns bara sjukt tungt att stå och inte veta. Och hon säger att hon inte vet vad hon behöver heller riktigt. Bara tid för sig och vänner

För det första tycker jag det är väldigt konstigt att det bara är jag som svarat dig i din tråd. Här finns ju i vanliga fall så mycket "kloka" medmänniskor som inget hellre vill, än att ge goda/eller mindre goda råd.

Men för att återgå till dig..
Har du konfronterat din fru med vad det stod i den tråden och fått en förklaring?
Eller är det enda svaret att "det är inget"?
Jag skulle nog fordra ett bättre svar

Ja det är väldigt tråkigt att inte fler har skrivit. Mår verkligen skit och känner mig ensam och tom i hjärtat.

Vi var iväg igår och pratade med min pappa för att berätta hur det står till just nu och då pratade vi ganska mycket om det och jag tog chansen att ställa frågor och få förtydligande. Men allt är så suddigt. Hon vet inte riktigt vad hon själv känner. Hon försöker sätta ord på det men det går inte.

Det som kom fram var att hon känner att hon måste få en paus från förhållandet. Känna sig på sätt och vis som singel. Anledningen är för att inte ha kraven från ett förhållande och att kunna sätta sig själv först vilket hon inte kan göra annars för att hon sätter mig och barnet som första prio. Jag har hela tiden varit på henne att försöka umgås med vänner men hon har känt att hon inte har kunnat. "Om jag har funderat på att ta en fika med någon vän eller syrrorna så har man tänkt, tänk om han får en panikattack och jag inte är där. Tänk om något händer. Nej det är nog bäst att jag är hemma". När hon sa det väckte det olika känslor för mig. jag kände kärleken i det och på något sätt uppskattade det. Men det har aldrig varit min vilja att hon ska känna sig låst eller att hon ska vara hemma istället för att träffa familj och vänner. För det skulle jag aldrig säga eller visa att jag vill heller. Så det är tråkigt att det blev så men jag kan samtidigt förstå det också. Jag hade nog gjort samma sak om det var ombytta roller.

Sen berättade hon att hon inte vet vad hon känner för mig. Hon vet att känslor finns där någonstans men inte vart. Hon vet att hon älskar mig och att jag är hennes bästa vän. Mer vet hon inte just nu. 

Hon säger själv att hon inte har någon ordning i sitt huvud just nu. det känns som en smörja av alla tankar. Hon känner sig lite lost. Hon har ju inte mått bra och det vet jag. Det har de flesta sett. Hon har gått ner i vikt och är på gränsen till undernärd och jag har försökt att hjälpa henne. Vi har kört några veckor där hon numera äter normalt. Vi började med nya dieter för att jag ska gå ner i vikt och hon upp och det vill hon att vi ska fortsätta med.

Vi kommer fortfarande bo i samma lägenhet för det finns inga andra alternativ. Vi sover inte tillsammans längre utan hon sover på soffan och jag i sängen (hennes val). Alla vi känner bor en bit bort och vi har vårt här med dagis etc så det skulle inte funka att flytta separera helt. Hon kommer sova borta någon gång hos sin mamma eller hos någon vän.

Hon hoppas också att detta kommer vara bra för mig. Att kunna sätta fokus på det jag har att jobba med i terapin osv. Jag har dock undrat hur det kommer se ut framöver att gå igenom detta ensam. Jag och sambon har alltid funnits där för varandra tillsammans och vi bollar med varandra. Vi har varit så tighta i så många år så vi känner ju varandra väl. Det kommer kännas väldigt ensamt att strida mot min mentala ohälsa själv och veta att ens partner inte finns där för en när man behöver prata om vad man går igenom. Kanske är det bra, kanske inte. Jag vet faktiskt inte.

Det är jobbigt att veta att det inte finns något jag kan göra för att hjälpa henne för hon behöver avstånd från mig. Jag frågade om mina framsteg i min egna hälsa hjälper och det svarade hon ja på. Så det är väl det jag kan göra. Arbeta vidare med mig själv och sen får vi se.

Men jag har mixade känslor för att det sades också hos farsan, för att min syster frågade om vi skulle dejta andra och då sa jag att det är inte tänkt att vi ska göra det. men då sa farsan att man vet aldrig vad som händer och hon höll med. Hon la till att det inte är hennes intuition att träffa en annan utan målet är att vi ska hitta tillbaka men man vet aldrig vad som händer. Vilket jag förstår och inte förstår. Förnekelse kanske. Jag vet inte. Mår dåligt av att höra det och tänka på det.

