Otrohet - vad tycker du?

Fast om du tycker att frågan är dum och värdelös så behöver du ju inte lägga din tid på att svara på den. För mig är det ingen dum eller värdelös fråga - jag tycker att den är ganska avgörande. Om man inte har nån rationell anledning till - nåt rationellt svar på - varför man tycker att monogami är viktigt så är det väl dags att omvärdera sin åsikt? På samma sätt som det alltid är dags att omvärdera åsikter som inte har en rationell grund. Om nån däremot har en rationell anledning så är det dags för mig att omvärdera min åsikt. Alltså tycker jag att frågan är viktig. 

Jag vet inte om du menar allvar med parallellen till våldtäkt, eller om den bara är ett retoriskt grepp. Om du verkligen menar allvar, och dina frågor här är seriöst menade, så ska jag försöka svara på dem - men väntar med att lägga tid på det tills jag vet om det var seriöst menat.

Men som jag ser på saken så faller hela inlägget i alla de fall där den s k  otroheten inte uppdagas.
Och jag menar alltså att det rimligen är relativt vanligt (det vanligaste?) med s k otroheter som aldrig blir avslöjade.

Dock verkar det som att alla som har känslomässigt svårt, eller av andra orsaker har svårt, att ta till sig detta alltid måste förutsätta att alla s k otroheter blir avslöjade och medför svåra följder. Detta har blivit det allmänt vedertagna sättet att se på saken (av arv och religiösa och liknande skäl..?).

Jag menar att mycket tyder på att i verkligheten så är det mera troligt att de flesta s k otroheter inte blir avslöjade.

Nu var detta ju inte ett svar till mig, men vill ändå kommentera :) Faktum är att jag kom själv fram till den slutsatsen när jag funderade över könssjukdomsargumentet när det först las fram här inne. Jag utgår ju från att alla har samma inställning till att vara oärlig som jag själv - dvs att enda anledningen att man ev ljuger för sin partner är för att det är sista utvägen; hade man kunnat vara öppen och ärlig så hade man ju definitivt varit det. När det gäller vad man säger till sin älskare/älskarinna däremot så har man ju ingen anledning att ljuga; alltså förutsätter jag att man inte gör det heller. Men, du har ju helt klart en poäng i att alla säkert inte resonerar så... Så ja, könssjukdomsargumentet är relevant. Sen kan man ju skydda sig ändå, men visst, risken finns ju alltid. Och även om jag inte tycker att man har rätt att kräva trohet av en annan människa, så tycker jag definitivt att man har rätt att kräva att själv kunna styra över risken att få en könssjukdom.

Jag förstår och jag tror att de allra flesta gör det. Därför jag tycker att det är hur man hanterar situationen om den väl uppstår så fruktansvärt viktig och avgörande. Att man står för vad man gjort, visar och genuint inser att man har gjort något som sårat sin partner och skadat förtroendet hos denne. Att lögnerna och oärligheten kan vara förödande ofta mer än det sexuella.

Jag har därför mycket svårt att se att jag någonsin skulle kunna komma över att min partner haft en långvarig relation med någon medan jag måste säga att omständigheter och hanteringen av situationen påverkar hur jag känner om det är en enskild händelse (Har varit med om bägge scenarion). Så nej, otrohet är aldrig en ok handling enligt mig.

Trevlig eftermiddag!

Efter att ha läst väldigt mycket av det du har skrivit och efter att ha samtalat med dig om detta så många gånger så tror jag att jag har fattat lite av hur du kände då, hur du känner nu och hur du upplever detta ämne.

Men fattar du att detta enbart är begränsat till dina egna känslor och dina upplevelser?
Fattar du att du som jag och alla har alla möjligheter i världen att äga dina egna känslor?

Rent faktabaserat har du ju inte fått någon fysisk skada eller ens något liknande.

