Otrohet - vad tycker du?

Ja, vi verkar tänka väldigt lika i mångt och mycket :) Synd bara, som sagt, att det så ofta blir feltolkningar - men det känns, precis som du säger, som att vi två förstår varandra iaf :) Även om vi skulle ha olika åsikt om nåt så verkar vi resonera på liknande sätt när det gäller hur vi presenterar det vi vill ha sagt, vilket ju gör mycket till att man förstår varandra. Det verkar som att du, precis som jag, tittar på exakta betydelser hos ord; på den logiska uppbyggnaden av ett resonemang osv. Jag tror (eller rättare sagt: vet från omfattande erfarenhet av arbete med olika människors texter) att de flesta inte fungerar så, utan tolkar - och skriver! - mer utifrån gängse associationer, eller vad man ska säga. De läser mer mellan raderna, och lägger mindre vikt vid exakta ordbetydelser. Det som jag (och du, tror jag) kan tycka är knivskarpa - och viktiga! - skillnader mellan specifika ord, som kan hjälpa eller stjälpa ett resonemang, tycker de flesta andra är meningslösa hårklyverier. Jag säger absolut inte att det ena sättet är bättre än det andra - bara att det är olika, och att det också kan bidra till att man feltolkar varandra. 

Och tack igen för dina fina ord: de värmer :) 

Du menar om det verkligen var så att jag var en lika stor del av problemet? 

Ja, det var svårt att stå upp för mig själv, och jag kände mig väldigt ofta överkörd - och frustrerad över att vi aldrig kunde prata och resonera om saker och ting. Samtidigt har jag många "defekter" och är fan inte lätt att leva med, så jo - jag var en lika stor del av problemet.

Och detta är ett jättebra exempel på precis det jag menade i #400. Molly använder ordet "kanske" på ett sätt som jag tror väldigt många använder det - som en pragmatiskt markör att detta är nånting man inte har någon egen erfarenhet av, och därför ska man inte uttala sig kategoriskt om det - medan du tolkar det i dess exakta betydelse, som en modifiering av sanningshalten i det du säger :) Men det hade ju blivit konstigt om hon hade skrivit "du använder det inte" (och alltså inte haft med ordet "kanske"), eftersom hon då hade antytt att hon av egen erfarenhet visste att det var så. Är du med?

Anledningen till att Molly citerade just ditt inlägg var väl för att det handlade om det ämne hon ville kommentera på; inte som en kommentar till just ditt beteende, tänker jag? Och jag tror inte hon menade att du måste tycka lika i allt :)

Haha, vet du - det fattade jag :) (Apropå att ha problem att tolka ibland, menar jag ;))

Ja, jag förstår det... det är ju sorgligt att han inte gör det.. :(  

Välkommen tillbaka :) Denna fråga har du ställt till mig en gång tidigare, och jag besvarade den då, i #216, sida 22. Där bemötte jag även övriga saker som du skrivit till mig. Du får hemskt gärna gå tillbaka och läsa det inlägget, och du får ännu mer gärna besvara det. Här och nu citerar jag hursomhelst mig själv från det inlägget, för att åter besvara ovanstående fråga:
Vidare:Nej. Det var det beslut jag fattade då, under de omständigheter som rådde då. Jag har reviderat min ståndpunkt i mycket pga den här tråden, och hade jag varit i samma situation idag som jag var då så hade jag gjort på ett annat sätt, men jag lider inte av att jag gjorde det jag gjorde. Vi gjorde mycket som var dumt, och var dåliga för varandra på många sätt, både han och jag, men det är i det förflutna, och jag skuldbelägger inte vare sig honom eller mig själv, vare sig för de sätt vi gjorde varandra illa på eller för min otrohet. Vad gäller syndernas förlåtelse vet jag inte riktigt hur jag skulle kunna få den här inne... den enda som i så fall, i det här fallet, skulle kunna ge mig den skulle väl vara min ex-man?Menar du min gifta kk? Nädå, han finns alldeles tillräckligt för mig. Hans prio ett är frun och barnen; mig träffar han när de inte behöver honom, och jag skulle inte vilja ha det på något annat sätt. Jag har ju min andra kk också, som i princip är tillgänglig jämt, så jag klarar mig :)För om man mår "gött" så är man inte längre intresserad av att få veta andra människors syn på saker och ting? Eller hur menar du?

Hoppas att du ser mitt svar den här gången; det är ju lätt att missa när det är många som skriver...