Känner mig mest uppgiven just nu. Och ensam. Från att alltid ha någon där till ingenting. Är det befogade känslor eller är det att tragiskt tycka synd om sig själv? Jag vet inte det heller. Det är svårt att hantera alla tankar och känslor just nu. Jag äter knappt heller. Får ingen hunger riktigt. Spy känsla när jag väl äter. 

Vad fan ska man göra

Ytterligare svar på din fråga. Vi har sagt att vi ska låta det vara i några dagar för att sen sätta oss och prata om det. Det var mitt initiativ så hon kanske kan reda ut sina tankar och veta mer själv så att hon kan förmedla det.
Så mer än vad jag vet nu får jag reda på om några dagar förhoppningsvis.

Såg att jag ställde frågan fel. Det jag menade var det SMS:et du såg...Har du fått en förklaring på det.

Jag förstår att det måste kännas väldigt jobbigt och det är okej att tillåta sig att känna sorg, oro, uppgivenhet eller vad det kan vara. Känn det du känner för inget blir bättre av att du, eller hon för den delen, tvingar bort era känslor och förnekar dem. Tvärtom.

Granska känslorna med en slags nyfikenhet.

Vad står de för? Vad berättar de?

Det är en tuff situation för två som redan kämpat länge, läser jag i dina rader. Det är just detta att vara stark länge som till slut kan.få energin att sina, så det är kanske inte så konstigt att ni är där ni är.

Behöver hon utrymme så ge henne det. Var tydlug med att du finns kvar och det är bra om du kan vara helt öppen med dina känslor. Det gäller förresten båda.

Var raka och ärliga med var ni står inför varandra. Det behöver inte vara omöjligt att hitta tillbaka för er och mycket av det du beskriver ger mig känslan att ni faktiskt hanterar det här på ett klokt och moget sätt redan, trots att det är en villervalla av tankar och känslor just nu.

Ni verkar ha rätt mycket att stå på som grund; lång vänskap, omtanke, känslor. Det behöver inte vara kört, men mycket handlar nog om hur ni väljer att hantera detta.

Ah. Ja jag konfronterade henne. Eller a. Jag hamnade i en känslostorm och började packa en väska för jag trodde att hon var otrogen och jag tänkte att jag ska inte stå i vägen. Jag har dålig självkänsla och sätter lågt värde på mig själv och kan därför hantera såna överraskningar på det sättet. Inte att det händer ofta alls (första gången i detta förhållande) men a. Hon vaknade iaf och undra vad jag höll på med och då berättade jag att jag såg smsen och skulle inte stå i vägen och då undrade hon vilka sms och då sa jag hans namn. hon bad mig sluta packa och sätta mig ner och så prata vi igenom det.

Killen hade varit på en bar och träffat en bartender som han ville ha kontakt med som hette likadant som min tjej. Hans väninna skojade med honom och sökte upp en random person med samma namn och gav honom det numret. Och det råkade vara just min fästmö. De skulle planera att pranka tillbaka på hans väninna.

Det jag ansåg var flirtigt var inte menat så och det hon kände var att det hade vart kul/skönt att ha en vän som inte frågar hur det är med mig hela tiden och att hela tiden prata och bli påmind om min kamp. Hon berättade inget för hon ville inte oroa mig.

Hon tog bort sms historiken och hans nummer. Hon säger att hon förstår att hon gjorde fel som inte berättade från början.

Eftersom att den "dörren" nu hade öppnats så har jag inte kunnat släppa det och tror att hon smyger runt med andra. Jätte destruktivt jag vet. Jag tog även kontakt med personen som, inte är jätte känd kanske men är med i ett landslag och det är så långt jag tänker säga om det. Han besvarade mitt mail och berättade samma sak och att dom inte har träffats och att det var ett tag sen han skrev till henne och inte har några intentioner till något alls. Det jag skrev i mitt var att jag ville bara veta sanningen och jag är inte ute efter någon aggressiv aktion utan vill bara inte leva med en otrogen människa. Jag tror och hoppas att han var uppriktig. Han sa att han själv hade upplevt det och försäkrade att inget har hänt och att dom inte har träffats.

Jag klargjorde även för min tjej att jag var besviken att hon litar på helt främmande människor så lätt och planerar att åka träffa så lätt. Det kanske bara jag som är nojig men i dagens samhälle känner jag att man måste vara försiktig. Kanske bara är jag.