Du har blivit utsatt för något känslomässigt som inte är något helt unikt och som så många andra människor också har blivit utsatta för och det behöver inte innebära en katastrof om inte du själv tillåter det.
Det finns många goda exempel på människor som klarar av att hantera sina egna känslor på ett bra eller helt ok sätt och gå vidare. Det finns exempel på människor som menar att det kom ut något bra av det och att de har gått stärkta ur det. Många har tagit ansvar för sina egna känslor på olika sätt för att kunna gå vidare, t ex har många gått i terapi och av detta har väldigt många blivit hjälpta.

Hur mycket du känner att att det har förstört för dig som människa avgör du själv. Om du har blivit utsatt för vad du anser vara en allvarlig oförrätt så är det ju du själv som bestämmer hur du ska känna för det, på vilket sätt du tillåter dig att uppleva och känna för denna oförrätt, hur den ska påverka resten av ditt liv (du har ju inte förlorat en fot!), hur du tillåter dina känslor påverkas av det.
Du bestämmer själv helt och hållet hur du väljer att känna för den (de) personen som har begått oförrätten mot dig.

Den som avkräver en annan ett trohetslöfte och begär att det helt och hållet alltid ska gälla bokstavligen ljuger uppenbarligen för sig själv.
Jag tror att de flesta av oss i denna tråden och i hela världen är överens om att otrohet förekommer och är alls inte särskilt ovanligt.
Jag är övertygad att du känner till detta.
Om du då avkräver en annan människa absolut och bokstavligen 100% trohet, generellt och för all framtid, oavsett vilka nya omständigheter som kan uppstå, och din partner tydligt och utan reservationer svarar "ja",
och du väljer att okritiskt tro på hennes svar,
så är det ju helt uppenbart att du ljuger för dig själv!

Ok - det köper jag. Det är väl mer en fråga om ultimatum än om tvång. Det kan jag hålla med om. 

För att man är optimist?

Och: Glöm inte att berätta vilken tråd det var du refererade till igår :)

Tack! Jag tycker att du också skriver på ett trevligt och respektfullt sätt av det jag läst, trots att vi står långt ifrån varandra i våra förhållningssätt och åsikter:)

I den andra tråden, var det den med den gifta kvinnan med två barn som var väldigt kåt på sin kollega? De som tycker att hon redan är/varit otrogen baserar nog inte sin åsikt på en enstaka fantasi. Om det är i den tråden så har ju kvinnan och kollegan spenderar mkt tid tillsammans i flera månader och byggt upp en relation där de båda känt en stark attraktionskraft för varann från början. De menar nog att kvinnan varit otrogen på ett mentalt plan eftersom hon tillåtit sig själv att fortsätta fantisera och spendera massor med tid att lära känna kollegan som hon märkte att hon drogs till. Så att hon blev förälskad och överväger att hoppa i säng med kollegan trots att hon har ett lyckligt äktenskap efter 13 år och aldrig förut ens tänkt tanken att göra en sådan sak. Hon har flyttat gränser hela tiden för att få mer tid med kollegan och de har haft tät kontakt via instagram (är ju svårare för maken att upptäcka än tex messenger). Så hon har ju tagit flera steg mot en fullbordad fysisk otrohet. Därav den mentala otroheten. Förstår du då hur de tänker?

Jag som i grunden har en ganska hög sexdrift har alltid tänkt att man inte kan närma sig nån annan man alltför mycket om man både känner attraktionskraft och personkemi, iaf inte om man vill vara trogen sin partner! Men kvinnan i den andra tråden har nog inte haft ett sådant medvetet tänk från början och inte insett förrän det blir väldigt svårt att låta bli vilken situation hon själv satt sig i.

Du tycker min gräns är snäv, men jag tycker ju inte det. Problemet med att flytta gränser är ju också att tillslut räcker kanske inte spänningen som sexchattndet ger och vad blir då nästa steg? Vad tycker anonym (man) och FYI tex? Skulle det va ok för er om er partner sitter och sexchattar, skickar bilder osv med nån annan? Eller likställer ni det med att "spela teater" som någon annan skrev en gång att det var?:)

Det har heller inte med svartsjuka att göra, har tex inga problem om min man skulle flörta lite på krogen, så länge det stannar där!