Vilket fint svar :) Och OT - nä men jag har själv gått OT till höger och vänster... betydligt mer än du :)

Beträffande din man så JA, jag förstår så väldigt, väldigt väl. Det är en resa till helvetet att försöka få bukt med de flesta former av psykisk problematik, både för själva "huvudpersonen" och för hens närstående, och bara själva vägen till att ens börja ta tag i det är ju oftast otroligt tung. Ni är kämpar båda två - och inte minst du! Du skrev en gång att du inte kan vara din mans behandlare - och nej, det kan du inte! Men gränsen suddas ju lätt ut, tyvärr... Jag kan tänka mig att det är ännu svårare för dig, som - om jag fattat det rätt - själv dessutom jobbar inom psykvården (om än inte med precis samma problemområde som gäller för din man).   Oavsett vilket är det ju väldigt skönt att du ändå ser att det går åt rätt håll för honom. Haha, ja, alltså, det är ju problemet med när det är många människor som skriver i samma tråd, vid olika tillfällen och i olika takt. Det kan verkligen bli en otrolig röra! :DSå bra att du förstår vad jag menar, och iaf till viss del kan hålla med :) Jag förstår absolut frustrationen i när man tycker att någon motsäger sig själv - absolut. Men jag tror, som sagt, att motsättningen ligger i betraktarens öga, och precis så som du säger: det hänger ju väldigt nära ihop med ens egna erfarenheter, och vad man utgår från för värdegrund. Det som för den ene framstår som fullständigt logiskt kan verka totalt motsägelsefullt för den andre. Har man exvis grundinställningen att vi är inte mer än människor, och shit happens, så otrohet är nåt som alltid kommer att finnas - nåt som vi aldrig kommer att bli av med - så är det ju ganska logiskt, och inte det minsta motsägelsefullt, att säga "det här är inte bra; det är inget att rekommendera, men när vi nu inte kan komma undan det, så låt oss istället göra det bästa av situationen". Har man däremot grundinställningen att vi kan bättre än så här; vi kan vara goda; vi kan välja att ta hand om varandra och respektera varandra - ja, då är det ju helt och fullt logiskt att man slåss med näbbar och klor för att aldrig, aldrig låta "omoralen" (i brist på bättre ord) sippra in och bli en accepterad del av livet. Man kämpar då, precis som du säger, för att motverka en normalisering av otrohet. 
 Ja, väldigt kristna människor kan ju vara bland de mest rabiat trångsynta och oförlåtande som finns, vilket är intressant med tanke både på det kristna budskapet om kärlek och förlåtelse, och med tanke på vilken jäkla rebell det var som gav upphov till hela kristendomen :) Observera att jag inte har nåt emot kristna, eller försöker påstå att man kan uttala sig kategoriskt om alla kristna bara för att de tillhör en viss tro. Jag bara säger att jag vet vad kristen konservatism kan innebära...
Ja, det har varit väldigt intressant att diskutera med dig! Jag tycker att du verkar vara en väldigt fin människa, och jag önskar dig verkligen all lycka till med allting. Verkligen <3

Tack för ditt svar! Ja, det är ju många som resonerar precis som du, och även om jag inte tänker alls i samma banor själv, så tror jag att jag fattar bättre, efter alla svar jag har fått i den här tråden :) Vad gäller fråga 4 blev den otydlig, och ganska irrelevant för de flesta... när jag skrev trådstarten utgick jag från min syn på exklusivitet som en fix idé, på ganska så mycket samma nivå som tvångstankar. T ex, säg att din partner har extrem ormfobi ? så extrem att ingenting som öht har någonting gemensamt med ormar får förekomma i lägenheten. Så en dag får du besök av en kompis som har ormskinnsboots, och du väljer att inte säga åt vännen att ta av sig bootsen utanför ytterdörren, eftersom din partner inte är där; eftersom det bara skulle bli awkward för vännen; och eftersom du ju vet att det faktiskt bara är en sjuk idé i din partners huvud, som inte har någon reell betydelse. Däremot berättar du inget om ormskinnsbootsen på kvällen, när din partner har kommit hem, eftersom du vet att det skulle skapa extrem ångest, oro, ilska, frustration etc hos hen. Ditt beteende här formas av omsorg om din partner, men också om dig själv och din kompis: du anser inte att du och andra i din omgivning ska behöva dras in i din partners sjukdomsproblematik, och bli fångar i den, men du vill givetvis inte heller göra din partner illa. Det var den här typen av scenario jag ville komma åt, men jag insåg snabbt att folk inte öht drog den parallellen haha - överlag är folk väl ganska friska helt enkelt, och hamnar inte i den här typen av situation...

Jag måste bara tillägga att jag inser att de flesta tycker att jämförelsen är absurd, och jag förstår det på ett helt annat sätt nu, och respekterar det självklart - men i min värld, om jag bara utgår från mig själv, är ett krav på att hålla ormrelaterade saker borta från hemmet och ett krav på att vara exklusiv i sexlivet helt likvärdiga. För mig framstår båda två som sjukliga "obsessions". Men jag förstår som sagt nu att det senare faktiskt är ett grundläggande, mänskligt behov hos väldigt, väldigt många, snarare än en fix idé som egentligen bara är uttryck för en annan, underliggande problematik.

För att det är det det är frågan om när det gäller svåra fobier, tvångsproblematik, osv. Simple as that :)