Hanterade jag situationen rätt eller fel? =/

Hon har berättat som att hon har begravt sina känslor för stunden och vet inte vad hennes känslor för mig betyder just nu. Jag känner att jag älskar henne och jag vill finnas där för henne. Jag känner mig också otroligt ensam och vet inte vart jag ska ta vägen. Allt det har jag berättat. Jag har ventilerat mina känslor under helgen och försökt säga att jag inte vill ge henne någon press men att jag måste få berätta. Det är sjukt svårt.

Vi bor fortfarande tillsammans fortfarande så man ser varandra. Det gör ont när hon är borta och jobbar eller träffar vänner/familj. Ensamheten har ihjäl en känns det som. Men det gör även ont när hon är hemma att inte få besvarad kärlek eller att inte få visa sin kärlek. När jag ser henne så vill jag bara hålla om henne och ge henne all kärlek jag har. Men jag får inte. 

Jag känner att det är min tur, nu när jag är på väg tillbaka mentalt, att finnas där för henne när hon faller. Men hon vill inte. Hon vill vara sin egen stöttepelare. Det måste jag acceptera. Även fast jag vill göra något. Hjälpa på något sätt.

Hon visar inga känslor alls för mig just nu och det är tufft. Känns så sjukt att det kunde slå om på en dag egentligen. även fast hon har haft känningar en tid. Det har vart mestadels bra stunder sen jag kom ur min bubbla. Vi är ganska sex drivna och under min period i bubblan som var lite längre än 1,5 år så hade vi sex kanske 5-7 gånger. När jag kom ur bubblan hade vi vild sex i princip varje dag. Det har hon sagt har vart bland de bästa stunderna senaste tiden. Men tyngden i mina problem har vart för mycket.

Jag blir inte klok på detta alls och klandrar mig själv att jag har förstört allt. Lägger skulden på mig själv att det är mitt fel att hon mår dåligt. Vill bara backa bandet och göra några små korrigeringar. Tygla mina känslostormar. Skyller främst på psykiatrin som inte har gjort ett skit. första 1,5 året hände ingenting. Ingenting alls och det kändes som att man prata om samma saker varje gång och fanns inget som tog en framåt. Det var ett och ett halvt möte med terapeuten från försäkringsmedicinska utredningen som tog mig flera mil direkt. Jag känner mig så hemsk att jag inte har förstått tidigare och haft ork att förändra så att fästmöns börda inte hade behövt vara så tung.

Det är svårt för dig/er att svara på men. Är jag en hemsk människa?

Ikväll ska jag testa att sova med sonen i sängen. Han sover aldrig i sin säng ändå och tjejen ligger i soffan. Får se om det hjälper mot ensamheten iaf. För jag vet inte hur jag ska tackla det här eller vart jag ska ta vägen.

Vad som slår mig är hur totalt känslomässigt o praktiskt beroende du är av din sambo - jag tror mig förstå att det bidrar till hennes uttröttning. O sen fattar jag inte riktigt vad du o den förra terapeuten pratat om i två år, ni har alltså bara pratat om sociala fobin o verkligen inget annat?? Gissar isf att det inte varit en psykolog utan t ex en socionom med påbyggnad i terapi.

Och förlåt nu, men av intensiteten att döma i din text förstår jag att det måste vara MYCKET jobbigt för din sambo. O nu känner hon förstås att det är pressande hur du pockar på o vill ha ett svar av henne NU om ni ska vara "ihop" eller inte. Du verkar förstå detta, fast bara delvis. Du vill inte ge henne nån press MEN du måste få berätta för henne. O du vill prata om hur ensam du känner dig med henne; hela tiden allt om vad DU vill.

Du har alltså aldrig under ditt vuxna liv tagit itu med dina känslor hos nån professionell, talat om den hemska barndomen osv? Utan bara med sambon? Ja, det får du ju äta upp nu, sorry..

Du måste absolut jobba på att bli en självständig människa, sen utgår jag från att du redan tar ångestdämpande o kanske antideppmedicin. Eller?

Jag tror hon säkert har haft det jobbigt under lång tid och du har säkert rätt i mycket av vad du skriver, men min erfarenhet är att man från ts sida måste få ett gehör från sin partner. Känslomässigt, samtalsmässigt och fysiskt. Får man inte det, som det verkar i ts fall, att han inte känner någon ömhet från henne, reagerar man helt naturligt med att tappa känslorna själv. Det kan ta kort tid, och det kan ta längre, men tappa känslor gör man om man inte får något tillbaka. Det kanske visserligen är bra, men inte om man vill fortsätta tillsammans.
Känns liksom fel att bara acceptera att, så här är det.

Sen tycker jag väl att det känns lite konstigt att under dessa omständigheter bara lämna ibland för att umgås och sova över hos sin mamma eller någon vän. Är det normalt att göra det när man har barn tillsammans? Det kanske är det idag...jag vet inte. Jag hade nog känt det lite skumt.

Jo, men ts verkar ju inte ha tappat känslorna ännu iaf. O ts sambo har ju  med sina handlingar visat att hon bryr sig väldigt mycket om honom. Roddat med ekonomin, skjutsat till o från psyk, tagit ansvaret för allt osv, i två års tid! Skulle iaf jag bli skittrött av. 

O nu vill hon bara ha lite utrymme för att bara vara utan att behöva ta ställning till nåt (gehör) o det har ts svårt att acceptera. Jag skulle också känna mig pressad om jag var hon.

Jag accepterar att hon behöver utrymme men det gör mig orolig samtidigt. Jag förstår och ser att hon har vart trött och sliten och inte vart sig själv. jag vill att hon ska ha mer tid för sig själv och har sagt det många gånger till henne.

Det kanske bara är jag, men man blir ju orolig när det behövs en paus från varandra. När hon inte vet vad hon känner för mig längre. Att hon älskar mig och jag är hennes bästa vän men inte på vilket sätt osv. Jag är orolig för henne och för oss. Självklart är jag rädd för att bli lämnad. Livrädd faktiskt. Jag har aldrig levt ensam förut. Jag har aldrig känt mig såhär ensam heller.

Jag vet inte vad jag ska göra eller ta vägen. Jag ska självklart ge henne utrymme och inte smsa henne på jobbet och såna saker. Ger henne så mycket utrymme hemma som jag kan och försöker göra sysslor så mycket jag kan. 

Det har vart två grymma år och jag kan inte beskriva hur ledsen jag är för det och klandrar mig själv. Fast det är inte mycket jag har kunnat göra åt saken heller. Det kan vara enkelt att sitta o säga hur enkelt allt är. Men när man sitter där i sitsen så är det annorlunda.

Nej det hände inte mycket på iaf 1 år. jag bytte terapeut efter ett år och då började det bli lite bättre. Sen från slutet av sommaren blev det bättre och bättre och i november så bröt jag mig ut. Jag tar disken varje dag, jag städar hushållet, åker tillsammans och handlar (bara jag som har körkort), börjat träffa folk igen. Och ju mer jag började göra, alltså ju mindre sambon behövde göra. Så blev det så påtagligt hur hon mådde.

Vi har pratat med ett annat par om det här innan och han varnade för att när jag blir bättre och bättre så kan det bli att hon blir sämre och sämre. De hade gått igenom samma sak fast tvärtom. Det var han som höll allt uppe medans hans tjej mådde dåligt.

Jag beskyller inte henne för någonting. Men jag vet samtidigt inte vad jag ska göra. Jag vill ju finans där och hjälpa henne. Men hon vill inte. Det är däremot lite svårt för mig att acceptera. Just nu tvingar jag mig själv till att knappt finnas överhuvudtaget. Det känns som att jag måste få bort mina känslor för henne för att orka med hur det ser ut just nu. Att fortfarande bo tillsammans. Se varandra varje dag. Inte kunna ge henne uppskattning, kärlek och stöd. Det tar kol på mig. Det känns inte som att det är lite utrymme som du får det att låta. Det är inte så det sett ut de senaste dagarna. Och ja, jag har väldigt svårt att hantera allt detta. Jag är bara människa, kanske en dålig sådan, men bara en människa.

Jo, jag fattar att du är orolig eftersom du skrivit det så många ggr. Du har aldrig  levt ensam förut, flyttade hemifrån direkt till henne?

Men jag säger inte att allt är enkelt. O hon vill inte att du är där o hjälpr henne, troligen för att för att hon känner att du är som en klängranka med dina pockande krav. Förtäckt med att du "vill ge henne stöd o kärlek" (direkt citat av dig), när det egentligen handlar om att det är du själv som behöver det.  Förlåt att jag skriver det så rakt, men.. 

Och visst det märks ju att du har svårt att hantera detta, men nej du är inte en dålig eller hemsk människa! Däremot någon som har mycket med sig själv o inte ser saker klart.

Men hur är det nu då, tar du nån t ex antidepp eller ångestdämpande medicin? Eftersom du inte svarade på det o annat i ett tidigare inlägg av mig.

Jag har lergigan som jag tar när jag ska sova. Hade escitalopram tidigare men slutade pga bivärkningar. jag försöker just nu pusha psykiatrin jag går hos så att nått händer. ska byta terapeut och dessutom titta efter dbt/mbt. 

Vi blev tillsammans när vi båda bodde hemma. Vi flyttade tillsammans till ett hus där vi hyrde en avskild undervåning för ett par år senare flytta till en hyresrätt och här har vi bott i ca 5 år. Vi har bott tillsammans sen 2010.

Jag vet inte om jag skulle kalla det förtäckt med stöd och kärlek. Det är vad jag vill ge henne. Och visst vill jag ha besvarad kärlek konstigt vore annat. Vi pratade för ett tag sen och då fick jag mer förklarat för mig vad hon menar med vad hon inte vet vad hon känner. De senaste åren som jag har mått dåligt har hon mer känt som en caretaker/ typ mamma snarare än i ett förhållande. Och det kan jag förstå även fast jag såklart tycker att det är olyckligt att det blev så.

Hur illa ser det ut att vara? går detta att rädda? Mina tankar och känslor är överallt just nu

Det var ungefär också vad jag ju menade förut, att hon blivit din caretaker eller så. O att det är jobbigt för henne (som jag skrev en massa om).

Iaf, tycker du ska tala med läkaren om att få byta medicin. Finns ju massor av olika antidepp idag, själv tar jag Duloxetin. Lergigan, du behöver nog nåt mer ångestdämpande, t ex Lyrica? Prata med dom om olika alternativ o var tydlig med vad du känner, ångesten. 

Och sambon. Det sista du ska göra nu är att pressa henne på ett svar om hur hon vill ha det med er, vad hon känner etc, det lär bara jaga bort henne ännu mer. Att mera låta det ta sin tid så hon kommer ikapp liksom. Gör du det inte lär det bli mer svårt att rädda detta!

Jag håller på att försöka byta vårdplats till en närliggande kommun. Där jag är nu så kan jag inte få träffa min läkare förrän mitten på mars. Det är helt ohållbart och jag behöver faktiskt hjälp så fort som möjligt. Det vet jag om. Det har jag tjatat om hos min kbt terapeut som bara vill fokusera på att jag ska ut bland folk.

Jag ska göra mitt yttersta för att inte prata om paus grejen med sambon. Jag har inte smsat henne när hon är på jobbet de senaste dagarna (hon jobbade denna helg). Det var lite på lördagen men det var för att det blev förvirring med det vi hade planerat. Vi skulle till min far och prata om pausen, berätta hur det låg till osv så att han vet. Då hade sambon under dagen skrivit till min syster att hon och min far skulle åka hem till mig för att jag behöver dom just nu. så när min syster tog kontakt med mig så skrev jag till sambon för att kolla om hon hade ändrat sig från planerna eller om hon fortfarande ville dit. Det var förresten hennes initiativ att följa med till min pappa från början bara för att ha det klarlagt. Jag hade tänkt att åka till själv egentligen. 

Men det är det enda jag har smsat. Gör allt i min makt att inte smsa idag nu när hon jobbar kväll. även fast tankar och känslor tar kol på mig. Ringer vänner och pratar av mig istället. Spelar spel med sonen osv. Ja jag ser också att det låter sjukt att det ska vara så svårt att inte höra av sig. Men det är väl som mina vänner säger att det är förståeligt just nu när man är i hjärtesorg, älskar personen och vill lösa det.

Det är väl gammal vana också. Vi har alltid smsat varandra när hon eller jag har vart på jobbet på bådas initiativ. Nu när jag tänker på det så har det inte vart mycket sånt från henne det senaste halvåret utan att det har bara varit jag som skrivit och hon svarat.

Aja, angående mediciner. jo jag har väl planer på att försöka få någon medicin som hjälper mig på traven. Jag är mest ute efter att arbeta med saker i terapi, ge mig verktyg eller nycklar till att hantera situationer med.

Min far som jag inte trodde var så observant sa något som jag själv känt i alla år. Han sa att jag har inte förmågan att tömma ryggsäcken. Allt bara samlas där och ältas.

Ser nu att mina inlägg blir ganska långa varje gång men det är så skönt att skriva av sig. Jag är en ganska öppen person som gillar att prata ut om saker och håller det inte hemligt. Väldigt ärlig och säger som det är och som jag tycker. Det är skönt att några svarar så man kan lätta på hjärta och söka andra synvinklar. Jag uppskattar era svar oavsett om dom är hårda eller inte. Bara det är rättfärdigat.

Förstår att det känns jobbigt, o att det är skönt att skriva av sig! Och ja det är bedrövligt med vården ibland alltså, kanske prata med en diakon eller liknande så länge?! Försök iaf se till att det blir en psykolog du får komma till sen, o inte nån t ex socionom med terapipåbyggnad bara, hoppas allt går bra!